Vi landade med buller och bång i Sverige mitt i vad som känns som någonslags suuuuperintensiv tid. Joseph gick från semestern till att vara hemifrån 13 timmar per dag, jag fick då ta allt med barnen inklusive middagar och läggningar. Utöver det har min kurs rullat igång, och *my misstake* – den går alltså inte på kvartsfast under hela terminen utan på 50% på första halvan av terminen. Liiite intensivt alltså. Och parallellt med detta så insåg jag att jag måste börja förbereda mitt material inför SKL-turnén. Och i torsdag förra veckan hade jag ett möte efter jobbet, vilket innebar att vi fick leja in föräldraledige kompisen Simon att hämta våra barn på förskolan.
Det snurrade på så mycket att jag till och med glömde bort att gratulera min mamma på hennes födelsedag. Och inte nog med det. Jag RINGDE henne på hennes födelsedag, men berättade bara en rolig nyhet (som jag snart hoppas på att kunna berätta för er alla, by the way).
Jag ringde min mamma på hennes födelsedag, glömde bort att gratta henne och pratade bara om mig själv.
Är det en varningssignal? I guess.
Semestern var ljuvlig och välbehövlig. Terminen har rullat igång med en massa roliga saker.
Nu gäller det bara att hitta lite balans också.
Tips, någon?