Förlossning efter förlossningsskada
Förlossning efter förlossningsskada
Det här inlägget kommer bli lite annorlunda är de skriver oftast. För nu ska jag liksom bara resonera och fundera med er.
Jag fick en fråga:
Efter en förlossningsskada – bör man “läka” en viss tid innan man blir gravid igen? Hur påverkar kommande förlossningar?
Och jag vet inte liksom vart jag ska börja.
Jag spottar ur mig lite olika tankar:
- Den största skadan sker oftast första gången
- Första barnet “banar vägen” och andra gånger brukar gå lättare
- Det är ofta bra att bli hyfsat besvärsfri innan du ger dig på en ytterligare graviditet
- Ju fler graviditeter och vaginala förlossningar du har, desto större belastning utsätter du bäckenbotten för.
Jag kan tänka mig två vitt skilda utfall:
- Du satsar på att bli gravid hyfsat tätt inpå (men kanske efter ett år eller så) och tänker att du sköter rehaben sen.
- Du tänker att du vill hinna bli riktigt stark innan nästa graviditet, så du satsar på träning och att bygga upp kroppen ordentligt innan du blir gravid igen.
Vad är bäst?
JAG VET INTE.
Vad gäller vaginala förlossningar efter de större förlossningsbristningarna (grad 3 och 4) är det lite annorlunda. Det här har jag skrivit ett helt inlägg om tidigare, här.
En förlossning efter en förlossningsskada
Som vanligt tänker jag att du själv måste utgå ifrån hur då mår. Jag blev gravid igen ca 13 månader efter min första förlossning då jag fick en sfinkterruptur, men jag var också i princip garanterad ett kejsarsnitt andra gången. Att få barn hyfsat tätt upplevde inte jag som något dåligt för min kropp, men jag kände mig också frisk och stark när jag blev gravid igen.
Utgå från dig själv, men vänta i alla fall efter ett år? Det är nog mitt råd. Men det är inte särskilt vetenskapligt förankrat.
Så himla bra råd – “utgå från dig själv”! Jag har börjat få frågan om när vi ska ha ett till barn (sonen är åtta månader). Personligen vill jag vänta ett par år för att bygga upp kroppen igen. Jag hade bäckensmärta från v 10, sjukskriven från v 22, fick förlossningsdepression och hade ont i underlivet i tre månader efter förlossningen (tills jag träffade en underbar gynekolog). Nu känns det som att jag klarar ALLT.
Heja dig!
Jag fattar inte vad folk har med det att göra, faktiskt. Varför de frågar. “nä nu när du säger det så, nu blir jag sugen…”
Jag vill så gärna ha ett tredje barn men känner efter andra barnet som fyllde två år nyss att jag inte är säker på att kroppen klarar av det. Hade foglossning med båda barnen och blev nästan sängliggandes till följd av det. Vilket gjorde att jag gick upp mycket i vikt och har fått ont i både knä o fötter. Höft problemen sitter fortfarande i. Nu är jag tillbaka till min normalvikt och känner mig starkare. Men värst va cirka 5mån in i andra graviditeten då tyngd känslan kom. Jag kunde inte hålla inne kiss och det kändes nästan som om man ville hålla en hand över snippan för att man var rädd att något skulle bukta ut. Barnmorskan sa att allt såg bra ut. Jag har verkligen kämpat med knipövningar efter förlossning och nu känner jag bara obehag ibland. Jag kan hålla mig nu men veckorna efter förlossning rann kisset utan att jag hade någon kontroll. Själva förlossningarna har gått jättebra jag har inte spruckit alls. Men just att vara gravid och tiden efteråt är jag rädd ska vara ännu värre en tredje gång. Nu när jag vet att andra graviditeten var jättejobbig för kroppen.
Jag kände mig rätt mörbultad efter min första förlossning (sugklocka, hematom i samband med att jag sprack etc) och hade stora problem med urinläckage. Jag kände verkligen att jag ville bygga upp kroppen igen innan en andra graviditet. Jag var inte heller sugen på syskon på ett par år. Hann göra en IronMan (triathlon) innan jag blev gravid igen. Andra förlossningen gick 100 gånger smidigare och nu (1 mån senare) känns kroppen riktigt ok, trots mycket mindre träning under min andra graviditet. Men som sagt, det var ju bara min åsikt/känsla.
Jag tycker en ska få planerat snitt även om man inte spruckit hela grad 4. Det känns hemskt att eventuellt inte bli beviljad. Ångest och ledsamhet att hela nästa ( förhoppningsvis) graviditet kommer handla om huruvida jag får snitt eller ej. Fruktansvärt.