Alltså, den här dagen har varit ett bra avslut på resan på så många sätt. Inte för att resan på riktigt är över förrän vi är hemma, men sista hela dagen här blev verkligen en bra sådan.
Vi började som vanligt med frukost och en promenad för att hälsa på sköldpaddorna längst bort på stranden. Joseph sprang och jag och barnen strosade och de kunde inte hålla sig från att bada, fast de hade kläder på. Joseph sprang hem och duschade och bytte om och mött sedan upp oss i byn. Vi skulle ju på invigning!
Vi har lärt känna en mamma, dotter och mormor i en av butikerna här. Jag köpte klänningar som de sydde upp, och som alla andra välkomnar de Joseph som den förlorade sonen, när de förstår att den där västerlänningen pratar lite singahala och har rötter här. Bredvid sy-atteljén skulle de idag öppna en juicebar, och de ville att vi skulle vara de första gästerna.
Vi anlände och de började med febrila förberedelser, medan vi gick lite runt hörnet för att inte stå i vägen medan de förberedde det sista. Vi stod i en gränd i skuggan av en kokospalm och pratade en stund, och då kom en kvinna ut från ett hus och hälsade på oss och stod lite på avstånd och tittade och log mot barnen. Vi tänkte inte så mycket på henne just då.
Vi blev inbjudna till den lilla juicebaren med två bord och åtta plaststolar, en glasdisk som skulle fyllas med frukt och tre stolta kvinnor. Vi fick kaka med frostinglager och en papayajuice och en trevlig samtalsstund med dottern i familjen. Hon går andra året av fyra på universitetet och pluggar programmering!
När vi precis skulle gå så kom mamman med en påse till vardera av våra barn, med fina byxor i precis rätt storlek! Sen blev det många kramar och avsked.
På detta följde bad och lek, sedan dagsovning för barnen och en riktig lyxlunch för mig och Joseph, medan hans föräldrar passade barnen. Vi delade på en fisk- och skaldjurslunch. Krabba, två varianter av räkor, barracuda och bläckfisk. Så gott!
Efter eftermiddagsbadet gick vi till fiskehamnen här i Hikkaduwa. Efter tsunamin skänkte ett gäng fiskare på Öckerö pengar till fiskare som förlorat sina båtar. En del av pengarna gick till att delfinansiera en fiskare här i Hikkaduwa och eftersom vi träffade honom nere i hamnen för 6 år sedan ville Josephs pappa kolla om någon visste hur det gått för honom. Vi hade i princip bara kommit in på hamnområdet, så kom denne man glädjestrålande emot oss. Han har lyckats så bra med sitt arbete att han nu äger fyra olika fiskebåtar, och den båt som han fick via de svenska fiskarna sköts nu av hans son.Han bjöd på stående fot in oss på te i hans hem, och snabbt som ögat hade han tillkallat två tuktuks och vallat in oss i dessa. På två röda var vi framme vid hans hus, och möttes av ingen mindre än kvinnan vi hälsade på i gränden, i förmiddags!
Alla fick varsin stor mugg starkt, sött te och när frun i huset insåg att Wilfred inte kunde dricka så varmt te hällde hon helt sonika upp det på ett tefat, och ställde sig och matade honom med det. Wilfred tyckte nog att det var skojigt att få dricka jättesött te från ett fat, så han gick med på proceduren, även om han annars kan vara en rätt blyg 2,5-åring.
Efter en trevlig testund hemma hos fiskarfamiljen begav vi oss hem till hotellet. Här väntade en festmåltid på oss. På grund av barnen har vi valt att äta av hotellets middagsbuffé på kvällarna, men idag ville hotellägaren hedra Josephs föräldrar med en festmåltid. Istället för dukat bord inne i restaurangen, hade de dukat under bar himmel och förberett en sexrättersmeny till oss. Den här resans första regndroppar kom dock under tredje rätten och vi flyttade in under tak. Men middagen blev inte sämre för det.
Det är verkligen en bitterljuv känsla över den här dagen. Så här är Sri Lanka – vänliga och välkomnande människor, god mat och ett fantastiskt klimat. Som så många andra gånger förr tänker vi över hur vi ska lyckas med att komma hit och bo på riktigt någon gång! Det känns så ledsamt att åka hem! Och samtidigt – vi älskar rutiner och vardag. Och det ska bli najs med nytvättade kläder och en dusch hemma.
Imorgon åker vi på en sista “tantlunch” som Wollmar kallar det, lunch hos en släkting. Sedan bär det av till flygplatsen och en ca 18 timmar lång resa hem. Önska oss lycka till!
