Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » 11-20 september 2016

11-20 september 2016

Fler läsarfrågor

 1. Vad tycker Mia om yoga ur ett fysioterapeutiskt perspektiv?

Mitt ärligaste svar är: jag tycker ganska lite. Mest på grund av väldigt liten yogaerfarenhet själv. Jag är stel som en pinne och o-mindful som bara tusan och yoga passar inte mig, tror jag. Sedan tycker jag ofta att yogande patienter jag träffar har bra kroppsmedvetenhet, bra uthållighet i blåmuskler men ibland svår att släppa en del spänningar i mage och ibland lite… “inknödd andning” (väääldigt icke-vetenskapligt begrepp, fattar ni vad jag menar?). Släpp ut magen, vettja

! Det kan bero väldigt mycket på instruktören om hur bra träningen verkar vara, speciellt gravidyoga som ibland kan verka ha skrämmande kvalitetsbrister vad gäller kunskaper hos instruktörerna. MEN! Tycker mig se och höra allt mer om evidensbaserad yoga som faktiskt göra jättenytta. Så: fysioterapeutiskt tror jag det kan vara asbra. För rätt person, rätt patient och med rätt instruktör. Som med allt annat.

 2. Spelar det någon roll om man börjar med knipövningar dagen efter förlossningen, som man blir tillsagd på BB, eller till exempel en vecka senare, när man landat lite?

Det som spelar roll i det långa loppet är att du börjar överhuvudtaget, någon gång. Om du tänker dig att det tar tre månader att träna upp bäckenbottenmusklerna, ja, då spelar tiden ju lite roll. Det vill säga om du börjar knipa på BB kommer du ha en fittare bäckenbotten 12 veckor efteråt, än om du börjar efter 6 veckor, liksom. Men i slutänden blir träningsresultatet lika bra. Du kan börja som 50, 60, 70 eller 90-åring för delen med. Du får effekt när du än börjar!

3. Vilka är era bästa tips för att få barn att äta och att sova?

Ojsan hoppsan! Vilka svåra frågor! Vi svarar tillsammans.

  • Att ha jättestora skillnader i ljus. Dagtid har vi ALLA lampor tända. En timme innan läggdags släcker vi typ alla lampor förutom några små.
  • Nedvarvning typ en timme, bad, läsning, TV, godnattrutin. Samma rutin varje dag, annars går vi noggrant igenom förändringen typ redan vid middagen. “Idag kommer Daddy lägga er ensam och det betyder att…”
  • Trygga barn sover bättre. Om de behöver samsova med oss så får de göra det. Joseph bär gärna tillbaks dem till sina egna sängar när de somnar ordentligt. Mia bryr sig inte lika mycket. Vi har alltid haft barn som gillat att sova och de har gått med på att somna i egna sängar, det är vi tacksamma för. Sen är det alltid någon som ska kissa, dricka, tröstas eller behöver något annat. Hela nätter har vi aldrig sovit sen barnen kom.
  • När våra barn gråter på natten är de oftast kissnödiga. Vi har lärt oss att inte göra inte en grej av det, utan bara tyst ta dem till toa snabbast möjligt. Wollmars första sommar som blöjfri trodde vi att han fått nattskräck, men det var typ panik-skrik-gråt i sömnen för att han var kissnödig.
  • Vad gäller mat så är vårt bästa knep att aldrig få överhungriga barn. Kanske hör det ihop med att våra barn generellt har god aptit och gillar mat? Men vi kan i alla fall se till att barnen äter frukt gärna typ en timme innan middag, då äter de middagen bättre. Är de överhungriga blir det mer kaos.
  • Vi försöker se till att ha några säkra kort till middag varje vecka (pasta, typ) men sen äter vi ju otroligt mycket nya recept/rätter i och med våra olika mat-veckor. Tror att barnen liksom lärt sig att vara trygga i att vi alltid äter en massa nytt, men att det vi ändå väljer återkommande/bekanta stommar i rätterna.
  • Vi tvingar aldrig barnen att smaka på maten, men de får inte säga att den är äcklig om de inte smakat alls. Och sen har vi en regel om att vi håller varandra sällskap och pratar vid middagsbordet, även om någon inte tänker äta. Det innebär att det ibland kan vara så att ett barn bestämmer sig för att maten är äcklig, och vi säger att så får du inte säga om du inte smakat. Då smakar barnet, och sitter sedan kvar en liten stund. Under den tiden kanske han småäter gurka, morotsstavar etc, och det är ändå bättre än inget.
  • Vi tänker alltid “det jämnar ut sig”. Inte att barnen får i sig allt vid alla måltider, men liksom över tid. En dag i veckan åt Wollmar 6 prinskorvar till middag. En annan dag bara pasta. En tredje dag bara morotsstavar och körsbärstomater. Sett över tid får ju han i sig typ allt han behöver.
  • Ibland märker vi att måltiden blir katastrof och att ett av barnen verkligen hade behövt äta mer, men något annat. Då försöker vi ofta ändå duka av och byta aktivitet en stund, och sedan erbjuder vi det andra alternativet (macka eller frukt). Vi vill ogärna att barnen ska tänka att de kan strunga att äta middag för att de alltid kan tjata sig till en macka istället. Än så länge har den taktiken funkat.
  • När det gäller frukost har vi alltid gett dem samma sak (gröt). Då vet vi att om de åtminstone ätit en stor portion gröt så klarar de sig nästan om de så skulle matvägra resten av dagen. Att alltid ge dem samma frukost inbjuder inte till någon diskussion, och frukost har i princip alltid varit friktionsfritt hemma hos oss.

