What’s in a color?
Från det att Wollmar var runt tre fram tills ganska nyligen fick vi ett ganska konsekvent svar om vi ställde frågan “Vad är din favoritfärg?”. Svaret vi fick var följande:
“Rosa! Fast egentligen är alla färger mina favoriter, förutom svart.”
För några dagar pratade Wollmar och jag om att köpa nya tandborstar. När jag då frågade vilken färg han ville ha var svaret direkt blå. Jag frågade varför just blå och då kom svaret, “För att det är en killfärg”. Rosa skulle han inte ha för det “var en tjejfärg”.
AHHHHHH!! Varför måste det vara så uppdelat? Och varför måste dessa normer slå rot i så små barn? Jag blir så ledsen över detta. Inte över att min son bytt favoritfärg, det lär han göra tusen gånger om under livets gång. Men att byta åsikt beroende på de förväntningar som andra har på honom beroende på vilket kön han har. Det är det som gör mig ledsen. Om en så enkel sak som färg ska vara så svårt att ändra, hur ska vi då kunna tackla större skillnader som “lika lön för lika arbete” och annat minst lika relevant?
Jag berättade såklart för Wollmar att alla får tycka om precis vilken färg som helst, och att det inte har göra med om en är kille eller tjej. Jag pekade ut exemplet att jag har rosa tandborste och Mia har lila (i verkligheten kanske inte våra favoritfärger, men vad gör det?). Sedan har det inte varit så mycket prat om ämnet. Svårt att veta var det landar. Svårt att veta hur mycket en ska prata om det.
Det sorgliga är att vi alla jobbar i så otroligt stark motvind. I klädbutikerna är kategoriseringen så stor att en nästan spyr. Så gott som allt på killavdelningen är blått, grönt, grått eller svart och det är tryck av superhjältar, turtles och star wars. På tjejavdelningarna är nästan allt midjeformat med utsvängt tyll eller glitter och tryck av my little pony eller dylikt. I leksaksbutikerna är det ungefär samma skillnader. Till deras försvar är det ingen/inget som styr eller säger att en ska gå till en viss leksak beroende på kön. Men det finns inget mellanting som inte är ett mjukisdjur eller typ lera.
Nu har superhjälteintresset tagit fart hos Wollmar och där vet jag att jag bär ett stort ansvar. Vi gör vårt bästa att lyfta fram kvinnliga superhjältar men det är lätt att ibland få känslan att slaget är förlorat redan innan den börjat. Alltså, på riktigt, vi gillar superhjältar. Jag och Mia är förmodligen de enda vuxna ni känner som prenumererat på Spindelmannen i vuxen ålder. Det hade bara gärna fått vara lite mer girl power i superhjältebranschen.
Oavsett hur världen ser ut runt omkring oss är ju den största påverkansfaktorn på hur våra barn blir just vi själva. Även om vi väljer aktiva val för att för en förändring så är vi så indoktrinerade i de normer under vilka vi växte upp. Det är inte alltid enkelt att se utanför våra egna vyer.
Ni som är så kloka.
Hur tänker ni? Hur har ni som har större barn gjort?
I final!
Jag visste att finalisterna i kategorin “årets social media influenser” i tävlingen Guldhjärtat skulle presenteras idag klockan 12. Jag TRODDE VERKLIGEN INTE att jag skulle vara med, men ville ändå kolla på de som gått vidare. De fyra första kändes självklara, stora socialamedierpersonligheter och jag tänkta “åh, helt okej att förlora mot dessa, jag fattar att de spelar i en annan liga…”. Och sen ba: VA?!
Asså, hur hände det här?
Ni hände! Kära älskade läsare! Ni röstade på mig och jag blir typ gråtmild när jag tänker på det!
Vi kom ända till final!!!
Jag ser det som ett statement och som ett bevis att förändringens vindar blåser.
Kvinnohälsa är inte pinigt och skämmigt och skrämt in i hörnen. Vi och våra bäckenbottnar, bäckenleder och magar och vad det annat vara må kan få kräva plats, få finnas och få bra råd och bra vägledning vad gäller träning och livet i stort.
Nu gråter jag på riktigt när jag skriver det här.
TACK!
Tack för att ni finns, för att ni läser, för att ni delar och stöttar och sprider.
Om någon berättat om detta för mig när jag låg där i en sjukhussäng efter sfinkterrupturen hade jag inte trott det. Att jag skulle kunna göra det här. Få vara med i någon slags förändringsprocess på detta sätt.
Livet, alltså. Så bitterljuvt.
Magsjukefalsklarm
Idag hann jag till jobbet, sitta igenom ett möte och fick sedan hasta tillbaka hem igen. Förskolan ringde och berättade att ett av barnen kräks, och då var det ju bara att komma.
Tog hem båda barnen, och då visade det sig att frukosten troligen hade kommit upp som en reaktion på gungning/åksjuka. Vi åt lunch och det misstänkt kräksjuka barnet åt fisksoppa, kyckling och potatis, en banan och en våffla. Och har inte haft några symtom sen dess.
Alltså tacksamheten för falsklarm när det gäller magsjuka… Vi väntar förstås in eventuella andra symtom men det verkar osannolikt.
Jag hade sprungit till jobbet så jag fick ju springa tillbaka också. Tror det garanterat var mina snabbaste fem kilometer någonsin, haha.
Jag och barnen har pärlat, ritat, lekt och spelat “Finns i skogen” typ hela dagen.
