Läsarberättelse om partners psykiska ohälsa

“Min man är sjuk i huvudet”

Vi var en helt vanlig familj med en son på ett och ett halvt. Jag, gravid med vårt andra barn.

Min man är sjuk. Sjuk i huvudet. Så sa jag faktiskt till min chef på det nya jobbet, då jag satt gråtandes på hans kontor och precis hade fått ett samtal av min mamma som ber mig komma hem så snabbt jag kan.

Partner med psykoser

Min man får psykoser och vaknar på nätterna av ångest. Jag är trött och varje dag när jag kör hem från jobbet så gråter jag. Fasar för att möta min man. Är rädd att han är ännu sämre sen morgonen. Vi hamnar på psykakuten. Där sitter vi i väntrummet, jag med min stora mage och min man som bara stirrar ner i golvet. Min man skrivs in. De ska ge honom elchocker. Jag åker därifrån med en jätteklump i mitt bröst, vad har jag gjort? Jag känner mig som världens svikare, som den sämsta frun någonsin. Undrar när jag får träffa honom igen. Undrar vad för mediciner han ska få, vilka biverkningar de kommer ge. Undrar vad vår son ska känna när pappa inte är hemma längre. Undrar vem som ska vara mitt stöd vid den kommande förlossningen. Hemma gråter jag, men känner mig ändå lättad på nåt vis.

Min svärmor kommer på besök, hon kan inte förstå att hennes son är så sjuk. Efter några dagar besöker vi min man, vi möts i ett besöksrum. När han kommer in i sina sjukhuskläder ser han för bedrövlig ut. Han är blek och tittar ner i golvet. Vi pratar lite granna och under den timman vi är där tittar han inte ens på vår son. Det gör så ont i mig.

Sent i graviditeten

Veckorna går, jag är gravid i v 36 och är hos barnmorskan. Hon mäter magen och den växer som den ska men bebisen ligger på tvären. Hon ringer genast och bokar en tid till mig för ett vändningsförsök till veckan därpå. Min storasyster tar semester för att följa med som mitt stöd under vändningsförsöket. Det ska ske på samma sjukhus som min man är inskriven på så vi hämtar upp honom eftersom han också vill vara med.

Vändningsförsök

Jag skrivs in och det tas ett ctg som visar sig vara normalt. Jag får bricanyl intravenöst och vändnigen görs. Det gör ont och jag mår dåligt. Läkaren sa att bebisen vände sig rätt men jag skulle ligga kvar ett litet tag så att de kunde sätta ctg igen. De hissade ner huvudändan på sängen igen och det svartnar för mina ögon och jag ser blixtar. Jag blir alldeles yr och får svårt att andas. Jag ber dem hissa upp mitt huvud igen, men de kan inte få på ctg bandet då så jag får ligga kvar. Det är alldeles svart för mina ögon, men hör dem prata runtom mig. De pratar upprört. De hittar inga hjärtljud. De sa att de måste ta ut den. Att de hade larmat och att de skulle iväg med mig på en gång. Jag hör min syster fråga om hon och min man får följa med. Men det får de inte. Då grät jag. Jag oroande mig så för min man, trodde inte att han skulle klara mer nu när han är så sjuk.

Akutsnitt

Själv kändes det som om jag skulle dö. Och de få metrarna de rullade mig till operationsrummet upprepade jag bara ”åh gud, åh gud” om och om igen, medan tårarna rann. En mansröst bad mig öppna munnen för att svälja något som skulle smaka bittert. Jag fick hjälpa dem att flytta över mig till operationsbordet. De drog ner mina byxor och trosor, och jag minns att jag hann tänka att det var lite pinsamt samtidigt som jag tänkte att de har ju sett det här förr. De tvättade min mage och det kändes kallt. Sedan minns jag inget mer.

Jag sövdes.

När jag vaknade upp var det ljust i rummet och det kom in en sköterska. Jag frågade hur det gått. Jag visste nog innerst inne att han levde ändå. Hon sa att bebisen är med pappan i rummet intill. Sedan kommer kom min man in med vår son och även min syster. Jag fick min son bredvid mig på sängen, han var så liten och söt. Jag minns att min man grät och att min syster såg glad och lycklig ut. Hon tog en bild på oss tre. Min syster sa hejdå och åkte för att ta hand om vår andra son. Jag flyttades till BB och min man fick vara med oss där några timmar tills en sköterska kom och hämtade ner honom till hans avdelning.

Efter snittet

Jag hade väldigt ont efter kejsarsnittet och fick en morfintablett. Barnmorskan som var med på vändningsförsöket kom upp till rummet innan hon gick av sitt pass. Hon sa att de inte visste varför bebisens hjärtljud inte gick upp efter vändningen. Han intuberades några gånger och återhämtade sig ganska snabbt och fick sina 10or på apgar efter några minuter. Det var ett urakut kejsarsnitt och väldigt få vändningsförsök slutar på detta viset. De hade själva inte varit med om det förut men hört om andra.

