I’m damned if I do and damned if I don’t

I’m damned if I do and damned if I don’t

De senaste veckorna har min arbetsglädje varit rätt låg.

Eller snarare – jag har typ aldrig gråtit på jobbet i den utsträckning jag gjort de senaste veckorna.

Till att börja med vill jag göra tydligt att jag nu skriver som privatperson. Jag är anställd, men jag har yttrandefrihet.

Primärvårdsproblemet

Primärvårdsrehab i Stockholm är dyrt, stort och omfattande och speciellt dyrt har det blivit med fysioterapi de senaste åren. Därför har det inför 2017 införts nya regler för både privatpraktiserande och landstingsanställda vad gäller avtal och ersättningar.

Du som patient betalar 200 kronor för ett besök hos en fysioterapeut, arbetsterapeut, dietist eller kiropraktor. Landstinget ersätter sedan med 420 kronor per besök, och dessa 620 kronor blir din vårdgivares inkomst till verksamheten. Budgeten på arbetsplatsen beror  naturligtvis på en massa olika faktorer och lokalhyror etc, men summan av utgifterna blir en summa som vi som enskilda vårdgivare måste dra in i form av patientbesök.

Och nu har ersättningarna ändrats så pass att vi måste få in fler besök per kliniker och dag för att överleva som verksamhet. En privatpraktiserande kollega och vän till mig skrev på sin instagram ”Rehabilitering i Stockholm är för dyrt. Och vi som ändå brinner för detta, att hjälpa andra, stötta, trösta, planera och genomföra -ja, vi får ta smällen. Vi och ni. Ja ni: patienterna! Ni får mindre tid, färre besök, mindre engagemang. Ni får vård som stressas fram.” 

Fler patienter på lika mycket tid

Jag har i dagarna suttit och lagt om mitt schema. Klämt in tider med skohorn i kalendern, medvetet rationaliserat bort stunder för kisspauser och en kaffe i farten. Jag kommer troligen ändå inte kunna uppnå det mål ekonomiska mål som sätts upp åt mig. Jag kan inte gärna ha vaginalbedömningar i grupp. Och patienterna med underlivssmärta där jag ska in med fingrar och töja och trycka på triggerpunkter i smärtande underliv- om jag kommer vara stressad på dessa besök kan vi nästan låta bli att boka tider alls. Faktiskt. Mina patienter måste kunna lita på att jag kommer vara minutiöst varsam. En varsamhet och ett inlyssnande som jag inte alla gånger kommer klara på 25 minuter per patient. 5 minuter måste jag ju ha för journalskrivning. Eller helst skulle jag ju ha 3 patienter i timmen, men det kan vi nog alla räkna ut att inte är rimligt.

Prioriteten ligger på äldre

”I primärvård i Stockholm prioriteras hemrehabiltering för äldre och svårt sjuka patienter och vårdgivaren ska prioritera insatser som föregåtts av annan medicinsk behandling, minskar behov av slutenvård och icke medicinskt motiverade besök på akutsjukhus, och som främjar kvarboendeprincipen, förhindrar långtidssjukskrivning och främjar deltagande i studier och arbetsliv. Insatser som riktas till äldre med stora och sammansatta vårdbehov, patienter med omfattande funktionsnedsättningar samt kroniskt sjuka personer.”

Jag vill hävda att mitt arbete i många fall förhindrar långtidssjukskrivning, men annars kan ni nog läsa ut att min patientgrupp inte är en prioriterad sådan. Ibland blir jag rädd att om jag inte presterar tillräckligt bra inkomstmässigt så kommer jag bli tvungen att inkorporera mig i ledet av ”vanliga” fysioterapeuter. Vilket faktiskt inte intresserar mig längre.

Däremot är jag med och uppfyller ett annat krav som rehabmottagningarna har på sig – att det inom verksamheter med mer än tolv heltidsbefattningar per år ska ha minst en anställd utbildad på avancerad nivå enligt Högskoleverket. Däremot prioriteras vidareutbildningar inom gerontologi och geriatrik, neurologi samt smärta och smärtrehabilitering och primärvård. Gynekologi och obstetrik står alltså inte på listan.

