Vill vi ha fler barn?
I denna Juni = Frågemånad råkar det nu nästan bli en miniserie mitt i temat. För vi fick dessa frågor och de ska vi givetvis besvara. Samtidigt hände det en del grejer som gjorde att det får bli en hel liten serie på samma tema. Det är inte så spännande som att vi faktiskt är gravida igen eller så. Men igår var jag på Bäckenbottencentrum och fick äntligen en bra bedömning av hur det står till med min bäckenbotten, så här 5 år efter sfinkterrupturen. Resultatet finns här, i gårdagens blogginlägg. Och imorgon kommer ett rätt argt blogginlägg om när jag för några veckor sedan blev ifrågasatt för varför jag förlöstes med kejsarsnitt när Wilfred föddes.
Svaret på frågan är ja
Vi vill ha ett tredje barn. Med alla lämpliga “om”, vi vet att det inte finns några självklarheter i det här med att “skaffa” barn. Vi fick Wollmar och Wilfred hyfsat tätt, och det var härligt. Men vi känner att det inte nödvändigtvis var en upplevelse vi behöver göra om, det här med mindre än 2 år mellan barnen. Nu är vår yngste tre, så nu är det ju inte ens en möjlighet längre. Vi får helt enkelt se när storken behagar dyka upp hos oss igen. =)
Hur vi tänker kring en kommande förlossning
Hela resonemanget kommer i ett inlägg imorgon, som sagt. Men jag kommer aldrig mer föda vaginalt, det ska alla veta. Inte egentligen för att minnet av förlossningen är traumatiskt. Hade någon kunnat GARANTERA mig att jag inte blir analinkontinent efter en ytterligare vaginal förlossning hade jag nog vågat mig på det. Det är ändå något magiskt med att gå och vänta på värkstart och känna hur kroppen liksom gör allt det där den “ska göra”. Men ett dygns eventuellt häftig förlossningsupplevelse står i ena vågskålen, och risken att få leva resten av livet med sviterna av en ny skada står i den andra. För mig är det ett lätt beslut vad som väger tyngst.
Det här är mina svar på dessa frågor
Alla har rätt att ställa sig samma frågor och ha olika svar, eller hur? Jag vill inte att det jag säger ska bli någon annans riktlinje.
Om hjärtat fick bestämma skulle vi skaffa ett tredje barn men det är ju så mycket annat som spelar in i ett sånt beslut så för tillfället nöjer vi oss med de två fina killarna vi har. Men en tredje förlossning finns ändå i tankarna och jag är så delad i hur jag vill ha det. Jag är extremt rädd för operationer och därför känns ett planerat snitt långt bort. Har vid andra operationer försökt “rymma” när de börjat skära och fått massa lugnande för att kunna fortsätta. Jag vill ju liksom inte vara hög på lugnande eller vara sövd när mitt barn föds men bara tanken på att vara vaken under ett ks ger mig panik! Sen tycker jag det är en så häftig känsla att få värkar och låta kroppen sköta sitt, antagligen för att jag har haft relativt snabba förlossningar på 9 respektive 6 timmar. Men samtidigt vill jag aldrig få en sån här skada igen! Jag har läkt bra sen jag fick skadan för ett år sedan men tänk om jag får en liknande skada igen och läkningen inte går lika bra den gången? Nej usch, det är jättesvårt för mig att tänka mig hur en ev tredje förlossning skulle gå till!
Måste bara säga att jag gillar er blogg så mycket Mia och Joseph! Ni är grymma!
Jag fick en bristning grad 4 vid min första förlossning, hade trots det en överlag positiv förlossningsupplevelse. Blev gravid med barn 2 ganska tätt (16 månader emellan förlossningarna). Jag hade återhämtat mig bra, fått bra hjälp av sjukvården, blev sydd typ en halvtimme efter första förlossningen, fick bra info och dessutom uppföljning hos sjukgymnast. Och så en lyssnande och lyhörd barnmorska vid andra graviditeten. Därför födde jag vaginalt igen med barn 2.
Barnmorskan som förlöste mitt andra barn var en klippa som lyssnade in att jag ville ha ett så naturligt förlopp som möjligt och att jag ville föda i en annan position, trots värkstimulerande dropp och en stor bebis så klarade jag mig med en liten grad 2 bristning efter barn 2.