Håll tummarna för fortsatt hälsa!
Mår ni okej eller är vabbhösten ond mot er?
PMS-ångesten
Idag kom stora mensångesten, samma dag som jag hade träff med min handledare för den vetenskapliga artikel jag jobbar med. Plus att jag fick komma tillbaks till jobbet med allting som inte blev gjort igår överhängandes till idag (och det dåliga samvetet över att behöva boka om patienter till tider som känns superavlägsna…).
Jag skriver om det varje månad, typ.
Men den här känslan av att vara världens mest värdelösa människa? Att allt jag någonsin gjort, sagt eller typ andats bara är knäppt och fel? Att jag aldrig kommer ta mig i land med något av de projekt jag sysslar med? Att alla andra är så sjukt mycket bättre, snyggare, smartare, roligare, mer framgångsrika och yadayada?
Det varar inte jättelänge, men jag blir så sjukt trött.
Fattar inte hur mycket energi som går åt till självförakt såna här dagar.
Jag längtar tills imorgon, då ska jag springa så snabbt så jag hör blodet pulsera i öronen och slipper höra alla skittankar. Mina bästa ångesthanteringssätt är att 1) springa och 2) lära mig något nytt. Proppa hjärnan med annan information.
Orka vara alla andra. Vilka är ens “alla andra”?
Äh.
Skit med.
Nu ska jag duscha och ta kväll.
Guldhjärtat
Guldhjärtat, dejtnight och Haymarket
Först av allt vill vi IGEN tacka alla underbara som nominerat och röstat på BakingBabies i Guldhjärtat 2016, Fitnessbranschens pris. Vi var nominerade i kategorin “årets social media influencer” tillsammans med Jonas Colting, Annica Englund, Träningspodden och Kalle Zackari Wahlström. Ett ärofyllt gäng att få finnas nämnd bland!
Dagen började med att vi vaknade med att ett barn var matförgiftat och spydde ner vår säng. Dagen började alltså klockan två på natten… Sen gick dagen vidare lite i samma ton. Det matförgiftade barnet mådde strax bättre, men det var svårt att ruska av sig känslan. Jag hade bokat tid hos en frisör för en håruppsättning dagen till ära, men började typ gråta när frisören gjorde en frisyr som inte var märkvärdigt snyggare än vad jag kunde gjort själv. (Förlåt M, jag vet att du tycker att man inte får gråta när man blir besviken hos frisören. Jag grät inte där, bara hemma…).
Sen gjorde vi oss i ordning och drog ut på stan. Eftersom vi drog ut på det hela så mycket missade vi att köpa middagsbiljetter på Guldhjärtat och fick således inte plats på själva middagen, så vi hade bokat bord på annan finrestaurang. Men när vi väl var färdiga och ute på stan hade jag tappat humöret helt, så vi ringde och bokade av. Istället slank vi in på Zocalo och åt mexikansk snabbmat, vääääldigt överklädda. Det var kul, på sitt sätt.
Efter det drog vi till ett café och åt tårta. Och sen gick vi på Galan.
Vinnarna presenterades, den ena coolare än den andra. När det var dags att kora vinnarna i vår kategori stod vi laid back i ett hörn och njöt av att inte behöva gå upp på scenen. Vann gjorde Kalle Zackari, en värdig vinnare! Grattis!
När vi kände att vi fått nog av Guldhjärtat drog vi vidare till Haymarket, när vi nu hade barnvakt och allt. Nu var jag äntligen på lite bättre humör och vi kunde njuta av kvällen, en date night bara vi två! Som småbarnföräldrar finns ju inte riktigt tid att förspilla, när man nu råkar vara finfixad och ha barnvakt och vara ute på stan…
Så här dagen efteråt känner vi glädje över att få provsmaka lite på en slags festligheter vi annars inte alls skulle varit i närheten av, och detta tack vare alla er!
Återigen, tack för en spännande resa med nominering, röstning och festlighet!
Nu önskar vi er en trevlig söndag, och oss själva en sovmorgon…!
Här kan du läsa mer om hur nomineringen till Guldhjärtat löd.
Här kan du läsa vår motivering till att delta i en sådan tävling.
Blir så ledsen av att det är så här! Har bara tipset om lite mer girl power i de målarboksbilder som finns på limpan.org om ni inte sett dem. Roliga och starka, känsliga och allmänt vanliga superhjältar!
Här hittar ni mer tips: http://www.malinsvedjeholm.se/2016/10/superhjaltar-som-ar-tjejer.html?view=classic
Bra tips, tack!
Något jag tänker på angående detta är att det inte är någon vits att säga “det finns inga tjejfärger och killfärger”. Barnen märker ju hur det ser ut i samhället. Jag menar, det går inte att dementera att det finns sådana normer. Det är ju bara att bekräfta, “Ja vissa tänker att killar bara kan ha blått och tjejer rosa men det tycker jag är hel-tokigt. Jag tycker att alla ska få gilla de dom vill och ha på sig dom kläder dom vill ha”. Sen kommer perioder när barnen bryr sig mer om vad andra barn gör och säger. Men era värderingar finns ändå med i grunden.
Matilda, det var riktigt klokt skrivet. Håller med om att det är viktigt att vara ärlig mot sina barn och säga som det är och ge dem värderingar, tanka, stöd och mod att våga utmana normerna. Jag tar med mig detta. Tack! 🙂