Läsarberättelse om psykisk ohälsa under graviditet
Elins berättelse om depression under graviditet
Elin:
Jag vill börja med att berätta att mina erfarenheter är ifrån en graviditet då jag bodde i utlandet. I landet där jag bodde land är tillgången till stöd för vid psykisk ohälsa var mycket dålig. I alla fall dålig för de som inte är höginkomsttagare. Jag tror däremot att själva själva upplevelsen är något flera personer kan identifiera sig med.
När du väntade ditt första barn mådde du inte så bra, berätta!
Under min första graviditet fick jag en graviditetsdepression. Jag har inte haft några särskilda besvär med psykisk ohälsa tidigare. Inte något utöver det som jag ansett hanterbart. Därför vart det extremt tydligt för både mig och min partner när jag började må dåligt. Jag tror att det började när jag var cirka 8 veckor gravid, alltså mycket tidigt. Jag blev bara sämre och sämre ju längre tid det gick. När jag började må dåligt trodde jag att det var en del av graviditeten och att det hängde mycket ihop med illamåendet i början. Men tyvärr så gick det inte över när illamåendet försvann. Jag mådde bara sämre och sämre för varje vecka som gick. Min depression gestaltade sig i nedstämdhet, men framförallt i repetitiva negativa oroliga tankar som jag inte kunde bli av med. Det var som om min hjärna inte kunde sluta tänka dessa negativa tankar.
De tog över mitt liv mer och mer.
Ju längre graviditeten gick så kunde jag till slut inte tänka på annat. Det gick så långt att de även invaderade mina drömmar vilket i sin tur fick mig att sova sämre och sämre. Detta gjorde i sin tur att mitt humör blev värre och värre. Jag kände mig som världens sämsta samb. Mycket av min ilska och nedstämdhet tog jag ut på honom. Framförallt kände jag mig som världens sämsta mamma, innan jag ens hade blivit mamma. Det var som om jag inte kunde ta hand om mitt barn redan innan hen var här, och det fick mig att må superdåligt. Allt detta blev bara en enda stor negativ spiral som jag inte själv kunde ta mig ut. I början var det som sagt hanterbart. När jag mådde som allra värst, kunde jag ha dagar då jag knappt tog mig ur sängen.
Vad behövde du för hjälp? Fick du den hjälpen du behövde?
Vi började söka hjälp när jag var gravid i vecka 20, innan dess hade jag fortfarande bra dagar. Situationen blev värre för varje vecka som gick. Vi kände att det inte var hanterbart och att vi behövde hjälp. Redan innan vecka 20 började vi söka på information själva, och hittade inte mycket att gå på. Vi hittade mest information från andra mammor i forum, men inte någonting om hur man skulle söka hjälp. Ordet graviditetsdepression är något jag inte ens hittade då, utan något jag läst mer om nu i efterhand. Vi började med att vända oss till vår barnmorska. Hon hänvisade oss att ta kontakt med en psykolog, men inte någon särskild. På grund av det landet vi bodde i, var det inte förrän jag var 7 månader gravid som vi faktiskt hittade någon som jag kunde träffa. Jag fick träffa en jättetrevlig kvinna som egentligen fokuserade på personer med alkoholmissbruk, något jag inte har haft problem med, men hon var den enda person i ”närområdet” som tog emot vår försäkring. Därför fick det duga. Hon var väldigt trevlig och så, men hon hade ju ingen erfarenhet med att arbeta med personer med mina besvär. Men jag tror att vetskapen om att jag nu äntligen fick hjälp, minskade stressen och fick mig att må bättre. Hon hjälpte mig definitivt, och jag är otroligt tacksam för detta.
Utvecklades det till en postpartumdepression? Varför tror du att det inte blev så?
