Milsvid skillnad mellan sfinkterruptur och reoperation
Det här inlägget är ett personligt inlägg. Jag har inget annat att gå utifrån, än mina egna upplevelser i det här sammanhanget. Det här är ett personligt reflekterande inlägg och inte fakta. Det här behöver inte gälla dig!
När jag i minnet rangordnar de smärtsammaste sakerna jag varit med om de senaste åren ser listan ur så här:
- Sfinkerskada+operation
- Sfinkerrekonstruktionsoperation
- Komplicerad borttagning av visdomstand i nederkäken (operation, inte bara utdragning)
- Planerat kejsarsnitt
Dagens inlägg kommer handla om jämförelsen av nummer 1 och nummer 2 på den listan, vilket alltså handlar om operation i precis samma område för precis samma sak.
Skillnader i information
Inför en vaginal förlossning hade ALLA pratat om förlossningsvärkar och smärthantering samt smärtlindring för dessa. Jag var välinformerad om att det gör ont att föda barn. Jag var däremot INTE välförberedd på att det skulle göra så ont EFTER att jag fött barn. Att jag skulle få ligga i min säng på BB och gråta om mer smärtlindring, när alvedon och isbinda inte räckte. Jag var inte välinformerad om att det kan hända att man får svårt att sitta, stå, gå och vända sig i säng i flera veckor efter en förlossning.
Inför den re-operationen var jag oerhört välinformerad om smärtan efteråt. Dels mindes jag själv, men läkarna hade också poängterat att det är ett smärtsamt ingrepp som oftast resulterar i flera veckors sjukskrivning. När jag efter operationen ändå uttryckte att jag hade ont blev jag nästan oroligt bemött, “men visst hade du fått information om detta innan?”. Jo, det hade jag. Och det utgör en stor skillnad. Den sortens information är också en oändlig trygghet. Att veta att smärtan är normal, att den inte är förknippad med hur fel allting gått.
Inte ett fysiskt trauma på samma sätt
Jag har haft rejält ont efter den här sfinkterrekonstruktionen, det ska gudarna veta. Men under hela tiden har jag ändå upplevt en stor skillnad mot efter förlossningen. Det märks att det här nya “traumat” i området skett under ordnade former, och inte också blandas med det generella bomdnedslaget som en vaginal förlossning ändå är för bäckenbotten. Det känns att det inte alls är uttänjt och svajigt på samma vis. Jag har varit svullen och haft ont, men det har inte varit i närheten av babianrumpekänslan som efter förlossningen.
Smärtlindring som inte är anpassad för amning är det mer schwung i?
Här får ni som är bättre på läkemedel rätta mig om jag har fel. Min upplevelse är att den smärtlindring jag erbjöds efter sfinkterrekonstruktion var WAAAY mycket mer effektiv än den jag fått vid sfinkterruptursförlossning, visdomstandsoperation och kejsarsnitt. Dessa operationer har jag genomgått när jag ammat. Jag förstår att det är viktig aspekt att tänka hur läkemedel går över i bröstmjölk och att det är av omtanke för barnet. Jag hade personligen inte velat haft det annorlunda, jag har gillat att amma och hade om jag fått valet valt att ha lite mer ont, för att kunna amma mina barn. Men jag kan ändå vilja trycka på vikten av att få bra smärtlindring, och att det kan påverka mammans mående så pass mycket att det också påverkar barnet. Det vill säga, en kvinna som har mycket ont kanske i vissa fall skulle må bättre om smärtlindring med schwung i, och få råd att inte amma?
Bemötandet är den största skillnaden
På BB efter sfinkterruptursförlossningen så fick jag känslan av ett par olika saker. Det ena var att det kändes en del av personalen nästan var rädda för att gå in till oss, min tolkning är för att det hör ihop med hela stigmat kring stora bristningar och barnmorskors oro att de ska få skulden. Det andra var att jag ändå behandlades som “vem som helst”, det vill säga med VÄLDIGT lite flexibilitet för att jag mådde pissdåligt. En extremt dålig kombo, skulle jag vilja säga. Jag kände mig som ett misslyckat freak till nyförlöst mamma.
Efter sfinkerrekonstruktionen var jag en självklar patient på en vårdavdelning. Ingen rynkade menande på näsan när jag uppgav att jag inte kunde gå och hämta min lunch själv. Ingen ifrågasatte när jag bad om mer smärtlindring. Jag möttes inte på något sätt av en känsla av att jag var sjåpig eller dålig. Dessutom var min “rätt” att vara där som patient självklar, jag hade ju liksom opererats. På BB var känslan inte alls samma.
