Amningens fördelar
Jag får nästan börja med en disclaimer här. Den här bloggen ska inte bli någon slags militant-amningsförespråkar-blogg. Jag tänker att folk generellt har väldigt väl grundade beslut till att amma/inte amma och lägger inte in några värderingar i det. Min ingång till att läsa en kurs i just amning är dels att jag vill börja jobba fysioterapeutiskt med mjölkstockning. Och dels att jag faktiskt vill ha en del av det som kursen erbjuder – teori och etiska resonemang om hur amningsrådgivning går till. Ska jag ge mig in i detta minerade mamma-samvetes-fält vill jag göra det bra.
Amning minskar risken för död
Men i min kurslitteratur har vi läst några rykande färska studier som publicerats i “The Lancet” i år. Den vetenskapliga tidskriften är högt ansedd, så det som publiceras där är inget skräp. Två artiklar finns att läsa i fulltext här. En mer populärvetenskaplig sammanfattning finns här.
Det har varit en del diskussioner kring amning versus bröstmjölksersättning i Sverige på senare tid, om att det inte finns några belägg för att amning är bättre än bröstmjölksersättning. Jag tänker att på individnivå finns det säkert verkligen bara marginella skillnader, men dessa nya studier konstaterar bland annat att:
- Amning kan minska risken för plötslig spädbarnsdöd, diarresjukdomar och luftvägsinfektioner hos barn. För kvinnan kommer amning minska risken för bröstcancer, äggstockscancer samt diabetes.
- Om amningsfrekvens ökade världen över skulle 823 000 dödsfall bland barn under 5 år kunna förebyggas, och 20 000 kvinnor färre skulle avlida av bröstcancer.
Jag tycker att det här är intressant. Varför går amningssiffrorna ändå ner?
Hur tänker du?
Det är väldigt intressant, men ett så känsligt ämne. Jag tycker att det där med att få amningen att funka både handlar om tur och erfarenhet. Hur barnet är och hur mycket man vet om att hantera möjliga problem som uppkommer under vägen. Jag hoppas verkligen att min fyra funkar bra ihop med amning, men vet förstås att det kan hända saker som jag inte förstår kring amningen som försvårar saken. Med med erfarenhet av två relativt problemfria amningsperioder bakom mig och endast första barnet som struligt så hoppas jag på att jag och barnet kommer få det att funka. Så jag antar att även om de flesta vill ge amning ett försök så är eventuella omständigheter det som kan få det att misslyckas och då känner man sig som en sämre mamma. Vilket inte är rätt. Därför är det nog ett så känsligt ämne.
För mig har amningen fungerat men det var otroligt mycket svårare än jag trodde. Det var ju inte bara att lägga barnet vi bröstet. Nuförtiden ska man vistas minst 6 timmar på bb efter förlossningen och ofta åker man hem inom ett par dagar. Det är väldigt kort tid att hinna få det stöd som behövs vid amning. Inför förlossningen upplevde jag också amningsinformationen som bristfällig och även på bb efter förlossningen fick jag olika information från personalen. Bättre information om amningen svårigheter behövs inom vården! Och ett gott stöd efter förlossning.
Ja, de lyfte upp det som problematiskt på min kurs också, att folk inte hinner få de hjälp de behöver på BB.
Jag tycker att det verkar som att de allra flesta har lite strul med amningen i början men det, som så mycket annat som strular där i början, talas det inte om alls. Diskrepansen mellan förväntan och hur det blir spär antagligen på amningenshämmande stress än mer. Med både smärta och stress som amningshämmande behövs väldigt mycket stöd där precis ibörjan. Inte minst en väl fungerande mödravård eftersom postpartum-kroppen kan vara både stressande och smärtsam.
Jag känner inte många som aktivt valt bort amming redan i förväg. Stämmer det att de flesta som avstår amning stött på problem?
Hur kan man erbjuda det där stödet utan att bidra till en stressande amningshets?
Och hur är det egentligen med spädbarnsvikten? Jag blir alltid skeptisk när en siffra baserad på statistik får för stort utrymme på individnivå. Katastrofen kan inte vara ett faktum vid 10% viktnedgång om den inte var det vid 9,7%. Jag förstår att täta viktkontroller av nyfödingen är vikigt men den informationen måste leda till något konstruktivt och inte bara till mer föräldrastress.
Jag, 157 cm lång med världens hängbröst, och min 30 cm längre vännina, med små bröst, skrattade också åt att vi introduceras till samma amningaställningar och grepp på bb. Totalt icke-individanpassat. Hon fick tillverka en jättehög amningskudde medan jag just slängde min eftersom brösten ändå når ner till knävecken :). Att mäta bröstvårta/höft-distans skulle kanske underlätta individanpassad rådgiving :).
Hahaha, åh, ja, där har jag något fysioterapeutiskt att jobba med!! Jag fick ställa frågan på kursträffen när de länge pratade så väl om “fotbollsgreppet” och tyckte att det kunde lösa så många problem. Och jag undrar verkligen om det kan fungera på typ mina bröst som _verkligen_ inte kan peka någon annan stans än rakt framför kroppen pga små. Kan inte se att jag ens i amningens glansdagar hade kunnat få dem så där mycket till sidan.
