Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22
Lördag den 4 november (12)
Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en “lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.
Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.
Söndag 5 november (13)
Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet “skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte “soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.
Måndag 6 november (14)
Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en “lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står. Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. “Lived experience” kallas det va?
Tisdag 7 november (15)
Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!
Onsdag 8 november (16)
Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.
Torsdag 9 november (17)
Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.
Fredag 10 november (18)
Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!
Lördag 11 november (19)
Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?
Söndag 12 november (20)
Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.
Jag vet inte om det här ens är intressant längre.

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?
Jag läser gärna en veckorapport Känner igen mig i ditt mående efter min bristning som dock bara var grad 2. Bävar för att allt inte står rätt till och fruktar rekonstruktiv kirurgi. Hur länge tror du att du blir sjukskriven? Varför tar du inte smärtlindring om du har ont? Undrar bara hur du resonerar?
Kram och heja dig!
Hej! I början tog jag väldigt generöst med smärtstillande, men jag får väldigt ont i magen efter ett tag. Skulle säkert klara av en panodil då och då, men tycker att smärtan är rätt funktionell i sin begränsande faktor. Utan smärta skulle jag gå för långa promenader och glömma bort mig mer i vardagen. Smärtan går bort bara jag vilar i regel, och då tänker jag att det är vila min kropp behöver. Jag är väldigt fascinerad av den här fina balansen av aktivitet/smärta/vila/smärtfrihet. Det är en balans jag försöker få mina patienter att hitta, och jag ”gillar” liksom att uppleva det själv. Jag är generellt en yrkesperson som förespråkar smärtlindring via läkemedel där det är aktuellt, så missförstå mig inte som någon som bara tycker att folk/jag själv ska bita ihop och lida igenom. Jag blir sjukskriven i totalt fem veckor.
Tack för svar. Förstår hur du tänker. Det är lätt att göra mer än en orkar – vem har tid att vara sjuk? Tycker du är stark som ger dig tid att bli bättre. Krya!
Jag tycker fortfarande att det är intressant att läsa. 🙂 kram!
Hej. Opererade rectocele med levatorskada för 6v sedan. Igår var jag på affären och glömde bort mig och bar 2 påsar på 4kg styck till bilen som var en bit bort. Kände rejäl tyngdkänsla igår kväll. Mår skitdåligt och kan inte släppa att jag förstört något. Vad tror du? Ska jag boka tid till gyn för koll?
Hej! 6 veckor efter operationen tål vävnaderna ändå en hel del. Tror att det är osannolikt att du förstört något, men du kan däremot ha triggat en överansträngning och ökad svullnad. Vilket troligen är det du känner av. Vila mer idag och eventuellt imorgon, så går det troligen över. Är du ändå orolig ska du förstås boka en tid till gyn för koll.
Tack❣️
Hej Mn, hur gick det för dig? Blev det något kvarstående? Min dotter skadade sig 9 dagar efter min operation så att jag behövde springa och putta barnvagn. I flera dagar kom det färskt blod och rejäl smärta. Nu känns allt tungt och som att det buktar ut (igen), samt att snippan tar in luft (igen)… så vansinnigt rädd att allt var förgäves.. gick dina problem över igen?
Jag är också fortfarande jätteintresserad! Mest för att veta hur du mår och för att det är så fint att se att det ändå går framåt!
Jag tycker fortfarande att det är intressant att läsa om ditt mående. Jag kan fortfarande tänka mig att läsa dagboksvarianten om du orkar.
Tack ❤
Hej! Tack för inlägget. Jag slås av att du rör dig mer än jag skulle gjort om jag haft så ont som du haft/har. Jag undrar även vad du sagt till barnen, dvs hur detaljerad info? Apropå en tidigare diskussion vi haft… Krya på dig! <3
De vet att jag har opererats i snippan och att det är muskler som lagats, muskler som gick sönder när Wollmar föddes. Det här innebär att halva förskolan säkert vet. Jag är ju inte direkt hemlig av mig om det, men ju den här lilla detaljen känns inte helt bekväm. Och samtidigt, det är bara bra att barn lär sig att prata oskämsigt om sånt här. Det/de är ju framtiden!
