Ätstörningsdagen
En del av min historia som jag inte är superstolt över, är en period i livet när jag levde med ätstörningar. Eller ja, jag lever på ett sätt fortfarande med någon slags ätstörd kroppsuppfattning. Nuförtiden ser jag mig som en “nykter alkoholist” vad gäller ätande. Jag kan känna självförakt och har en skev kroppsuppfattning och blir fortfarande “hög” om jag hoppar över måltider. Jag tror att jag med lätthet skulle kunna glida tillbaks till ett ätstört beteende om jag bara tillät mig eller om livet runt omkring krisade tillräckligt mycket. Jag klarar inte heller att följa en del konton på instagram på grund av att jag får kroppsångest av deras platta magar eller what not.
Idag är internationella ätstörningsdagen
En fellow fysioteraepeutbloggare skriver reglebundet om detta vikiga ämne, och idag skriver hon om att ätstörningar inte behöver vara synomymt med undervikt. Hon har många läsvärda inlägg, gå in och läs!
Jag känner att ätstörningskampen inte är min kamp att kämpa, riktigt. Men det här ligger mig ändå varmt om hjärtat och jag blir så glad över andra som orkar ta upp dessa frågor.
Som med allt annat: Tillsammans är man mindre ensam.
Vi är många som haft en fot i det träsket. 🙁 Jag tycker dock att du ska känna dig stolt över att du mår bättre idag. Trevlig helg!
Även jag får fortfarande kämpa mot ätstörningshjärnan då och då, men det är milsvid skillnad mot hur det har varit tidigare. Jag fortsätter tro stenhårt på att det går att bli helt frisk och fri ❤️ Tack för att du tog upp det här idag, det gör skillnad att vi pratar om det och det här är ju min hjärtefråga Kram
Vet du, jag tycker också du ska vara stolt. Vilken vilja det måste krävas för att få bukt med sin ätstörning!