Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Den här historien börjar egentligen redan dagen innan operationen, söndagen den 22 oktober.

Dagen innan en operation som inkluderar ändtarmen kan man behöva göra en tarmsköljning. Jag hade fått förskrivet 2 flaskor Phosphoral och blivit rekommenderad att hålla genomföra den behandlingen så att jag var i närheten av en toalett hela dagen. Joseph tog således barnen och höll sig utomhus så mycket det gick, och jag började min söndag med att dricka första dosen av läkemedlet. Jag började omedelbart må jätteilla och kände mig yr, så pass att jag inte vågade gå utanför badrummet. Efter cirka 30 minuter satte det istället igång med “tarmsköljningen”, det vill säga diarré ungefär var tionde minut i flera timmar. Jag försökte dricka vatten, saft, läsk, buljong och lättöl för att hålla mig någolunda välmående under tiden. På eftermiddagen hade det knappt hunnit lugna sig, men då var det redan dags för nästa dos. Så jag fick 8 timmar till av typ ovabrutna toalettbesök och hur jag än försökte dricka ikapp så blev jag mer och mer svag i kroppen. Det var verkligen ingen rolig dag.

Måndagen den 23 oktober, operationsdagen

Jag vaknade klockan 6 på morgonen, och det var då gränsen gick för när jag fick dricka inför operationen. Kände mig fortfarande helt matt från gårdagen och var väldigt törstig och trött. Packade det sista i väskan och åkte till sjukhuset väl i tid med någon slags förhoppning om att hitta någon som kunde sätta in ett dropp innan operationen. Jag kom till avdelningen en halvtimme före utsatt tid, och de bara konstaterade att jag var för tidig och hänvisade mig till att sitta i dagrummet. Och där fick jag sedan vänta. Länge. Jag skulle varit på plats klockan 9, men klockan 11 var det först någon som kom och berättade att de var sena. Vid det laget hade jag knappt ork att sitta upp. Klockan 12 kom de och tog in mig på ett rum, gav mig ombyte och satte ett antibiotikadropp. Jag var då så pass låg att jag inte hade energi varken att vara nervös eller förklara min allmänstatus. Klockan 13 tror jag att operationen blev av.

Jag fick hälsa på narkosläkaren och sköterskan, samt en operationssköterska. De var lugna och snälla och operationssköterskan höll min hand och såg mig tryggt i ögonen hela tiden innan jag försvann i narkosdimman. Jag antar att det är en del av hennes jobb, men för mig betydde det mycket.

Uppvaket

Nästa sak jag är medveten om är att jag är på uppvaket och att jag andas superansträngt och att de frågar mig om jag kan uppskatta min smärta på en skala mellan 0-10. Jag svarade  9 och sen är min gissning att jag fick morfin intravenöst, för sedan försvann jag igen. Klockan 17 börjar jag vakna till och då är det sköterskorna på uppvaket som börjar prata och peta på mig för att få mig att vakna till. Under timmarna på uppvaket kan jag alltså ha varit “vaken” och inte medveten, jag har vaga minnen av att ha pratat och sagt helt galna saker.

Jag blir hämtad til avdelningen och får mer läkemedel, något att äta (tror jag) sedan blir det dimmigt i minnet igen. En sköterska och en student hjälpte mig på toaletten, och då kunde jag kissa. När nattsköterskan gick på sitt skift ville hon att jag skulle kissa igen, men då var jag dels så snurrig så att jag knappt kom ut till toaletten och när jag väl kom dit kunde jag absolut inte kissa. Hon fick sedan tömma blåsan på mig.

En sak som jag minns från uppvaket var att jag vrålade (?) att jag måste få ligga på mage. Och helt riktigt, det har sedan visat sig att det är min mest smärtfria position. Jag har fått blåmärken i hela underlivet, men värst ont gör ett hematom som är mot höger sittbensknöl/baksida lår. Jag kan inte sitta upp på grund av att hela mellangården ser ut som ett Frankensteins monster, men också på grund av att det gör så ont i rumpan av att sitta.

Första natten blev en jobbig natt med mycket avbruten sömn, smärtstillande och enorma smärtor när jag försökte byta ställning. Delade rum med en äldre kvinna som gjort en framfallsoperation, hon verkade inte alls ha lika ont eller svårt att kissa eller röra sig. Hon åkte sedan hem tidigt nästa dag.