Kvinnohälsa är ointressant

Min specialitet är alltså inte jätteintressant för primärvården i Stockholm. Min patientgrupp är liksom fel också, helst ska vi syssla med äldre personer med hjärtsvikt och KOL. Missförstå mig inte, jag tycker att hjärtsvikt och KOL är superviktiga rehabområden. Min invändning är samma som alltid – unga kvinnor vars besvär hindrar dem från att ha sex, leka med sina barn, göra vad de vill på fritiden och träna vad de vill,är inte prioriterade. Unga och medelålders kvinnor får gärna ha sänkt livskvalitet och ha lite ont, bara de generellt sett jobbar på som de ska och ställer upp på att ha sex tillräckligt ofta. Om de bara gör det så finns problemen liksom inte.

Jag hävdar ofta att 80 % av mitt arbete handlar om gott bemötande. Att jag har tid att lyssna. Möjlighet att låta undersökningar och behandlingar ta tid. Att jag försöker förstå, att jag försöker ta in. Att jag har tid att göra den där individuella bedömningen, att fundera det där varvet extra.

Nya tag 2017

När 2017 rullar in kommer jag ha schemalagt mig själv så att det gör ont i själen. Jag kan inte se att det arbete jag kommer göra kan hålla samma standard som tidigare. Jag kommer på mig själv med att vilja be om ursäkt när jag bokar patienter – från och med årsskiftet kommer jag inte ha tid med dig på samma sätt. Och även om jag vänder ut och in på mig själv och mitt schema för att försöka få ihop mina timmar och antal besök per vecka, så kan jag inte se att det går ihop ekonomiskt.

Jag är rädd att jag inte kommer kunna jobba kvar inom primärvården i Stockholm. Jag vill gärna vara kvar, alltså. Men jag kan inte se hur jag och min nisch ska platsa in. Även om behovet är skriande högt och patientinflödet stort, så tror jag att min nisch kommer bortrationaliseras. Detta fastän kvinnohälsa ”ska” vara ett prioriterat område i detta nu.

I’m damned if I do and damned if I don’t

Om jag jobbar på så som min primärvården i Stockholm egentligen kräver kommer jag ha svårt att behålla mina patienter. Om jag inte jobbar på så som min anställning kräver kommer jag kanske inte ha jobbet kvar. Det är ungefär så som det känns att gå in i 2017. Pepp! *not*

Och samhället, politikerna och  vårdbeställarna bara fortsätter att låtsas att kvinnohälsa inte är ett problem. 

För dig som vill läsa mer om avtalen för primärvården finns Vårdgivarguiden här, och förfrågningsunderlaget här i del 1 och 2.

 

 

 

Comments (13)

Otroligt frustrerande situation! Glöm bara inte bort vad det du skriver i rubriken betyder: Ibland står man med val att göra där – på grund av omständigheter man inte rår över – alla alternativ känns pissiga.
Oavsett hur du väljer att hantera situationen ska du inte få skit från någon, inte från din arbetsgivare, inte från frustrerade patienter och inte från dig själv.
Och oavsett hur du gör framåt har du redan gjort en väldig skillnad för väldigt många, både genom ditt lönearbete och genom att förmedla kunskap och väcka opinion genom bloggen.

Fan alltså! Jag jobbar också inom landstingsvård fast i annat landsting och helt annan profession. Är så sorgligt att det inom så många områden bara prioriteras kvantitet. Jag vill väldigt gärna tro att bra vård sparar både pengar och lidande på sikt.

Och sen att kvinnohälsa prioriteras så lågt. Jag har besvär med bäckensmärta och fick nyligen via ett forskningsprojekt träffa en riktigt kunnig fysioterapeut, och bara att få en ordentlig bedömning av orsaken till smärtan har minskat mitt lidande.

Bäckensmärtan är bedrövlig från tid till annat och jag har fått fin hjälp under vissa perioder från mitt landsting. Andra perioder finns det ingen tid, och heller inget mer att göra, får jag höra. Den senaste fysioterapeuten tog mig på fullaste allvar och fokuserade helt och hållet första besöket på bäckensmärtan för att senare behandla symtomen av det lidandet. Det kommer ju aldrig att bli helt bra igen, det förstår jag, men jag kan prova andra träningsformer och passar det inte mig och min kropp – fine – jag får försöka något annat.