wpid-wp-1409503895055.jpeg

När en förälder sover borta gör vi det ofta som en mysig grej, och den hemmavarande föräldern flyttar in i barnens rum för natten. Här är Wollmar två och Wilfred nyfödd och Mia skulle sova på madrass på golvet medan Joseph var på jobbsresa i England. 

God morgon från Skåne

Vaknade nyss på nattåget från Stockholm och har nu parkerat mig på tåget till Kristianstad.

Är superkissnödig (vägrar av någon enfaldig anledning använda tågtoaletter) ock kaffesugen så jag håller på att dö. Hoppas Kristianstad kan förse mig med toalett, anständigt kaffe och en smaskig macka. 

Med hela huvudet fullt av amning

Nu är jag på väg hem från kursdagen i Kristianstad. Jag är sååååå trött. Men också alldeles uppspelt på grund av nya kunskaper. 

Vill typ skaffa en ny bebis bara för få amma, haha. 

Visste ni till exempel att de tillväxtkurvorna BVC använder sig av är gjorda på 70-talet när amningsprocenten i Sverige var rekordlåg? Det innebär att när helammade barn planar ut i sin viktutveckling någon gång mellan 3-5 månader passar de inte in i mallen som lämpar sig bäst för flaskmatade barn. Därför händer det att föräldrar får felaktiga råd om att de behöver lägga till mat eller ersättning eftersom det ser ut som att barnet “frångår sin kurva”.

Och begreppet skinship! Påminn mig om att jag ska skriva om det! Det handlar typ om de inlärda beteenden av omsorg och omvårdnad som föräldrar lär sig, men som traditionellt ansetts liksom varit biologiskt kvinnligt. 

Ni hör ju. Jag har haft en bra dag!

Jag är en skitförälder

Asså den här dagen…

Hämtade barnen och gick till parken, som vanligt. Det gick till en början okej, men efter en stund började båda barnen balla ur. Helt plötsligt hade jag en tvååring som härjade runt med en pinne och såg ut som att han försöka spetsa andra barns ögon, i en änden av parken. På andra sidan stod fyraåringen och gallskrek att hans två bästa kompisar inte fick klättra upp i hans helikopter (ett buskliknande träd). Jag sprang emellan dem och försökte släcka bränder, men tillslut brann det av i huvudet och jag tog dem handgripligen och sa att vi skulle gå hem. Det gick sådär, tillsammans väger barnen mer än mig, så jag har ingen direkt pondus i att försöka bära dem med mig. Då slet sig Wollmar och klättrade upp i en mast i ett lekskepp, av ren provokation.  Då typ rök det ur mina öron och jag ropade att vi går nu, jag och Wilfred. Och sen gick vi (i snigeltakt) tills Wollmar blev ledsen och klättrade ner och sprang efter oss.

