1-10 oktober 2016

Trosskydd i tyg

En miljömedveten vän har länge kört med tygblöjor med sina barn, och har sedan en tid också pratat sig varm om tyg-trosskydd. Vi hamnade att prata om detta för inte så länge sen, och jag var ändå lite tveksam.

Några dagar senare fick jag ett mjukt kuvert på posten.

Nu har jag testat och jag gillar det faktiskt. Jag använder menskopp, men mot slutet av mensen tycker inte jag att koppen längre är bekväm. Att använda plastiga trosskydd känns ganske instängt och ofräscht, och tygtrosskydden fyller faktiskt en viktig funktion. Det känns inte värre at tvätta dem än att tvätta vanliga underkläder.

Min vän bad min blogga om det, hon ba ”det här behöver ALLA få veta att finns”. Jag tänker också att den med tendenser till svamp, allergier etc etc har goda anledningar att testa.

Så.

Här kommer dagens tips: Trosskydd i tyg. 

OBS: Min vän är en vanlig konsument av detta, likaväl jag. Inget sponsrat inlägg alltså. 

Handledningseftermiddag

I fredags hade jag patienter på förmiddagen, men på eftermiddagen åkte jag iväg och träffade min studiegrupp.

Specialistutbildningen för fysioterapeuter är lite annorlunda uppbyggd än exempelvis sjuksköterskors specialistutbildningar. Vi lägger upp studieplanen själva utifrån de målen vi ska uppnå, och sedan har vi handledare som ser till att styra oss rätt på vägen.

Jag drog direkt från jobbet till handledningseftermiddagen och köpte med mig ”lunch” på vägen. Kvart över tolv tyckte jag att en cronut kändes som en rimlig lunch. Min mage höll inte riktigt med, och sen mådde jag typ illa hela eftermiddagen. Gott, men otroligt mastigt.

VAB-dag

Vi har haft anmärkningsvärt friska barn ända sedan Wollmar började på förskolan. Tror kanske vi totalt vabbat 10-15 dagar eller något sådant. Då även inberäknat sådant som inte är regelrätt vabb, i och med att vi var föräldralediga med Wilfred när Wollmar var ganska ny på förskolan. 

Men i natt hade båda barnen feber, så jag fick vara hemma med dem. Wilfred var frisk och pigg när han vaknade, men Wollmar har legat med nära 40 graders feber hela dagen. 

Några reflektioner:

När Wollmar bara sovit hela dagen har det varit lite som att vara ettbarnsförälder (plus typ oro, omsorg, kramar, vattengtrugande och bära till toaletten med Wollmar). Men, asså. Tvååringar alltså. Utan storebror som underhåller, roar, busar upp och byter aktivitet med jämna mellanrum så framkommer det så mycket tydligare hur krävande det är att hänga med tvååring. De behöver underhållas hela tiden, kan läsa samma bok trettiotusen gånger och fattar inte när när de intensiva lekarna med tusen upprepningar liksom slutat vara roliga…I och med att han hade feber i natt, så sov han också så länge att han sen inte kunde sova på dagen alls. 

Och i min senaste repertoar med att hänga med tvååring hemma (det vill säga när vi hade Wilfred som bebis och Wollmar som tvååring och hemma från förskolan en dag i veckan) ingick att härja i lekparker, se till att trötta ut, äta minst något mellis i vagn på väg någonstans och sedan ha en tvåtimmars paus mitt på dagen när barnen sov. Men jag och Wilfred kunde ju inte direkt lämna Wollmar sovandes här hemma. Det tyckter jag alltid är svårt, att roa barn hemma en hel dag. 

En annan sak som jag kom att tänka på. När vi var föräldralediga hade vi ändå sjukt mycket saker att göra här hemma. Det skulle småstädas, lagas mat, tvättas och kanske handlas också. Nu är vi så vana att liksom riva av det där på kvällar och helger att jag blev helt perplext sysslolös här de stunder Wilfred faktiskt lekte lite själv. Sjukt konstig känsla. Jag har ju beställt en mass böcker via landstingsbiblioteket som jag ska läsa till min kurs, men de ligger nog på jobbet och väntar på mig nu. Så inte ens plugg kunde jag ta mig för! 

Och sen jobbsamvetet. Jag har stängt av det helt under dagen nu, vägrat ens tänka på det. Men det är verkligen inte roligt. Jag tror att de patienter som fick avbokas från min kalender i dag kommer få vänta 3-4 veckor på en ny tid. Det känns ruttet, men vad ska jag göra? Även vårdgivare och vårdgivares barn kan bli sjuka, liksom. 

