Me Too är överallt just nu och igår på Aktuellt var det var ett inslag om #metoo. Efter inslaget intervjuades Katarina Wennstam. Nyhetsankaret frågade om det inte fanns en risk att det skulle bli ”häxprocesser” nu i och med alla outanden av män i nyheter och sociala medier. Wennstam kontrade snabbt med att häxprocesser är ett lite för starkt ord att använda i sammanhanget och att det gäller att fokusera på vad kvinnor faktiskt har utsatts för.
Häxprocesser är kanske bara rättvist?
Min reflektion kring den diskussionen är att det kanske är rimligt med häxprocesser. Alltså att oskyldiga män blir utpekade för trakasserier, ofredande eller något annat kränkande beteende mot någon (kvinnor). När ett ämne blir så hett och extremt aktuellt som #metoo är just nu, är det enkelt att få medhåll även om en anklagelse inte är sann.
Är det ok, rättvist eller schysst? Nej, så klart att det inte är i teorin. Men att vara orolig för denna typ av “collateral damage” får på inget sätt stoppa rörelsen som är igång nu. Rädslan för att fel män ska bli utpekade får inte skrämma alla de kvinnor och personer som utsatts för övergrepp på kropp och själ till tystnad.
Att eventuellt bli anklagad för något som en inte gjort är kanske något som vi som män behöver ta i sammanhanget? Jag har personligen aldrig tänkt på, varit rädd för eller blivit utsatt för trakasserier. Dessa rädslor och upplevelser har 99.9 % av alla kvinnor. Vi som män kanske bara får själva rädslan för eventuella orättvisor nu. Det är bara rättvist!
Dags att tänka
Hela #metoo rörelsen har så klart fått mig att tänka kring hur jag har agerat. Vad kan jag ha sagt och gjort i olika sammanhang genom livet. Att säga att ”jag inte vetat att jag gjort fel” är inte en tillräcklig ursäkt. Nu är jag inte den personen som haft något vidare uteliv med fester och fyllor. Jag har, innan jag träffade Mia, alltid försökt att bemöta kvinnor med respekt och kunnat tolka signaler om ”jag är inte intresserad” ganska väl. Kanske för väl med tanke på att jag var singel tills dess att Mia raggade upp mig.
Men jag är ett barn av patriarkatet och med det i bagaget kan jag inte vara säker på att jag inte sagt eller gjort något som eventuellt kränkt en kompis, kollega eller bekant. Och eftersom mina kollegor/vänner och bekanta också är barn av patriarkatet har det funnits en kultur av att vara tyst, inte klaga eller säga ifrån. Detta inte är en ursäkt.
Det är inte kvinnors tystnad som är orsaken till alla de kränkningar som skett. Det är på alla sätt mäns beteende, ouppmärksamhet och diskriminerade som är roten till allt ont i sammanhanget. När kvinnor nu gör sig hörda, bland annat genom #metoo, så kanske vi kan få till en förändring i vår kvinno- och människosyn. Det är dags nu!
Dags för förändring
Låt en del häxprocesser pågå. Låt inte rörelsen stoppas på grund av rädslan för att vissa män kanske utpekas något orättvist. De förtjänar det förmodligen på någon nivå oavsett. Vi som män har varit så lite rädda, så länge. Så i rättvisans namn kan det vara vår tur att darra i knävecken. Kvinnor gör det dagligen.
Efter de senaste veckornas händelser så hoppas jag att på ett uppvaknande till en ny morgondag!