Av att läsa din blogg och andras upplevelser av en grad 4 bristning förstår jag att jag har haft tur med vården. Det är hemskt att det ska vara så! Så till frågan, jag skulle gärna få fler barn och jag skulle gärna föda vaginalt igen. Det är så klart en risk, men med mina upplevelser i bagaget tror jag att jag känner mig starkare med det jag vet om än det jag inte vet (snitt). Jag upplevde att vetskapen om hur ett förlossningsförlopp är för mig gjorde mig stark och klok under förlossningen med barn 2.
Hoppas verkligen du får all den hjälp du vill ha och att höstens operation går bra!
//Emilie
Jag födde mitt första barn för bara 5 månader sedan. Har alltid ogillat min kropp, kanske rent av föraktar den men under hela förlossningsförloppet så visade den att den ju faktiskt är fantastisk, förlossningen var det häftigaste jag upplevt. Och jag skulle gärna uppleva det igen och igen. Men.. så klart ett men.. jag fick en sfinkterruptur och det står inte rätt till ännu, och precis som du skriver Mia så vill jag inte riskera att få ännu värre skador. Operation är något som skrämmer mig, den första och enda gången jag varit på operation är när jag skulle lagas efter förlossningen. Det lutar just nu kraftigt åt att det inte blir fler barn, men det är så nära inpå så kanske ändrar mig.
Jag födde mitt första barn för fem månader sedan. Jag upplevde att förlossningen gick bra och att jag kunde hantera smärtan. Men efteråt, när det var dags att sy min grad 2 bristning (som jag tror att det var, ingen pratade i de termerna) som gjordes av läkare, kände jag mig så otroligt ledsen över att kroppen inte hade klarat det bättre. Känner mig fortfarande ledsen när jag tänker på min förlossning och hur det kändes (och till viss del fortfarande känns) efteråt.
Jag tror att vi kommer vilja ha fler barn. Men i dagsläget har jag väldigt svårt att se att jag kommer vilja föda vaginalt igen. Hoppas på att inte behöva slåss för ett eventuellt kejsarsnitt i framtiden, men förbereder mig på det pga. enligt min journal “felfria” förlossning.
En fråga jag har velat ställa under frågemånaden: Är det större risk att få bristningar vid en andra förlossning om man råkat ut för det vid tidigare förlossning? Eller blir den andra förlossningen i regel “lättare”?
Den andra är i regel lättare! Risken att spricka minskar generellt
Jag fick en sfinkterruptur vid min första förlossning, och skulle gärna vilja “ha revansch” om vi har turen att bli gravida igen! Dock börjar jag bli lite tveksam efter att ha läst in mig mer (framförallt här hos dig! Tack för en bra blogg!) Som du skriver, den ev revanschen känns ju lite ovärd om en får bestående men. Nu är jag ju inte gravid så återstår att ta ställning om och när den dagen kommer.
Tack för en fantastiskt bra blogg, har nyligen hittat hit och den här verkligen hjälpt mig!
Jag väntar mitt andra barn och hade en väldigt traumatisk första förlossningsupplevelse med värksvaghet, flera timmars krystskede, sugklocka som avslut, fastsittande moderkaka, över 2 liters blodförlust, sövning och operation, sjukt barn med brutet nyckelben och 9 dagar på neo. Min enda behållning i det hela är att jag “endast sprack en tvåa” och förutom blodförlusten var jag snabbt tillbaka i rörelse. Nu är jag som sagt gravid med andra (och definitivt sista) barnet och har önskat snitt. Har gått hos aurorabm sen tidigt och haft ett samtal med läkare om planerat snitt som jag önskade för att slippa all denna ångest. Det verkar tyvärr helt omöjligt att få detta inbokat i vårt landsting, så försöker peppa mig lite till att våga föda vaginalt igen även om det känns förjävligt att bli tvingad. Går hos psykolog och ska börja med KBT för att lära mig hantera en del av rädslorna inför en kommande förlossning men har verkligen tappat livsgnistan av detta. Men blir faktiskt lite stärkt av att du säger att det är synd att mista en häftig förlossningsupplevelse men att det inte är värt det i ditt fall och det förstår jag. Önskar att alla fick välja efter mötet övervägande men nu är det ju tyvärr inte så. Men tack iaf för din beskrivning av förlossning som häftigt och att väntan på värkstart är magisk, om du kan se det så trots allt som hände så kanske även jag kommer dit innan september