För 6 år sedan när vi var i Sri Lanka var vi på safari i ett elefanttätt naturreservat. Där fick vi se många vilda djur och mängder med elefanter i sitt naturliga habitat. Nu kan en tycka att det inte är så naturligt om bilar och människor tittar in i tid och otid, men människan som varelse får väl ändå räknas till en del av elefantens naturliga habitat om de nu samlevt med varandra i minst 10 000 år. I och med att det är ganska långt ute i vildmarken är det en dagstur att komma till en närliggande ort för att sedan sova över och åka tidigt på safarin. Sedan tillbaka till den närliggande orten för ytterligare övernattning (även om en hade kunnat åkt hem) och sedan åka vidare nästkomande dag.
Förra resan var det bara Mia och jag (+ Wollmar i magen) som åke till Sri Lanka och då testade vi på att besöka Pinnawela elefantbarnhem istället. Idag gjorde vi ett återbesök på elefantbarnhemmet då det hade varit lite mastigt med en tredagarstur ut till vildmarken med barnen. En annan gång kanske.
Basen för Pinnawelas verksamhet bygger på föräldrarlösa elefanter som hittats övergivna av hjorden eller (som oftast) kvar efter att modern skjutits eller omkommit av annan anledning. Dessa elefanter har omhändertagits på parken i Pinnewella och under åren har elefanterna i parken fått egna ungar och hjorden har utökats till 93 elefanter. Än tar de in övergivna elefanter som får surgatmammor i hjorden.
Vi packade med oss frukost som vi åt i bilen och åkte tidigt på morgonen för att vara framme till öppningsdags, vilket är 8:30. Efter ca 1 h 15 minuter från Kandy och en smärre spyolycka kom vi fram till Pinnewella 8:45. Vi tackade artigt men bestämt nej till diverse guides/”state employes” och gick till biljettkassan. Eftersom de delat upp entréer för inhemska och utländska köpte min föräldrar sina biljetter (japp, min mammas Sri Lankesiska körkort fick in henne för 100 Rs denna gången med) först och gick in och vi promenerade runt hela parken till andra sidan för att köpa våra biljetter (2 500 Rs, vuxen och 1 250 Rs för barn över 3). Sedan var det elefanter så det hette duga. Vi kom fram till en öppenslätt där elefanterna hängde och åt. Folkmassan och elefanthjorden åtskiljdes av en rad med stenar ca 1 meter höga.
9:15 var det dags för de minsta elefanterna att få sin flaskmatning. Vi fick första parkettplatser och två 2½ åringar och en 4 åring (alltså precis som Wilfred och Wollmar) svepte minst 20 liter mjölk på några minuter.
Sedan drog vi ner till floden för att titta på elefanterna när de badar. Det är här som lite av det olustiga som kommer in i bilden. När biljetterna köps är det tydliga instruktioner att besökare inte får ta på elefanterna eller mata dem. När en kommer ner till floden så uppmanas alla av elefantskötarna att komma ner till elefanterna och klappa dem eller sitta på dem eller mata dem mm. Efteråt ber de om penger eller dricks eller liknande och gärna i dollar eller euro. Det är här som det känn olustigt. Skötarna som ska se till djurens bästa säljer liksom ut dem för egen vinnings skull. Även om elefanterna verkar njuta av att bli skrubbade när de ligger i floden eller uppskattar extra bananer så känns det inte rätt. Det blir lite etiskt klurigt med detta, dessa elefanter hade inte överlevt utan parken. Men den hade kunnat skötas på ett lite annat sätt.
Barnen tycker i alla fall att det var supernajs att se elefanter, elefantbebisar och elefantbajs! Efter allt gick vi in i parken och fikade, tittade och hälsade på några av de äldre elefanterna som inte hunde hänga med hjorden till badet (vi fick info att de skulle få gå ner senare).
Sedan åkte vi hem igen och barnen sov gott i bilen på serpentinvägarna tillbaka. Hemma drog vi inte många knop och istället för bad satte vi igång vattensprinklern en stund så barnen kunde svalka sig och leka en stund i trädgården.
Imorgon är sista dagen i Kandy och det blir ännu en kusinträff. Sedan bär det iväg till västkusten för “sol” och bad.Det är där den delen av vår semester som blir mer som asiensemestrar “brukar” se ut.
