På studiebesök i Linköping

På studiebesök

För några veckor sedan åkte jag ner till Linköping för att att gå på studiebesök med Eva, en överläkare på Universitetssjukhuset i Linköping. Eva och jag träffades första gången när jag åkte med SBU till Almedalen förra året. Sedan har vi varit med på samma turné som SKL anordnat under våren 2017. Eftersom vi nu haft ett antal tillfällen då vi setts passade jag på att fråga om jag fick hänga med henne på jobbet en dag. Det fick jag! Hon är en av landets främsta experter på området förlossningsskador. Hon har bland annat varit med och gjort SBU-rapporten, utvecklat utbildningsmaterial och driver hela tiden frågor om bäckenbottenorienterad kvinnohälsa framåt. Jag är så _sjukt_ imponerad av den här kvinnan.

Bra stämning!

Min dag på studiebesök på Kvinnokliniken började med att jag klev in i deras korridor. Genast möttes jag av en sköterska som hälsade på mig med ett leende. Jag antar att jag såg ut som en patient när jag klev in där, civilklädd och lite smånervös. Jag är ju vårdanställd själv, och rör mig ju med jämna mellanrum på olika andra vårdinrättningar i studiesyfte. Den här sköterskans leende visade sig liksom vara lite utmärkande för hela stället. Personalen och stämningen var liksom anmärkningsvärt trevlig.

En gammal bild från en annan auskultationsdag, men jag tog inga bilder alls den här dagen så denna får duga! Blå kläder och samma Mia!

Tre olika operationer på en förmiddag

Jag blev hänvisad rätt, fick kläder och ett ställe att ställa in min väska. Och sedan kom Eva och mötte mig, och berättade lite snabbt vad hon höll på med. Klockan var strax efter nio och hon hade redan hunnit operera en patient. Jag fick följa med in där dagens alla patienter låg och väntade. Eva hälsade på nästa kvinna som skulle opereras. Jag fick en kort sammanfattning om vad hon varit med om och vad som skulle göras. Sedan rullades kvinnan in på operationsrummet. Eva gjorde sig redo och jag fick sedan stå och kika över hennes axel. Mellan nio och tolv hann hon med att operera tre olika kvinnor, dessutom med att hälsa trevligt på dem innan och småprata med dem efteråt. En kvinna fick en TVT (en inkontinensoperation), en kvinna fick musklerna i mellangården lagade och en kvinna fick ett främre framfall åtgärdat. Allting var lugnt, värdigt och respektfullt för kvinnorna, och personalen inne på operation hade nog bara en ”vanlig trevlig dag” på jobbet. Stämningen inne i det rummet var gemytlig, de olika yrkeskategorierna (undersköterska, sjuksköterska, narkossköterska och läkare) kändes som att alla var lika viktiga och hade samma självklara plats i rummet och gemenskapen.

Musklerna sedda inifrån

För mig, som pratar om bäckenbotten med mina patienter typ hela arbetsdagarna, är det så OTROLIGT givande att då och då få se såna här operationer. Jag har ju varit med förut, men det är ändå otroligt lärorikt och intressant. Även om jag gör vaginala undersökningar och tycker att jag har en god uppfattning om vad jag pratar om, så blir det så oerhört tydligt när huden ”skalas bort” och alla vävnaderna ligger liksom blottade där under. Så coolt.

Det viktigaste

Jag har ju varit med på andra operationer, på andra sjukhus, med andra läkare. Det var en jättejätteskillnad här. Att Eva som överläkare inte alls kändes som en diva mot andra yrkeskategorier. Att hon tog sig tid att prata ordentligt med sina patienter. Att jag som besökare inte bara sågs som ett störande moment. Efter att hon opererat fyra patienter på förmiddagen (hon hade ju hunnit med en innan jag kom) tog vi lunch. Fortsatt samma trevliga stämning över lunchen. Sedan fortsatte hon med en lite mer omfattande operation där jag bara hann se halva, eftersom jag också ville hänga med en av sjukhusets fysioterapeuter under ett patientbesök. Efter det var det ett tvärprofessionellt möte där de diskuterade mer komplicerade patientfall som också var jätteintressant. Sedan var klockan redan halv fem och det var dags att gå hem.

Vad lärde jag mig på studiebesöket?

Nedan är alla de mål som jag ska uppnå med min specialistutbildning, och en sådan här dag handlar ju mest om punkterna 1 och 5. Jag vill också påstå att ju mer jag ser bäckenbotten sådär ”utan hud” så får jag mer och mer förståelse för det som står under mål 3, med vaginal och anal palpation. Det var ju inte nya operationer, men att få se det igen och få fråga en massa är otroligt lärorikt. Den där dagen kanske bestod också av en massa andra saker som jag tar med mig. Patientbemötande, ödmjukheten och drivet att vilja göra gott för kvinnor.

Tack Eva!

Främst för att du finns och gör så bra och viktiga saker! Och tack för att jag fick hänga med dig, jag lärde mig massor.

Previous

Next

2 Comments

  • Hu det låter läskigt att se ”utan hud” .. alltså är det svårt för barnmorskor direkt efter en förlossning att identifiera brustna muskler i mellangården, och då att laga dessa?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *