Attitydproblemen som förminskar oss
Två klipp cirkulerar i min sociala-mediesfär just nu.
Detta:
Och så detta:
Jag blir så vansinnigt frustrerad och trött.
Nä.
Jag bli APFÖRBANNAD.
Jag blir så himla arg.
För vet ni vad? I den allmänna förödelsen som en fjärde gradens sfinkterruptur gav mig, så var det förändrade utseendet också något som gjorde mig ledsen. OCH JAG HAR RÄTT TILL DET. Vem är du som kan säga åt mig att det är fel? Ett tag såg det ut som att jag hade ett hål i mitten, mellan vagina och anus. Är det också normalt? Är det på något sätt fel av mig att vara ledsen över att det såg ut som att någon smällt av en handgranat i min vajayay? Jag har rätt till mina känslor.
Förminska mig inte!
Den kvinno/människosyn som den där kvinnan förmedlar är så otroligt förnedrande. Vi kanske inte kan förvänta oss att utseendet på vulva ska vara exakt likadana efter en förlossning, men vi måste kunna få förvänta oss att de som förlöser våra barn också bryr sig om grundläggande funktion. Det den där kvinnan har missat att det som hon förminskar som ytlighet är en nonchalans inför viktiga kroppsliga funktioner. Mellangårdens längd, blygdläpparnas utseende och slidväggarnas stuns är alla viktiga. Visst, det kan inte vara så att den offentliga vården ska stå för skönhetsingrepp. Men väl MÅSTE vi kunna lita på att vården dels LETAR efter och dels ÅTGÄRDAR rent anatomiska avvikelser, för att förebygga FUNKTIONSBORTFALL.
Jag hamnar ofta i att citera samma studie, (som egentligen handlar om amning):
”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”
Det den där kvinnan säger är precis detta. Hon står för ett medicinskt tänkande som “avklär mig min kapacitet att själv resonera och fatta kompetenta beslut” och menar att jag är för dum/våpig/outbildad för att kunna veta vad som är rimligt att förvänta sig av min kropp efter en vaginal förlossning.
Vi skämtar inte om vår nedsatta livskvalitet
Jag lever ett liv snart 5 år efter en total sfinkterruptur som ger mig “dåliga sfinkterruptursdagar”. Jag har TUREN att inte bajsa ner mig varje dag. Jag har inte fått stomi. Jag har inte smärtor som sätter ner min förmåga att vara fysiskt aktiv. Jag anser mig vara lyckligt lottad. Men de känslor och upplevelser jag har kring mitt eget underliv, de är inget annat än adekvata tolkningar av min egen vardag.
Tack för ännu ett inlägg som är huvudet på spiken! Fy vad det högg till i magen när jag först såg artikeln och klippet med kvinnan. Hur kan hon ens jobba med de frågorna och ha så lite förståelse?
Det är svårt nog att orka/våga ta kontakt med vården och hålla kontakten/vården vid liv sen när man väl tagit mod till sig och upprättat kontakt. Sådan oförståelse gör det ännu svårare.
I all min kontakt med vården har jag fått höra allt jag ska vara tacksam för, direkt efter förlossningen lät det “men din dotter mår ju bra i alla fall” och sedan var det “men du bajsar ju inte på dig i alla fall”. Som om man bara kan få vård för värsta tänkbara scenario, allt annat ska man vara tacksam för. Jag blir så trött.
❤️❤️❤️
Väl rutet! Hon uttalar sig också om en kvinna med en 40 år gammal förlossningsskada som kände sig tvingad att söka privat vård att det inte var ett misslyckande eftersom det var kvinnans “val” att söka privat. (Mina citationstecken.) http://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/elisabeth-levde-med-sina-forlossningsskador-i-40-ar
Tillskrev först henne citatet att en inte skulle förvänta sig att se ut som en oskuld efter en förlossning, men det var icke namngiven personal på Akademiska som sa det. Vem på en kvinnoklinik säger så?? Att förminska någon och samtidigt spä på myten att samlag förändrar slidan plus att spä på att oskuld är det eftersträvansvärda är ju nästan beundransvärt. Usch!
Men alltså… Så sjukt!
