Ett dygn i Malmö

Igår drog jag från jobbet i hast, jag skulle till Arlanda. Jag är egentligen flygrädd, men uppenbarligen inte alls lika rädd när jag flyger utan barn, har jag märkt. Peppade med musik i lurarna och en bra bok på läsplattan och kom tryggt till Sturup snabbt som bara den. Sen tog jag mig in till Malmö och hann checka in på hotellet precis i tid för att möta upp gänget för middag. “Gänget” i det här sammanhanget var Eva, Susanne och Elin från SKL, en Helena från Stockholms Improvisationsteater och Camilla som var en lokal representant från Barnmorskeförbundet. Om du vill veta mer om vad jag egentligen är ute och åker på för slags turné kan du läsa här.

Vi hann äta gott och snacka igenom fredagens program en hel del. Kul grej: Jag åt svartbönsburgare, precis som Joseph och barnen åt till middag hemma. 

Sen gick jag upp till rummet, tog ett bad och la mig sen och.. somnde inte. Jag hade planerat att jag _verkligen_ skulle njuta av att sova själv i en säng, ostört en hel natt. Istället låg jag vaken till klockan 02, men ostyriga tankar som bara malde runt. Jag kom på mig själv med att sakna de där små knöliga barnkropparna som ligger och trängs med mig hela nätterna annars. 

Morgonen började med konstaterandet att hotellfrukost inte är riktigt lika kul som vegetarian. Visst, det fanns våfflor och nutella och grejer, men jag kände inte för att börja grädda våfflor och greja. Lyxigt ändå, såklart. 

Sen gick jag upp och gjorde mig i ordning inför dagen. Det här är min superduperfavoritbomberjacka som jag köpte för ett tag sen. Älskar den! Fast inför själva workshopdagen bytte jag i och för sig om till skjorta pga inbillade mig att jag såg mer seriös ut i den. 

Vi bodde på Savoy och typ tvärs över gatan finns Malmö Börshus där vi sedan tillbringade dagen. På dessa Workshop är min roll att prata om patientperspektiv/patientmedverkan och jag har äran att få inleda det hela. Jag berättar kort om min egen skada, om mina dåliga sfinkterruptursdagar samt berättar också om andra kvinnors historier och upplevelser. Allt för att ge en “kött och blod-förankring”, att alla deltagarna liksom ska känna i hjärtat att det är viktigt att förbättra kvinnosjukvården. Att det bakom varje siffra i statistiken finns en kvinna vars liv blir förändrat för alltid. Sedan följer en massa annat intressant på programmet, olika slags rapporter om hur förbättringsarbetet av kvinnosjukvården skrider framåt på olika sätt. Efter lunch får deltagarna välja bland fyra olika workshop, där jag är med och håller i ett. Jag har tagit fram ett gäng citat från olika kvinnor, och dessa fick deltagarna köra ett slags rollspel kring. 

Dagens program kommer alltså upprepa sig när vi kör samma grej i Stockholm, Umeå, Göteborg och Linköping. 

Här är Eva Estling, hon som är ansvarig för hela överenskommelsen (mellan Regeringen och Sveriges kommuner och landsting) i satstningen på förbättringsarbetet av kvinnosjukvården. 

Något som jag inte visste innan var att dessa härliga personer skulle vara med. Två improvisationsskådespelare som hade små inhopp under hela dagen för att på ett lättsamt sätt visa bland annat  på hur förändringar i kommunikations/bemötande kan påverka möten på så fundamentalt olika sätt. Det låter lite skumt, men det var verkligen en extremt bra grej. 

Sen summerades dagen och vi drog till flygplatsen igen, och jag flög hem till Stockholm. Hem till Joseph, soffan och te och choklad!

Ett bra dygn i Malmö! Nu ser jag sedan fram emot nästa tillfälle som är om någon vecka. Känslan är att det finns många som verkligen vill förändring, som vill kvinnors bästa och som jobbar aktivt för att det ska bli bättre. Det kan ju kännas som att det går så oändligt långsamt, men det är ju inga små verksamheter/organisationer vi pratar om. Och förändringar på så otroligt många nivåer. Jag är ändå hoppfull, och upplever dessutom att mitt “budskap” tas emot med liksom… ömhet. Det känns fint!