En mysig dag på många sätt, men också lite småjobbig. Så som livet med barn typ är generellt, haha. 

Hoppas ni alla haft en fin måndag! 

Rese-förberedelser

Vi har ju just börjat vaccinera oss inför Sri Lanka-resan. Jag och Mia har tidigare åkt utan att vaccinera oss, det har aldrig känts som en överhängande risk att bli smittad med hepatit där. Men nu med barnen är vi väl snäppet mer ansvarstagande, både gällande barnens och vår egen hälsa.

I alla fall, vi har låtit vaccinerat mig, Mia och Wollmar med hep A+B, och Wilfred bara med A eftersom B numera ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Så hörde jag av mig till BVC för att kolla av en grej, och fick då berättat för mig att Wollmar visst också blivit vaccinerad mot HepB. Just på grund av vår familjekoppling till Sri Lanka. Och när sköterskan berättade just detta kom vi ju såklart ihåg. Vi blev erbjudna det och tackade ja. Men har heeeelt glömt bort det.

Som tur är ska det inte vara något dåligt med att råka bli vaccinerad en gång för mycket. Resterande gånger kör vi A+B för oss vuxna och bara A för barnen. Gör om, gör rätt…

Vi drömmer om Sri Lanka dagligen nu. Vi reser i januari. Första veckan kommer vi låna ett hus i Kandy, staden där jag växte upp. Vi ska äta glass i den botaniska trädgården, åka till ett ”elefantbarnhem”där de tar hand om föräldralösa elefanter, gå på kricket-match (en stund, de är ju så evinnerligt långa), träffa släkt och vänner och äta ihjäl oss på färsk frukt och ris&curry.

Andra veckan kommer vi åka till Hikkaduwa, en ort vid havet. Vi ska bo på hotell, bada, träffa havssköldpaddor och beställa in afternoon tea vid ett bord med havsutsikt och en sval bris, på eftermiddagarna.

Är det någon av er som varit i Asien med småbarn? Tips? 

Förväntansfull, pirrig och pepp!

En annan sorts arbetsdag idag. Ska inte till mitt vanliga fredagsjobb på Södermalm, utan ska promenera bort till Slussen och prata patientperspektiv på förlossningsvård/kvinnosjukvård med 65 ”experter och ledningspersoner” på ett workshop hos Sveriges kommuner och landsting.

Jag är pepp, pirrig och lite nervös. 

Wish me luck!

Min gårdag

Hade jag varit exakt hur cool som helst som bloggare hade jag väl sett till att någon tog kort på mig igår, när jag höll min presentation på SKL:s workshop igår, men jag pallade inte. Det var liksom inte riktigt ett sådant event.

Jag kände inte av att jag var så nervös egentligen, men när jag kom hem på kvällen släppte en massa spänningar och jag somnade typ klockan nio, för att vakna någon timme senare och i någonslags feberaktigt dis bara komma ihåg allt jag sagt som eventuellt skulle kunnat misstolkas och så låg jag vaken och fick ångest över det. Typiskt mig.

I alla fall. Jag höll min presentation på exakt det antal minuter jag förutsatt mig, delade ut små lappar med hälsningar/berättelser från andra förlossningsskadade och fick JÄTTEJÄTTEMÅNGA klappar på axeln efteråt. Jag verkar ha nått fram med inspiration om att förbättringsarbete är viktigt i alla fall. De som var där var en blandad samling från olika ledningspositioner inom olika landsting och förvaltningar, och representanter från barnmorskeförbundet, vårdförbundet,  SFOG, RFSU, SKL, Socialstyrelsen och SBU.

Sedan var jag med och lyssnade på de övriga programpunkterna: Kartläggning av förbättringsområden, Landstingens redovisningar och ”Att använda resultat i ett systematiskt arbete och kompetensstöd”. Det sista låter skittråkigt, men var nog min favorit. Uppstyrda uppföljningar av resultat inom vården är ändå the shit. 

Sedan fick jag vara med och leda en diskussionsgrupp om ”Patientmedverkan” där jag försökte styra samtalet utifrån ”Hur kan förlossningsvården bli mer lyhörd för kvinnans behov och upplevelser” och ” hur ska kvinnans behov kunna stå i centrum”? Jag blev alldeles glad över den där gruppen, så fina människor.

Jag kan lova er, det är inga onda personer som styr förlossningsvården. Något är fel, men jag tror inte felet sitter liksom inombords hos de här typerna i alla fall.

Jag hoppas att min medverkan satte någon slags spår i alla fall.

Ett ansikte på, och en berättelse om, vad som händer efter den där sugklockan, liksom.