Tisdag 24 oktober

Den här dagen började med att jag kunde gå och kissa, själv. Och sedan gick jag till och med och hämtade lite yoghurt och kaffe till frukost, själv. Sedan försvann jag bort i smärt/smärtlindringsdimman. Jag blev serverad lunch och middag på sängen, och tror att jag åt. Gunilla, läkaren som opererat mig, kom förbi och tittade till mig/operationsområdet. Hon verkade nöjd och berättade att det var två olika skador de hade behövt laga (hon och hennes kollega Emilia hade opererat mig tillsammans). Jag tror att jag mest sov den här dagen. Jag fick laktulos och fick diarré igen. Det gjorde så ont att jag nästan svimmade, men alla på avdelningen blir ju suuuperförtjusta över att höra en sfinkteropererad person sköter magen. Jag hade svårt att dela deras entusiasm.

Onsdag den 25 oktober

I och med att läkaren kollat till mig och varit nöjd, och i och med att jag kunnat bajsa dagen innan, fick jag nu åka hem. Jag ringde min mamma som kom och bar min väska och vägledde mig hem. När jag väl kom hem till min egen säng hade jag så ont så att jag hade svårt att prata. Mamma tog mitt id-kort och gick och hämtade ut alla mediciner och sådant och gav mig yoghurt att äta. När mamma gick kom min vän Elvira (som bor i Göteborg men som var uppe i Stockholm för fysioterapikongressen) och sedan Joseph och barnen. När jag kramat barnen och Joseph gjorde middag låg sedan Elvira i sängen och pratade med mig, medan jag morfinrusigt svamlade tillbaks.

Torsdag 26 oktober

Den här dagen är den konstigaste dagen i hela den här berättelsen. Alla andra dagar kan jag liksom hänga upp på någon specifik händelse, men den här dagen hände ingenting speciellt. Jag tror att jag sov hela dagen nästan. Försökte gå upp och hitta någon lunch i kylskåpet, men var hade så ont att jag inte ens pallade att titta efter ordenligt. Åt macka till lunch. Jag började också oroa mig för att jag inte kunnat bajsa sedan den där laktulos-diarrén på sjukhuset. Är det något jag är osugen på så är det att krysta. På kvällen märkte jag för första gången att jag fick bäckenbotten att lyda mig litegrann igen, kunde få till ett svagt och extremt smärtande knip. Har känselbortfall och känner ingenting när jag kissar eller torkar mig. När barnen kom hem försökte jag mig på att läsa en bok med dem liggandes bredvid mig i sängen. Jag somnade mitt i boken och de fick frustrerat gå ut till Joseph och be honom fortsätta läsa.

Fredag 27 oktober

Den här dagen började jag kunna dra ner lite på morfinet, en tablett mindre än dagen innan. Hade små luckor när jag kände igen mig själv, kunde svara på några mejl och skriva en “att göra-lista” för sjukskrivningen. Sträckkollar på Gossip Girl och känner hur min hjärna sakta ruttnar. Dagens glädjeämne är att jag kan bajsa. Och att inte gör så ont som jag var rädd för. Men att det blöder en massa färskt blod efteråt, tänker att det är normalt. Klarar att gå till köket eller badrummet, men får jätteont av att stå så länge som det tar att exmpelvis borsta tänderna. Att sitta är ännu värre. Äter fortfarande alla måltider liggandes.

Lördag 28 oktober

Svullnaden har börjat gå ner, och nu svider det när jag kissar. Antar att svullnaden liksom skyddat stygnen tidigare. Vaknade av en metallisk smärta i hela vagina. Det känns som att någon håller på att töja ut alltihopet med typ ett järnrör. Vet inte vad den här nya smärtan är för något. Joseph och barnen drog ut på äventyr och jag är mer lättad än avundsjuk, faktiskt. Jag är inte mycket till mamma när jag ligger till sängs och bara ber dem vara försiktiga med sina sparkande små fötter och ben när de kommer och vill gosa. Har orkat skriva detta, vilket är mer samlade tankar än på alla dagar den här veckan tillsammans, faktiskt. Har som mål att kunna sitta med litegrann vid en måltid under dagen.

Rehabstatus

Jag följer mitt egna rehabprogram som jag brukar ge ut efter sådana här operationer, och det är tur. Jag är inte i något som helst skick att tänka ut saker för tillfället. Jag försöker göra djupandning, bäckenlyft, enkla magövningar, några få hållningsövningar, lite stretch för muskler långt bort från operationsområdet och så knipen. Det går inte jättebra med något, mest för att allt gör ont och för att jag är så trött. Hoppas på tydliga framsteg nästa vecka.

Mias förlossningsskada