Men allt detta ska också filtreras igenom ett psykiskt mående
När jag var nyförlöst med Wollmar fick jag en kris. Jag såg mig själv som en misslyckad födande. Jag var rädd att mitt liv var förstört. Jag hade ont och tolkade smärtan inte bara som en signal om vävnadsskada, utan också som ett kvitto på hur dåligt allting var. På hur dålig jag var. Och på hur dåligt mitt liv kanske skulle bli. I min kris kan jag ha tolkat in personalens bemötande på ett visst sätt. En dåligt psykiskt mående förstärker också smärtupplevelsen.
Jag vill inte omyndigförklara min egen reaktion från förlossningen. Jag anser att det ändå var en adekvat reaktion som hade kunnat bemötas på ett bättre sätt. Jag fick ju sedan hjälp via en kurator på Kvinnokliniken, och det var bra.
Men nu, med rekonstruktionsoperationen är det annorlunda. Jag vet att smärtan inte är ett tecken på något dåligt, utan förhoppningsvis leder detta till något bra. Jag vet också exakt vad som orsakat smärtan, och behöver inte fundera på om smärtan har något att göra med mitt egenvärde som person. Jag är inte ledsen nu, jag känner hopp. En fundamentalt annan utgångspunkt.
Inte heller någon hormonomställning
Att inte vara nyförlöst och nykläckt förstagångsmamma med alla känslor utanpå hjälper också. När det begav sig för sfinkerskadan var jag så hudlös att jag grät både för att jag hade ont, var ledsen, rädd och glad. Att härbärgera alla känslorna på en och samma gång var så otroligt jobbigt. Efter operationen nu är jag visst mitt uppe i min egen menstruationscykel med allt vad det innebär, men det är INGENTING i jämförelse.
Att inte behöva vara lycklig
Att vara nybliven förälder innebär en förväntan på att vara lycklig. Att se ner på det lilla nykläckta underverket och stråla av lycka. Att ha en inneboende önskan om att få visa den lilla bebisen för hela världen. Att vilja ha gäster och strålande av lycka öppna dörren för att visa in till ett knyte i ett babynest i soffan. Jag fick ingen postpartumdepression, men en av mina mest traumatiska minnen från den här tiden är när min intet ont anande familj (systrar och syskonbarn) stövlar in på BB för att hälsa på, och jag ligger med blod i hela sängen och en oförmåga att hålla näsan över vattenytan. Nu efter en operation där jag inte samtidigt har en ny världsmedborgare är det så OERHÖRT lättande att inte behöva spela rollen av glad nyförlöst kvinna. Jag kan få vara en sur mjukisbyxklädd sjukskriven person i flera veckor om jag så vill, utan att behöva träffa en själv utöver mina närmaste. Det är så SKÖNT!
Förutsättning för läkning
Den här gången är jag sjukskriven i fyra veckor. Det innebär att jag får vara ensam hemma på dagarna och lägga upp min aktivitet och återhämtning helt efter hur jag mår. Signalerna till omvärlden är också mycket tydligare: här är en person som behöver sin tid för konvalecens. Efter sfinkterskadan var jag föräldraledig, och Joseph var tvungen att gå tillbaks till jobbet efter de första 10 dagarna. Nu hade vi en otroligt lätt bebis då när det begav sig. Men måendet efter reoperationen nu gör att jag inser: det hade aldrig funkat med en kolikbebis. Om jag hade varit ensam med den smärtande, lätt-uttröttade bäckenbotten och en bebis som krävt att jag stått upp och vyssjat eller gått timme efter timme med barnvagn. Det hade inte varit möjligt. Jag kan fortfarande inte sköta hela morgonrejset med frukost, dusch och påklädning och mig och barnen utan att behöva ligga ner och vila efteråt. Jag kan inte förstå logiken med att jag självklart får vara sjukskriven nu, men inte fick det som nyförlöst.
Åh så sant! Jag mådde också dåligt länge efteråt pga den smärtan efter förlossningen som ingen berättat om och som jag upplevde värre än förlossningen i sig. Och hur ska man kunna ta hand om bebis när man bla inte kan ta sig ur sängen utan att bli lyft under flera dagar och dessutom då känner skuld för att man inte kan ta hand om bebisen eller känna någon glädje pga smärta? Så skevt. Folk vill veta sanningen, inte bli överrumplade med den.. större fokus på kvinnan vore önskvärt! För vad hjälper seriöst två paracetamol och en ibuprofen när hela underlivet är förstört?
Så bra skrivet! Varje gång jag ser en beskrivning av att ”föder man vaginalt har man bara ont under förlossningen, vid kejsarsnitt gör det ont efteråt” vill jag bara skrika och tänker hag på när jag krälade längs golvet under mina första dagar som förälder, inte kunde byta blöjor på mitt eget barn, sjukhuskorridorer som kändes som tortyrredskap bara för att de var långa och en kall, skrämmande, helt oförstående omvärld.