Det var inte förrän mitt barn föddes som jag faktiskt började må mycket bättre. För mig utvecklades min depression inte till en postpartumdepression, men jag vet att detta är extremt vanligt. Ärligt talat vet jag inte varför. Kanske hade jag bara hade tur, eller så var det för att jag veckovis träffade en psykolog redan innan födseln. Jag vet inte om alla kvinnor med graviditetsdepression får hjälp under graviditeten, eller vet att de kan söka hjälp. Men eftersom så många personer med graviditetsdepression får en postpartumdepression, så är det otroligt viktigt att dessa kvinnor får hjälp redan under graviditeten!
Har du känt av det dåliga måendet någonting sedan dess?
Efter förlossningen tog det lång tid för mig att känna mig ”normal” igen. Jag ville inte ta någon sorts medicin under graviditeten, men valde att göra detta när mitt barn var 6 månader gammalt och jag minskade amningen. Medicinen och veckovisa möten med psykologen gjorde mycket stor skillnad för mig. Jag tog medicin i mindre än ett år, men det var någon sorts boost för mig att hjälpa mig på rätt spår. Även efter jag mådde bättre, så behövde jag och min partner ändra tillbaka våra beteenden från hur vi hanterade vissa situationer under den period jag mådde som sämst. Detta var jättesvårt, för vi var båda mycket stressade över att något skulle kunna trigga igång depressionen igen. Jag hade även mycket skuldkänslor för att min sambo hade behövt leva med mig när jag var så arg och mådde så dåligt. Allt detta tog tid att bearbeta bort. Idag mår jag 99% bra. Men visst har jag jobbiga dagar, som påminner om den tiden under graviditeten, dock ytterst sällan. Det som har fungerat för mig är att känna de saker som jag vet triggar mina negativa känslor och försöka styra dem åt ett annat håll. Ibland hjälper det att sova, ibland att träna. Men jag har alltid kontakt med en psykolog, även om det bara egentligen är vetskapen om att jag kan ringa och boka en tid om jag känner behov av det.
Nu är du gravid igen. Hur mår du nu? Tänker du på något speciellt kring graviditet och tiden efteråt?
Det tog några år innan jag vågade bli gravid igen, och detta i stor del på grund av det som hände under förra graviditeten. Jag har varit jätterädd att samma sak skulle hända igen. Inför denna graviditet har jag verkligen laddat genom att träffa en psykolog regelbundet och pratat om denna rädsla och andra metoder för att bearbeta stress och negativa tankar. Jag har även tränat mycket mer för att jag mår mycket bättre psykiskt om jag är mer fysiskt aktiv. För mig har detta gjort stor skillnad, jag blir mycket gladare när jag tränar. Denna graviditet mår jag jättebra, och det känns så skönt!
Har du några tips eller tankar du vill dela med dig till andra som mår psykiskt dåligt under graviditeten?
Mår man psykiskt dåligt, även lite dåligt, under graviditeten, sök hjälp. Prata med din barnmorska. Om du har någon psykolog du träffat tidigare, prata med den personen. Mitt tips är att göra det även om du bara har lite oro, gå och få hjälp att hantera den, så kanske du slipper att det blir något större besvär. Man ska inte behöva må psykiskt dåligt, och det är lika bra att bearbeta eventuell stress eller oro, så att man orkar med all det fysiskt jobbiga med graviditeten.
För de som har mått dåligt under en tidigare graviditet och är oroliga inför en ny, så vill jag bara säga att det går att må bättre under nästa graviditet! Bearbeta den stress och oro som du känner, och försök förbereda dig psykiskt inför den kommande. Det finns också många mindfulnessövningar som alla säkert skulle må bra av att göra
Jag tycker också att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Jag minns att jag skämdes mycket för det under graviditeten, och ville inte släppa in andra. Detta bidrar till att det blir svårare att söka hjälp och få stöd från familj eller nära vänner. Jag förstår inte varför det ska vara pinsamt att prata om psykiska besvär, jag tror att vi som samhälle behöver vi bli ännu bättre på detta.
Tusen tack för din berättelse, Elin!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.