Tack för dina rapporter! Jag läser gärna fortsatta rapporter, dels allmänt men också speciellt om när du kan börja träna igen, vad som då funkar att träna och hur du går tillväga.
JA!! Fler uppdateringar!
Jag älskar de här uppdateringarna!
Jättegärna fler uppdateringar! Nyfiken på hur du trappar upp din träning, när du börjar jobba och ev bakslag.
Tack för att du delar med dig om dina upplevelser. Otroligt stöd till oss andra som är i samma situation. Jag ska i slutet på november utföra samma operation, på samma sjukhus och utförs av samma läkare som opererat dig. Jag vill gärna följa din resa, hur det går med återhämtningen, hur och när du kan börja träna igen mm. Min största oro inför operationen är såklart tiden efter, stygn som går upp, toalettbesök, sköta hygienen mm. Sen är jag livrädd att mina problem kommer tillbaka, blir värre efter operationen. Nu har der gått ett år sedan min ruptur, jag har ändå återhämtat mig någorlunda, har äntligen börjat ordentligt med träning igen. men det är inte helt bra. Ibland undrar jag varför man ska gå igenom detta igen, men jag vill ju verkligen bli helt bra!! Tack för att jag får följa dig, skriv gärna mer! Imorgon ska jag på inskrivningssamtal, spännande och hoppas jag blir lite lugnare efter samtalet.
Hur har det gått för dig Petra? Så nyfiken på att höra allas upplevelser av op.
mvh Annie
Hej! Imorgon har det gått 6 veckor sedan min operation. Måste faktiskt säga att allt har gått väldigt bra. Jag har som tur är inte haft så ont som jag trodde. Jag har klarat mig på alvedon och Ipren sen jag kom hem från sjukhuset. Jag har haft möjligheten att ta det väldigt lugnt veckorna efter operationen då jag har väldigt bra stöd från nära och kära. Men självklart har det varit jobbigt, det är ju et väldigt jobbigt ställe att opereras på. Men inga infektioner eller andra komplikationer. Blödde ganska länge från operationsonråder till och från i 4-5 veckor men nu verkar det ha slutat och det har nog läkt ganska bra även om der fortfarande känns ganska skört, mer stygn än ärr. Svårt än att säga vad som blivit bättre sämre men det känns som jag kan hålla både gaser och avföring bättre, känns som jag har längre tid på mig innan jag ska göra ”nr2”. Men ska bli spännande att se hur det kommer fungera bär man börjar jobba igen, är fortfarande f-ledig till februari. Inget läkage mellan toabesöken, dock är det fortfarande svårt att göra rent efter nr2 men det känns ganska naturligt när det ändå bara är 6 veckor sedan jag opererades. Har inte kollat därnere på kanske 3 veckor men det känns som det har blivit bra, när jag känner så är det stor skillnad, har äntligen en mellangård igen, vilket känns otroligt stort för mig personligen. Nu ser jag framemot att komma igen med träningen på riktigt men tänker inte skynda. Om du ska göra samma operation, lyssna på läkaren och råden. ta det lugnt, vila var noga med att inte lyfta tungt. Jag har inte än lyft min son som väger 12 kilo men tänker snart att jag kanske kan börja med enstaka lyft då det börjar kännas mkt bättre. Första veckorna är otroligt jobbiga både fysiskt och psykiskt men det blir bättre, jag upplever att när det väl vände kändes det bra rätt snabbt. Kram
Hej! Vill gärna också höra mer, förslagsvis veckovis eller varannan. Vore intressant att höra hur du trappar upp träning, kommer tillbaka till en fullt fungerande vardag med jobb etc, vilken skillnad du upplever, när du läker och har läkt, jämfört med innan operationen men efter rupturen. Vill även gärna höra mer om eftervård, har du återkontroller etc? Tack för bra och informativ blogg!