Jättebra skrivet och så nyttigt att läsa! Jag kände mig också lite felplacerade på BB eller vad man ska säga. Min man sov där första natten och hjälpte till att hämta mat, stödde mig till duschen mm. När han åkte hem kändes det bara som att jag var till besvär när jag bad om hjälp. Minns att jag låg med min lilla nyfödda bredvid mig i sängen och tittade på honom och blev varm och glad i hela kroppen men så bröts förtrollningen av en huggande smärta när jag försökte byta ställning för jag fick så ont i höften när jag hade legat så så länge. Och då blev jag istället så ledsen och fick dåligt samvete för att jag inte bara var glad för min fina lilla son. Inte vågade jag trycka på larmknappen heller för att få mer smärtlindring för jag hatade personalens suckande när jag inte bara höll mig till medicinschemat. Sen hade jag tur för min man var hemma i 1,5 månad efter förlossningen (han kunde kombinera 10 dagarna med semester och fl med storebror). Det var verkligen guld värt! Speciellt eftersom min man jobbar till sjöss så hade han jobbat hade jag varit hemma ensam med en nyfödd och en 3-åring 24/7. Jag tycker verkligen det är dåligt att man inte blir sjukskriven direkt vid en sådan skada så att den andra föräldern kan vara hemma. Alla har inte sån tur som vi med semester och annat som kan förlänga tiden den andra föräldern är hemma i början.
Jag hade också min man hemma och jag har aldrig varit så tacksam för arbetslöshetskassa som då. Annars hade jag behövt ha en snäll vän eller släkting till hjälp första tiden och jag fick dessutom stanna tre dygn på bb.Fattar inte hur ensamstående eller fam med arbetande partner klarar av sina situationer.
Åhhhh nu börjar jag nästan gråta här. Minns så väl allt det där med förlossningsskadan och att alla barnmorskor etc sa att detta var vanligt och att man inte får ngn special behandling, sjukskrivning eller liknande.
Minns också hur min 9dagar gamla bebis började skrika hejvilt… Koliken var ett faktum. Jag förstår inte hur jag orkat mig igenom det där?! Jag grät och kände mig så misslyckad som mamma och fru… Jag hade tom svårt att ta till mig min förstfödde pga detta. Jag är så glad att du delar med dig öppet med egna erfarenheter och fakta. Tack Mia! Kram
Jag tror inte du inbillar dig om skillnaden i bemötande som nyförlöst vs. nyopererad. I så fall inbillade jag mig rätt rejält med när jag var nyförlöst. 🙂
Så bra skrivet! Jag känner med dig och alla som behöver kämpa så efter en förlossning. Jag har haft tre “lättare”, mina besvär är av en annan grad och kommer först efter graviditet (vilket iofs också är skevt pga att “allt är normalt” efter en förlossning och graviditet).
Galet att liknande/samma operation kan ge så olika förutsättningar för både info (även om den känns mer dörståelig) men också eftervård. Jag tror absolut att fler än du kan stämma in på liknande bemötande. Jag hoppas vården vågar utvevklas, jag hoppas vårdpersonal vågar bli mer personliga. Jag hoppas att jag själv som sjuksköterska ska fortsätta drivas av att verkligen höra patienten, och se patienten bakom varje besvär och tillstånd!
Jag upplevde att jag fick ett bra bemötande på bb efter min senaste förlossning med tillhörande grad3-bristning. Min sambo var kvar i ett dygn, sen åkte han hem till äldsta barnet och jag fick intrycket att personalen tyckte att jag borde ha bett mer om hjälp. Under tiden jag var kvar där hade jag inte så vansinnigt ont heller, pga svullnad antar jag. Smärtan kom mer i efterhand och jag fick knapra full dos smärtstillande i uppåt 6 veckor. Jag tycker överlag att jag fick bra information om skadan, bortsett från vart jag skulle vända mig vid problem de närmaste veckorna efter och hur ont det var normalt att ha och hur länge. Den här bloggen hjälpte mig otroligt mycket då.
Däremot kändes det helt galet att vara själv hemma med en nyfödd och en 3-åring efter 10 dagar med ordern om att inte lyfta tungt och att ta det lugnt. Föräldraledighet innebär ju inte på nåt vis att man är ledig och kan ta det lugnt på samma vis som en sjukskrivning kan göra.
Tack för din utlämnande och utförliga beskrivning! Det rör upp känslorna till ytan och jag får gråta välbehövliga läkande tårar och gläds över den möjlighet du fått till hjälp.Jag har aldrig kommit över min smärtsamma förlossning men känner nu att detta kan va själsligt möjligt och förhoppningsvis ska jag kunna va det stöd min dotter behöver om hon väljer att föda barn i framtiden.Er fina blogg har verkligen varit viktig för mig och jag önskar er allt gott framåt.