Länge på BB

Jag stannade på BB längre än planerat för att min man skulle få en chans att träffa sitt barn. Men jag avskydde att vara där. Min man var så jobbig. Han var oerhört kärleksfull, men jag skämdes för saker han sa och gjorde. Jag och bebisen skrevs ut efter 4 nätter. Min man ville också bli utskriven från sin avdelning, och jag skämdes när jag sa till hans läkare att jag inte ville att min man skulle följa med mig hem. Att jag inte orkade ta hand om honom också. Jag grät. Jag ville bara att min man skulle bli som vanligt igen.

Fick hjälp hemma

De två första veckorna hemma fick jag hjälp av min andra syster och min svägerska för att ta hand om vårt andra barn och hjälpa mig i vardagen. Jag hade ont i såret och orkade inte gå så långt eller bära så mycket.

Maken kom hem men som ett tomt skal?

Min man kom hem till slut. Han mådde bättre. Men hela sommaren gick och jag kunde inte ha ett normalt samtal med honom. Jag visste inte hur mycket han skulle orka med eller om något jag sa skulle få honom att må sämre igen. Jag vågade inte lämna barnen med honom, jag litade inte på att han skulle klara av dem. Att ens trygga famn här i livet försvann. Det var som att leva med ett tomt skal. Ett tyst skal som satt mittemot mig och åt middag, som inte såg mig men log emot mig ibland. Jag blev arg på honom också. Förbannad över hans ältande. Att han inte förstod. Arg på honom för att han inte blev frisk. Känslan när han försvann in i sig själv gjorde mig alldeles kall. Och den lilla lycka jag kände när jag såg han komma tillbaka till mig igen. Rädslan för att nästa morgon han vaknade måste jag titta in i hans tomma skal igen. Hjälplösheten över att inte veta vad det är för fel på honom.

En gång sa jag att han var dum i huvudet. Jag ångrade det i samma sekund som det slank ur min mun. Jag visste ju att han var sjuk. Han kunde inte hjälpa att han var som han var.

Ingen bebisbubbla

Det känns som om jag måste vara tacksam över att vår son lever och mår bra, det är jag ju såklart men jag kan inte tillåta mig själv att känna att det var jävligt jobbigt då han föddes och min man var så sjuk. Jag har inte haft någon att dela mina känslor med. Min man minns inget från dagen då vår son föddes. Det är en stor sorg för oss båda. Någon lycklig bebisbubbla fanns inte.

Egen samtalskontakt

Några månader efter kejsarnittet fick jag träffa en psykolog. Det var en sån lättnad att äntligen få prata med någon. Kunna säga precis hur jag känner och hur jag mår. Berätta om alla mina tvivel och sånt jag oroar mig för. Få vräka ur mig all ilska jag samlat på mig. Mest handlade samtalen om min man och hur vi skulle gå vidare. Sekundärt handlade det om själva kejsarnittet, som skapat en dödsångest hos mig. Denna skulle följa mig långt senare och ge mig panikångestattacker.

Jag var ständigt orolig för att min man skulle bli dålig igen. Trots att min man faktiskt mått bra en längre tid nu. Jag var alltid på min vakt och minsta förändring i min mans ansikte eller något konstigt han sa kunde få mig att tro att han skulle bli sjuk igen.

Ett tredje barn!

Tiden gick, vi flyttade till ett hus närmare min familj. Hjälpen vi fått av dem var oumbärlig. Jag ville vara nära dem ifall något händer igen.

Tre år senare blir jag gravid igen. Min oro kom tillbaka. Rädd att min man ska bli sjuk igen, rädd för att barnet inte ska vända sig. Förlossningen närmar sig, jag mår bra, min man mår bra. Barnet ligger i tvärläge. Jag säger att jag vägrar vändningsförsök och förklarar varför. Får full förståelse av min barnmorska. Till slut vänder sig mitt barn på egen hand. Vi får en snabb, smärtsam men fin förlossning. Det var en sån lycka att få vara helt närvarande, med min man som det bästa stöd vid min sida.

Tiden läker inte alla sår?

Jag träffade en psykolog igen, för att kunna lägga min mans sjuktid bakom mig. Han som gått vidare för länge sen. Jag behövde bara bestämma mig för att lämna min oro för nu var min man frisk, det var bara jag som inte förstått det.

Det har snart gått fem år sedan min man blev sjuk. Han var riktigt dålig i tre månader, tog mediciner i ytterligare tre månader. Han blev hela tiden bättre och bättre. Men det tog ändå flera år för mig att inse att han faktiskt blev bättre och till slut helt frisk. Han har inte fått några återfall men också lärt sig att leva sitt liv annorlunda.

Det som hjälpt mig

Det som hjälpt mig, förutom kontakt med psykolog har varit att då och då ta en titt i backspegeln. Då har jag sett att vår tillvaro förändrats. Det har hela tiden blivit lite lättare och min man blivit friskare.

Vi har valt att öppet prata om hans sjukdomstid då psykisk ohälsa fortfarande inte är accepterat i vårt samhälle, men ändock den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Jag hade önskat att jag inte behövt att skämmas där och då för min man bara för att han var sjuk.

/For better or for worse. In sickness and in health…