Amning är tidskrävande och väldigt påfrestande för många, speciellt om man ser till den första amningsperioden. Detta passar ofta inte in i det liv vi förväntas leva här i västvärlden, vilket innebär att många kanske känner att de inte orkar/vill/får möjlighet att få igång en ömsesidigt bra amning.
Det finns även lite hjälp att få, även om man ber om den. Få är utbildade, och ännu färre förstår vad som krävs för att amningen ska fungera. Tillägg på BB/BVC istället för amningsråd förstör för många kvinnor som önskar amma. Allt ifrån kort tungband till bröstkompressioner kan hjälpa svag viktuppgång, men tillägg är ofta första insatsen. Underligt, enligt mig, om det inte är befogat med ersättning som komplement förstås.
Sen känner jag att med amning så tycker någon att man gör fel oavsett hur man gör. Amma sex månader, men absolut inte mer. Ammar du mer än ett år är du konstig, men ammar du inte alls är du en dålig mamma.
Allt detta bidrar till att man som mamma kanske tycker att det där med amning är alldeles för påfrestande i en redan skör situation.
Ja, det är väldigt snäva ramar för att göra rätt. Du har en poäng med att det inte riktigt passar in i någonslags västvärldsidentitet. Tråkigt att det är så.
Jag kämpade med min amning timmar varje dag i över tre månader. Köpte vartenda hjälpmedel som finns känns det som. Tillmatningsset och vårtformare, amningskuddar, tillbringade hela dagar hud mot hud, och inget funkade! En kass start med förlossningsskada och efterföljande blodförgiftning, sköterskor på BB som inte ens såg eller förstod att barnet inte ens fick tag oavsett hur många gånger jag bad om hjälp och sa att det inte kändes rätt. Efter en vecka fick vi amningsnapp. Har blivit många bittra tårar. Vi mysammar, och det är jag glad för, men min mjölk har inte mättat mitt barn en enda gång. Att amningen inte fungerade har varit en större sorg än min sfinkterruptur. Och ja, man känner sig som en skitkass mamma som inte kan föda sitt barn som andra mammor, eller ge sitt barn mat som andra mammor.
Men å, hjärtat! Du är den bästa möjliga mamman till ditt barn!
Har du möjligtvis någon artikel att referera till ang amning vs ersättning studie i Sverige alt norden?
Japp! Här: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-10-24
Tack! Spännande att läsa vilka hälsoeffekter det har på barnet och enligt socialstyrelsens referenser (de har ju inte gjort en egen studie i detta om jag fattat rätt utan endast hur många som ammar och vilka) så är det inte alls så tydligt att det är skillnader i västvärlden. Däremot sett globalt så är det bättre att amma pga orent vatten etc.
Ja, så har jag uppfattat det. Men enligt Lancet-studien (som ju också är nyare) finns det ändå vissa skillnader även i västvärlden. Tror som sagt inte att det gör någon större skillnad på individnivå egentligen, men ändå. Jag blev lite mer övertygad om att vården ändå har ett ansvar att promota amning (på ett finkänsligt, etiskt korrekt sätt) eftersom det inte finns något enskilt hälsobeteende som påverkar två olika individer (mamma, barn) så mycket som just amning.
Vi fick för övrigt lära oss på föräldrakursen på Mvc att om vi inte ville amma våra barn så “skulle vi inte berätta det för någon…”. Detta för att det är så otroligt stor press på mammor i Sverige idag att vi måste amma. Spännande att det uppenbarligen inte hänt något sedan 70 talet då min mamma berättat att det var likadant då hon fick barn.
Det låter ju helt sjukt, “bara så ni vet om det så måste ni också skämmas, så håll det för er själva…” Eller?
Jag hade läst på ALLT jag kunde komma över kring hur amningen skulle gå till och fungerade innan förlossningen. Jag var supermotiverad, främst för att jag är lat och det verkade så oerhört praktiskt och enkelt, inga flaskor att diska, alltid med sig maten osv. Tyckte mig vara väl insatt i alla handgrepp och praktiska grejer (trodde jag). Men det sket sig liksom ändå. Mjölken strömmade till slut till men mitt barn fattade liksom inte hur hon skulle göra. Sår och pumpa och koppmatning och mastit och skit. Fick komplettera till slut med ersättning när det blödde som värst. Men det gick till slut. Det blev aldrig fantastiskt men det blev ok och det var verkligen så himla praktiskt och enkelt på fältet som jag hade hoppats. Jag är glad att jag var så motiverad som jag var för jag var nära att ge upp, änglarna på amningsmottagningen var fantastiska.
Så även om man har informerat sig noga om hur man ska/bör göra och hur amning fungerar så är det ett vågspel om det kommer funka. Det är verkligen viktigt att man får det stöd man behöver i den stunden, oavsett vad man sen väljer att göra.
Rent praktiskt så är det rätt svårt också med greppet om man som jag har stora bröst och inte har en chans att se hur barnet gör pga försvunnit bakom krönet…
Jag ångrar inte att jag valde amning men stöttar alla mammor att välja sin egen väg.
Jag (med mycket små bröst!) har aldrig ens tanken att barnet kan “försvinna” bakom bröstet. Tack för upplysningen! Det är verkligen märkligt att råden inte individanpassas mer!