Sen gick vi in. Wilfred kissade ner sig medan jag försökte göra i ordning maten (mitt fel, jag borde satt honom på toa pronto). När han väl var sanerad fick båda barnen spel över att maten skulle vara äcklig. De liksom bara sprang runt och härjade och vägrade komma och sätta sig och smaka, och det är verkligen inte så vi brukar ha det.

Jag tappade det totalt efter en stund och bara skrek. Alltså verkligen skrek. Wollmar blev helt rädd. Jag sa förlåt, och vi satte oss för att äta. De bara fortsatte att dissa middagen och vägra smaka, och tillslut fick jag bara gå därifrån för att hämta mig lite.

Då blev de naturligtvis ännu mer hysteriska och så hade vi en gråtfest utan dess like.

Sen blev vi visserligen sams, slängde middagen (jag fick inte heller i mig något) och åt macka och så badade vi allihop i badkaret (en fördel med att vara typ världens minsta mamma…). De verkar inte traumatiserade på något vis. Men jag? Jag känner typ som att jag borde söka hjälp. Jag förklarade noggrannt att det inte är deras fel när jag blir så där arg, men förstår de?

Gud ändå. Alla andra föräldrar verkar klara av att medla i konflikter, bryta barnens härj-räder och lirka med mat-vägran med någon slags stoiskt lugn och pedagogisk ton.

Vi hade en sån här period för ganska precis två år sedan, då läste jag en massa böcker och försökte ta mig samman och inte bli så där himla arg när allting f-ar ur. Men jag vet inte. Kommer jag med jämna mellanrum misslyckas och blir den där sura mamman som skriker och smällar i dörrar och släpar med sig barnen med hårda grepp och arga steg? OBS, jag skulle ALDRIG slå mina barn, ni behöver inte ringa soc.

Jag känner mig som en skitmänniska och skitförälder och vill bara krypa ner hos barnen och gråta mig till sömns och be dem förlåta mig och lova dem att jag alltid, alltid, alltid älskar dem och att allt jag vill är att de ska växa upp till trygga och empatiska individer.

Säg nåt uppmuntrande!

Har låst in mig

Joseph fåt ta barnen, hushåll och alles idag. Jag har stängt in mig i vårt rum och fällt ut sekretären vi aldrig använder som just sekretär, och ska sitta och plugga typ hela dagen. Sängen är grym som avlastningsyta för alla papper.

Har börjat med att få in alla referenser i EndNote, det är ju typ väääääärldens drygaste jobb. Ska belöna mig med med en kopp kaffe och en dusch efter det, sen ska jag läsa “Instructions for Authors” från den tilltänkta journalen och “How to write a flawless manuscript” och göra ett grymt skelett för hela artikeln enligt konstens alla regler. Senare under hösten kommer vi jobba igenom hela databearbetningen och statistiken. Och sen tillkommer ju att skriva resultat och så. Det är långt kvar på den här resan, men det känns skönt att vara igång.

Lekparken söndag morgon

Skräpnatt, konfliktmorgon och nu lekparken med barnen i intervall. Jag och barnen är ute nu, Joseph dammsuger. Han kommer ut, vi byts av och jag går in och städar badrummet. Vi kör tvättstugan där emellan och den spanska kycklingsoppan står och puttrar.

Jag är sjukt trött. Dessutom har det gått och blivit kallt. Det var ju i och för sig förväntat, men ändå. Jag hatar att stå i lekparken och frysa. 

Blääää. 

I eftermiddag ska vi på barnens gymnastik, det är kul i alla fall. Och någon gång här ska jag smyga till mig någon minut med en kopp kaffe och en bit kladdkaka. 

Plus att ikväll ska vi styra upp våra planer om att åka till Sri Lanka i januari. Ska bli härligt att kunna börja längta!

Vad gör du idag?

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *