Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen “Om man inte frågar får man inget veta”.

Hur ställer jag som vårdpersonal bäst frågan om en kvinna utsatts för våld?

I ett skriftligt anamnesformulär som patienten själv brukar fylla i brukar det frågas rakt på sak: Har du varit utsatt för våld i nära relationer?Svarsalternativen är då ja/nej. Om du som vårdgivare väljer att ställa frågan måste du sedan kunna följa upp svaret!

Hos personer med erfarenheter av våld i nära relationer kan tilliten till andra människor vara skadad (rätt ofta faktiskt). Som vårdpersonal måste vi ha ett bemötande och förhållningssätt vid bemötande som ger förutsättningar för tillit till oss. Det som rekommenderas och som jag utbildar utifrån, och som det finns evidens för, är att mötet med patienten börjar redan i telefon, i receptionen eller när jag hämtar patienten i väntrummet. Olika beroende på var man jobbar.

Att ställa frågan tidigt i mötet visar att den är viktig i vården.

Med lite erfarenhet lär man sig både att känna efter när det är lämpligt och att tidigt kunna formulera sig så att det inte känns konstigt. Om frågan inte är konstig för den som frågar brukar den inte bli det för den som får frågan heller.

Sedan 2014 finns det en lagstiftning, SOSFS 2014:4 som säger att vi alltid ska fråga både vuxna och barn om de utsatts för våld när vi misstänker det eller uppfattar tecken på våld. Lagen är också mycket tydlig kring samverkan, dokumentation och rutiner. De lyfter även upp orosanmälan och barnen först i lagtexten.

Kom ihåg att inte ställa frågan om du inte har tid att ta emot svaret.

Det blir ett nytt övergrepp och ett nytt tillitsbrott!

Nedan följer exempel, alla måste göra frågan till sin egen så att den känns naturlig att formulera.

Börja med att normalisera frågandet, inte våldet:

”Som du säkert upptäckt är våld i nära relationer alltför vanligt förekommande” Då brukar man få en nick till svar.
”Vi som jobbar i vården möter många som är utsatta eftersom det kan påverkar hur man mår och därför har vi som rutin att ställa frågan om erfarenheter av våld för att kunna hjälpa dig på bästa sätt”. Sedan har jag själv hittat på att här också fråga ”Är det okey om jag tar upp frågan med dig”. Det känns etiskt väldigt viktigt och respektfullt att ge personen en chans att säga nej. Ofta ändrar de sig eller återkommer och vill tala om de är våldsutsatta.

Om de säger att det är okey:

Definiera våldet. Den som är utsatt definierar sig vanligen inte som våldsutsatt: ” Våld kan ju vara så många olika saker, t.ex. att bli slagen, knuffad, att någon tagit stryptag osv. Det psykiska våldet är minst lika vanligt. Detta kan till exempel vara att bli kränkt, inte få ha sina egna vänner, inte få jobba, inte få ha sin egen ekonomi, att egendom förstörs eller ens djur blir utsatta. Alla former av sexuellt agerande som man inte känner sig bekväm med är också våld”. Här får man formulera sig så som det känns bra för en själv.
”Är det här något som du som du har erfarenhet av antingen i ett tidigare förhållande eller i ditt nuvarande (om de har ett sådant)?”

Och vad händer nu då:

De som svarar Nej.

Då brukar jag säga följande: ”Jag förstår men eftersom våld är så vanligt i nära relationer brukar jag alltid lämna ut det här kortet till Kvinnofridslinjen. Du kanske känner någon som är utsatt eller kommer att träffa på någon”.

Nu händer det att någon ändrar sig och plötsligt börjar prata. Det händer att någon kommer tillbaka om någon dag, vecka eller år bara för de vet att jag tål att lyssna till deras historia.

De som svarar Ja:

Fråga om de vill berätta vad de varit med om.

Om de gör det lyssna, lyssna, lyssna. Visa att du är närvarande, tror på dem och bekräfta att ingen får göra så mot en annan människa. Det är ett brott. Förklara hur de kan hänga ihop med de besvär de är hos dig för, och fråga om de vill att du berättar om vilken hjälp det finns att få.

Om de inte vill berätta vad de varit med om så säger du att det är okey.

Berätta att de kan återkomma om de vill tala senare eller att de kan ringa till Kvinnofridslinjen och så ger du kortet. Det är bör alltid erbjudas återbesök både om de inte velat att du frågar, eller om de sagt att de inte vill berätta vad de varit med om.

Om du av någon orsak inte kan ställa frågan tidigt i mötet kan du även göra det vid ett senare tillfälle.

Då har du kanske fått misstankar vid din undersökning eller behandling av en individ. Om så är fallet kan du lämpligen inleda med ”när jag undersökte dig/hörde dig berätta…så tänkte jag på att det jag såg/du berättade är vanligt om man blir eller har blivit utsatt för våld i nära relationer”. Sedan fortsätter du enligt tidigare beskrivning.

Det kan också vara så att du nästan är klar med behandlingen. Du kanske börjar med behandlingen och känner att du fått hennes tillit. Då får du börja med att du alltid brukar ta upp frågan vid mötet med patienter och så tar du det från punkt 1-2.

Min forskning visade också att ibland så blir det mest lämpligt att inleda med ”Hur har du det därhemma?” eller ”Hur ser ditt liv ut för övrigt?” Sedan kan man fortsätta med normaliserandet av frågan.

Tankar kring detta?

Jag förstår att för en del av er läsare blir detta inlägg lite konstigt, i och med att det är ganska tydligt riktat till vårdpersonal. Men, hjälp mig att tänka. Hur skulle DU vilja bli bemött när någon tror sig ha anledning att fråga dig om våldsutsatthet? Skulle du ta illa upp om någo frågade “en gång för mycket”?

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.