Dagarna går på även här på västkusten och vi har börjat att få rutin på upplägget. Efter frukost byter vi om och drar ner till stranden för att den ena av oss får löpträna och den andra tar barnen och promenerar till revet där havssköldpaddorna morgonhänger. Vi hälsar, klappar och matar dem och drar tillbaka till hotellet där dagens första badpass väntar. Sedn är det mellanmål som följs av nästa lek/bad pass, som varierar mellan strand och pool-lek. Under tiden drar jag in till byn och köper lunch till barnen. När leken är klar och lunch är uppäten passas barnen av mina föräldrar och sover dagvila i deras säng. Medan de gör det får vi egentid och drar på stan för att äta lunch. Hittills har vi typ bara ätit lunch på ett ställe, Dragon restaurant. Den ligger nästan mitt i byn, mitt emellan bussstationen och starten för alla hotellkomplex (The Hikkaduwa Beach hotel). Vi åt där ofta för 6 år sedan och maten är precis lika underbar. För ca 400 Rs (ca 25 Kr) får du en rågad portion ris och curry, stekta nudlar/ris eller devilled (kyckling/fisk/räkor i en söt-sur-het tomatsås med grönsaker). Helt underbart!
Soppa ska en generellt hålla sig undan för i Sri Lanka eftersom det inte direkt är deras starka sida.
Devilled kyckling till höger, en “liten” ristllrik till höger och sea food fried noodles i miten.
De lokala resturanggästerna dricker kranvatten i stålkoppar, men vår rekommendation är att en håller sig till flaskvatten eller läsk, och att dricka från flaskan. Äter du inte upp allt är det bara att slå ihop plasten på tallriken runt maten och be om att få en påse, så är doggy-bagen klar!
Under veckan har vi även hittat en trevlig klädbutik som ligger mitt emot resturangen. Butik är kanske att överdriva för utifrån ser det mest ut som ett skjul där en massa kläder hänger i ingången. Hur som helst är de jättetrevliga. Mamma, dotter och mormor finns där allihoppa, även om det är främst mamman som är sömmerskan. Hon har mängder med klänningar, blusar och liknande i en uppsjö av färger och mönster, allt har hon sytt själv. Det är bara att hitta något en tycker om så syr hon in den att passar på bästa sätt utan att ta extra betalt. Mia ville ha en klänning i en modell fast med ett annat tyg. Sagt och gjort så kunde vi komma tillbaka efter knappt 3 timmar så var det klar. I söndags när vi kom till Hikkaduwa gick vi förbi butiken och tittade på några plagg. När jag sa, på singhala, att vi återkommer senare så blev hon hur glad som helst! “Ah, singhala pulluang?”, frågade hon för att kolla om jag talade singhala. När hon fick reda på att min pappa är Sri Lankes och att jag talar lite singhala blev hon överlycklig. Sedan dess har vi varit där ett antal gånger i och med beställningar. Jag har varit där med min föräldrar också då mamma blev sugen på att köpa en klänning hon med. Nu har vi blivit inbjudna att komma på en liten invigning av en kiosk som samma familj öppnar imorgon. Så himla fint! Det är så här det funkar här på Sri Lanka, de flesta är så sjukt vänliga. Första gången vi var här blev vi medbjudna till polisstationen för te och fikabröd, bara för att vi råkade småprata med en polis ute på stan.
Racer-sömmerska som syr på 100 % känsla och många års erfarenhet. Så himla häftigt att titta på när hon jobbar.
Det har även blivit många turer till fruktstånd och fruktmarknaden för att köpa bananer och mango. Vi äter frukt i omåttliga mängder. Imorgon är sista hela dagen innan hemresedagen. Lite ledsamt, men det ska samtidigt bli skönt att komma tillbaka till vardagen och bra matvanor för barnen. Appråpå matvanor för barnen har det nu ordnat sig med middagarna. Första kvällarna kunde de knappt hålla sig vakna tills att maten stod på bordet och det blev ingen direkt matro för någon. Nu, med rejäla dagsovningar för båda barnen plus lite draghjälp från surfplattan har vi haft riktigt skapliga middagar tillsammans som pågått ända till halv nio (i vanliga fall däckar barnen vid 19:00).
Nackdelen med middagarna på hotellet (förutom lite sen serveringstid) är liveupträdanden som är varje kväll. Igår var det ett Sri Lankesiskt mariachiband som gick runt till olika bord och spelade främst 80 och 90-talsdängor. Det blev bland annat, “Knock, knock, knocking on heavens door” och “Yellow submarin”. När de kom till vårt bord spelades “Fernando” av ABBA, vilket såklart var ganska passande. Nu kanske detta låter både roligt och mysigt, men nackdelen är att volymen av musiken är så hög att middagen inte kan pågå med samtal, vilket vi tycker är lite trist. Dagens band sjöng “Que sera sera” åt och med oss idag, vilket var roligt.
Min pappa kom i sampråk med sångaren i kvällens band, och det visade sig att de jobbat tillsammans med projektet för uppbyggnaden efter tsunamin som min pappa ledde här. Ett roligt sammanträffande!
Imorgon återkommer vi med rapport om kioskinvigningen och allt annat!