Bara att bli lyssnad på och slippa få ett ”ryck upp dig och gör bara allt som du gjorde innan bäckensmärtan kom in i ditt liv” betyder så mycket. Jag kan inte löpträna längre, det gör för ont och är i ärlighetens namn inte lika roligt som det en gång var. Så, jag löptränar inte längre. Jag gör annat, och provar emellanåt att gå längre turer, njuter så gott jag kan och märker ganska fort att det fysiskt inte är värt den smärta jag måste stå ut med dagarna efteråt. Huvudet vill så mycket, men kroppen orkar inte.

Jag drömmer om att få en hel och fullt fungerande kropp med bäckenmuskulatur som beter sig ”normalt”. Samtidigt dömer jag varken mig själv eller vården för att situationen ser ut som den gör. Rubriken gör sig ständigt påmind även i mitt liv.

Vilken rävsax. Och som lax på löken är det (för fysios i allmänhet) inte så där superbetalt för att vända ut och in på sig själv..

Nä, men precis. Jag har undersköterskekompisar som tjänar typ som jag. Man ba, tack för värdeökningen av typ totalt 5 års studier.

Riktigt knivig situation… inte kul alls förstår jag! Är med sjukgymnast och är anställd inom regionen som det heter här. Vi har krav på oss att varje år ha ett visst besökssnitt per heltidstjänst och dag. När detta började låg vi lååångt ifrån de önskade siffrorna och det var riktigt svårt att förstå hur vi skulle fixa det… Vår lösning blev gruppträningar, info i grupp för att sen kunna fortsätta ha tid för de patienter som behöver det. Ex för din patientgrupp; Gruppträning för de som klarar det, Samarbete med barnmorskemottagningen och ha information till blivande mammor i grupp en gång i veckan (ger kanske 5-10 besök på en träff) och sen ny träff med nyblivna mammor? Mammagympa innan och efter förlossning osv. Att ha grupper, kanske en per dag eller en ”gruppdag” i veckan kan frigöra den tid som man behöver för de andra patienterna..
Hoppas det ordnar upp sig för dig så du kan fortsätta ditt fantastiska arbete på det sätt du vill!

Ja, bara det att de samtidigt drog till med ett förbud mot grupper i princip. Det är bara kol-skolan, artrosskolan och hjärtsviktsgruppen som blir kvar i princip… Jag har haft grupper som jag nu måste sluta med.

Men jisses hur tänker de där?! Förstår din frustration.. Hoppas de tänker om och inser att detta inte kommer funka.
Kramar till dig

Fruktansvärt tråkigt att höra att du har hamnat i en så tråkig och knivig arbetssituation! Finns det något vi som patienter kan göra?

Patienter kan garanterat göra mer än vad jag kan. Tror på att mejla personerna bakom förfrågningsunderlaget och berätta hur detta går ut över patienter.

Tänk på att anmäla risk för vårdskada/sämre behandlingsutfall som avvikelser för de pat där det inte blir bra. Hos oss heter tjänsten MedControll. Det tar ett par minuter men synliggör brister på ett formellt sätt. Tror tyvärr inte patientklagomål påverkar så mycket. Hur går dessa förändringar ihop med SKLs satsning på kvinnohälsa och särskilt primärvården? Sorgligt nog har samma ”effektivisering ” drabbat de flesta områden inom vården som inte prioriteras för stunden. 🙁 Håll ut och ta hand om dig själv!

Tack för tips. Vårt sådant system kallas ”Händelsvis” men jag har en känsla att det är uppbyggt så att utebliven behandlingseffekt inte går att anmäla, det skulle nog snarare falla tillbaks på mig. Jag har tvärt emot föreställningen att patientmakt är det enda sättet att påverka. Tror att de satsningar som faktiskt görs för kvinnohälsan just nu är helt och hållet till följd av att kvinnor visat att de inte går med på att ha det som det är nu. SKL:s satsning handlar ju om förlossningsvård och kvinnosjukvård. Primärvården, där jag är, har ju ett helt annat uppdrag. Även om jag kämpar för att fysioterapi ska ingå i MVC/eftervård så är det långt dit.

Jag blir ledsen över att höra om din situation! Du gör så mycket bra och du och dina patienter förtjänar att du har schyssta arbetsvillkor. Jag har gått några gånger till en sjukgymnast vars tider är 30 min och jag går alltid därifrån med en känsla av att inte hunnit med, det finns inte tid för både prat och behandling. Jag märker att hon har kunskap men hon hinner inte förmedla den tyvärr.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.