Blir så förbannad! Skrev ett inlägg om detta på instagram idag också. Jag klarade mig genom förlossningen med en andragradare och “blotta förskräckelsen”. Men, har de senaste tre åren (snart) blivit opererad tre gånger för något som först var en perianalabcess och som nu utvecklats till en fistel (från hud mellan anus och vagina och gång genom in till tarmen). Är fullkomligt livrädd för att få men för livet när de nu ska sätta “gummiband” genom hela faderullan. Tänk om jag inte får hjälp sen? Att de viftar bort det? Tack för att du kämpar för oss alla!
Amen sista!!!
Ja, jävlar – det är så dumt så man blir mörkrädd. Jag blir lika arg som du. Det är precis det bemötandet som gör att man känner sig skitdum när man gång på gång “tvingar” sig på gyn för att få hjälp, trots att de nekat mer än en gång.
Men – jag skulle vilja se hela inslaget. Var kan man göra det? Vet du det? Samt – det finns i samband med det ett annat litet inslag med en kvinna som haft sina förlossningskador i 40 år. Hon blev nekad hjälp av denna kvinnan och sökte sig då till privat klinik där de hjälpte henne att laga sönderslitna muskler. Jag skulle gärna vilja veta vilken klinik det kan tänkas vara? Något bra bud?
Jag är opererad, tack och lov. Framvägg, bakvägg, mellangård och tapp fick korrigeras. Senare, efter två mån gjordes en tvt också. Men jag kan inte knipa med framväggen. Bara lite bak. Blir det så när framväggen blivit förslappad och sjunkt ner? Eller kan det helt enkelt bero på att man missat en muskelskada? Jag drar mig väldigt för att kontakta gyn igen i min hemstad – jag har inget förtroende för dem alls.
Jag skulle vilja gå till någon som kan det du kan Mia. Har du någon kollega i skåne som du kan rekommendera?
Mkt frågor =). Tack för svar. Och bra inlägg.
Vet inte vilken klinik alls, klippet finns ju i en annan av kommentarerna här men uppfattade det som att den kliniken inte nämns (SVT, så tror ju inte att de tar med det). Jättesvårt att svara på dina andra frågor. Jag träffade en kollega från kvinnokliniken på SUS (hette det så?), du borde ju kunna ringa dit och fråga vart du kan vända dig? Även om hon inte skulle ta emot öppenvårdspatienter så har hon kanske några primärvårdskontakter hon kan tipsa om. Eller, ringa bara runt hejvilt till rehabmottagningarna runt omkring och fråga där. Jag finns ju på en sån, med kollegor som jobbar som vanlig fysios med ryggar och knän och vad det nu vara må…
Jo, jag tänkte också det där med svt. Men tänkte att det finns nog inte så många såna kliniker – kanske någon här kände till den. Men man kan nog maila journalisten och fråga kanske.
Tusen tack för tips – det ska jag göra! Jag ska ringa runt och kollar med SUS – som jag nog tror det heter =) Men jag vet vilken du menar. Tack!
Tur att du finns!! <3
Jag är fortfarande så förbannad att jag har svårt att skriva av mig om detta. Vi på Våga Vägra Förlossningsskador jobbar just nu på ett svar/debattartikel som vi hoppas få publicerad. Det är förjävligt med kvinnor som förnedrar och förminskar andra kvinnor. Jag säger som du: avsätt henne (har ett vassare ord än “henne” på tungan att sätta bakom avsätt…)! /Hanna
Denna attityden finns hos många av gynekologerna på akademiska sjukhuset. Tyvärr även på privata kliniker i Uppsala. Kanske pga denna verksamhetschef, eller så är det ren okunskap helt enkelt. Läkare som inte har kunskap brukar, enligt min erfarenhet, hamna i försvarsläge och istället skylla ifrån sig eller låtsas om som om sjukdomen/skadan/syndromet inte finns istället för att remittera vidare och rådfråga andra läkare eller litteratur.
I mitt fall har de skrivit nedlåtande saker om mig i min journal istället för att hjälpa mig!
Jag gick till gynmott på akademiska i Uppsala till två olika läkare som bagatelliserade mina besvär och bl.a. gav mig rådet att ta upp mitt sexliv för “det är bästa träningen för underlivet”. Den manliga läkaren tyckte också att jag “måste” skaffa syskon till mitt barn innan op kan komma i fråga. Sa han till mig som var traumatiserad av sugklockeförlossning. Bor nu på annan ort och hade turen att här träffa en förstående gyn och ska få korrigera det som inte lagades bra i min bristning. Att en ska behöva kämpa så och lämna ut sig innan en får gehör känns sorgligt.