Kram/ Anna
Det här blogginlägget tror jag är ett av de viktigaste du skrivit.
You nailed it! För mig känns det just så också, det viktigaste!
Exakt, exakt, exakt så kände jag efter min vaginala förlossning. När sonen kom (med planerat snitt) hade jag inte ont alls. Jag älskade att föda barn, men smärtan efteråt var vidrig. Och ingen ville ta i mig med tång kändes det som.
Inser när jag läser det här och liknande berättelser, vilken fruktansvärd tur jag hade som blev sjukskriven efter min förlossning. Om man blir sjukskriven eller inte efter förlossning ska inte bero på tur!!!
Glömmer aldrig hur bm stirrade lätt nedlåtande och frågade “Blev du snittad?” när jag rullade in i rullstol vid återbesök för blodprov när bebis var 3 dagar. Att ta mig till det undersökningsrummet är bland det jobbigaste jag gjort trots min “normala” vaginala förlossning.
Tack för att du skriver och delar med dig!
Det är så mycket jag skulle vilja kommentera kring detta inlägg, men om jag skrev allt så skulle det bli längre än inlägget är jag rädd 🙂 Men den korta(re) versionen är att jag håller med om mer eller mindre allt kring delarna gällande förlossningen/bristningen och den efterföljande tiden. Jag har även insett i efterhand att bemötandet jag fick av personalen på BB som menade att allt var normalt gjorde att jag inte förstod att jag faktiskt var dålig, det skapade mycket konflikter hos mig. Fick även en infektion som gjorde att det tog lång tid att läka, i kombination med stor sömnbrist i början, gjorde att vi fick mota besök och sen kändes det som att jobba ikapp en backlogg, galet. Det vore även intressant att höra mer om hur eftervården ser ut för dig nu? Skiljer sig även den? Stort tack för ett väldigt intressant inlägg, jag har funderat mycket kring varför man inte ser stora bristningar som de fysiska trauman de faktiskt är, jämfört med andra ingrepp där man har ett helt annat bemötande. Glad att jag hittat din blogg!
Så otroligt bra analys. Du är så vettig Mia, så intelligent och proffsig. Väldigt ledsamt att din första förlossning slutade som den gjorde. Hoppas att du kommer få det bättre efter denna operation. Kram Anna
Nyfiken till vilket bäckenbottencentrum det är du sökte dig till där de konstaterade att du behövde ny operation? Har själv en hafsigt utförd sfinkteroperation som jag vägrar finna mig i och har komplikationer och smärta och den måste göras om. Vill såklart träffa en kompetent person som tar en på allvar och undersöker ordentligt. (Något som borde vara en självklarhet men tyvärr inte min erfarenhet av vården hittills .)
Undrar även om du har gjort något inlägg med det träningsprogram du utformat att göra efter operation? Var duktig med knipträningen i början men nu haft svårt på senaste att finna pepp och mening med min del jag själv kan göra för återhämtning när jag fått konstaterat att operationen ändå är dåligt sydd… Men tänker som sagt inte finna mig med ett “halvdant resultat” som det har uttryckts och ska nu börja söka vidare hjälp.
Hej. Jag opererades på bäckenbottencentrum Karolinska Huddinge. Träningsprogram och sånt håller jag för mina patienter, men jag har beskrivit en del av min träning efter operationen i inläggen som jag skrivit om min återhämtning. Du hittar om du använder sökfunktionen här på bloggen.
Precis som du skriver kände jag också efter min första förlossning (7år sedan) och jag känner fortfarande bara smärta och elände när jag tänker tillbaka på den tiden. Det är fortfarande en sorg att det blev som det blev (bristning och en moderkaka som inte lossnade) jag hoppas de har kommit längre idag inom vården. Fick mitt andra barn med planerat snitt och hade en så mycket bättre upplevelse (trots fruktansvärd smärta av snittet efteråt ) Tack för din text, även om det inte är bra är det på något vis tröstande att veta att andra varit med om liknade och tänkt samma hemska tankar
Har så ofta funderat på det där. Hur det kommer sig att en person som mår exakt likadant ska behandlas fundamentalt annorlunda för att måendet beror på något som är kopplat till graviditet/förlossning? Bara för att det är ”normalt” (dvs vanligt) att må piss under grav och förlossning och därefter så är det väl inte lättare att hantera? Hatar (!) frasen ”graviditet är ingen sjukdom”.
Hej! TACK för denna text! I princip allt du skrivit kunde varit min egen upplevelse! Jag har preciiiis fått en rekonstruktion av i princip samma vävnader som du. Jag känner exaaaaakt som du i detta! Blev så glad av att få läsa detta!