Fredagen den 20 januari började klockan sju sri lankesisk tid (02.30 svensk tid.) Vi åt frukost och packade ihop oss, klockan nio kom en van med chaufför och hämtade oss. Vi åkte från Hikkaduwa klockan 9 (04.30 svensk tid) och åkte bil i typ två timmar tills vi kom fram till ytterligare en släkting för en sista lunch. Klockan tre lankesisk tid lämnade vi hennes hus (10.30 svensk tid). Colombohettan och en sista social ansträngning gjorde att barnen somnade i bilen av utmattning och sov de de två timmmarna till flygplatsen. Klockan 19.00 lankesisk tid (14.30 svensk tid) lyfte vårt flyg till Doha. Barnen var vakna ytterligare några timmar för middag på flyget, och somnade sedan och sov ett gäng timmar i sträck. Jag och Joseph fick lite vila i alla fall.
Flygresan till Doha tog 5 timmar, och vi var där 19.30 svensk tid, men mitt i natten för oss som var inställda på Lanka-tid. Barnen var ena riktiga hjältar! De väcktes när vi skulle landa och höll sig sedan vakna och på gott humör i de SEX (!!) timmar som vi hade att vänta. Vi åt kex, spelade UNO och ritade. Halv ett (svensk tid)gick flyget som skulle ta oss till Sverige, och vi som kämpat tappert med att hålla barnen vakna såg fram emot några ytterligare sömntimmar.
Den förhoppningen kraschades en aning när vi kom ombord på flyget. Vi hade av någon märklig anledning fått våra sittplatser helt utspridda. Personalen var inte heller superhjälpsam, även när vi förklarade att en tvååring inte kan sitta själv på ett flygplan mitt i natten. Han kan ju för tusan inte ens ta emot en matbricka. Vi fick sätta oss på våra tilldelade platser inför take off, men så fort vi var uppe i luften började vi leta runt efter möjligheter att byta. Jag fick hjälp av en flygvärdinna att få två platser åt mig och Wollmar längst bak i flyget, och Joseph lyckades dela med en annan barnfamilj så att han och Wilfred fick sitta tillsammans i en annan del av planet. Det ordnade sig ju tillslut, men kanske en av resans 5 timmar gick åt att leta runt efter sittplatser. Någon gång där på flyget hade vår resa pågått i 24 timmar.
Barnen somnade tillslut men vaknade cirka 04.00 svensk tid, och åt flygplansfrukosten och kollade på film. Vi landade klockan 06 och hade suuupertur med att hinna med ett tåg hem till Söder med en minut till godo.
Direkt när vi kom hem satte vi barnen i badkaret och började sortera tvätten, sen åt vi frukost och en stund senare en tidig lunch och så dagsov jag och barnen en stund. Nu har vi lyckats lägga dem och hoppas på att få en lååååång natt.
Joseph har somnat i soffan och jag vet inte om jag ska väcka honom (vi har lösgodis i skåpet!) eller om jag också ska joina sovklubben.
Både jag och Joseph är rätt vemodiga och tveksamma till det här med att bo i Sverige, vi brukar ha någon vecka av lämna Sri Lanka-kris innan vardagsrutinerna har slukat upp oss. Och det kommer ta kanske en månad innan vi ens försöker närma oss en svensk, importerad banan.
Vi är alldeles överlyckliga över resan, och kan konstatera att förutom Wilfreds (och svärfars) förkylning så har vi inte ens haft något annat som gått oss emot under resan. Inte ens ett plåster har behövt användas!
Är ni dödströtta på Sri Lanka-bloggande nu eller? Vi kommer nog tyvärr återkomma till ämnet en del… Hehe.
Låter som en jobbig resa med små barn, så måste kännas skönt att vara hemma. Men också jobbigt att redan längta tillbaka. Jag har nog alltid känt mig nöjd när jag har kommit hem igen, typ skönt att resan tillbaka varit över och att vara hemma. Så en känsla av att vilja tillbaka direkt skulle nog få mig att tänka på det ni skrivit om, att kunna flytta dit ett tag. 🙂 låter jättespännande om båda känner att det skulle vara fantastiskt, så go for it! 😀 (lite rörig kommentar, men skyller på gravidhjärna)
Åh, vi vet, men samtidigt – hur skulle vi våga? Jag tror också att faktiskt JOBBA på sri lanka skulle kunna vara så sjuuuukt enerverande. Deras system är liksom såååå svårjobbade. Josephs pappa försökte fixa nytt id-kort när vi var där, och det hade inneburit typ nytt foto, besök på fyra eller fem olika myndighetsställen och två resor tillbaks till den lilla byn han föddes. Att starta upp ett konto på banken tar typ en heldag. Men ändå, drömmen finns ju där.
Låter verkligen enerverande! Men kan ju vara värt det ändå 🙂
Välkomna tillbaka!
Det har varit jätteroligt att få läsa om er resa tycker jag . Ni har skrivit imponerande välgjorda och fina inlägg medan ni var borta (plus de tidsinställda som ni hade förberett innan), snyggt gjort. För min del får ni gärna berätta mer om resan
Alltså, tack för att du ser det arbete vi lägger ner! Vi är själva rätt stolta… =) !
Åh jag brukar alltid känna precis likadant när jag kommer hem från en resa så jag förstår precis. Det är alltid spännande att höra om resor och speciellt från er som har en mer personlig relation till resmålet och en djupare inblick i landet och kulturen.
Skönt att höra att någon förstår. Alla andra bara “men det är ju så skööönt att komma hem”. Och det är det ju, men ändå, en liten del av hjärtat är ju kvar på Sri Lanka.