Graviditetsdagbok från vecka 7

Graviditetsdagbok från vecka 7

Den här veckan fortsätter på samma tema som innan; trötthet, svagt illamående och bäckensmärta. Lite yrsel har tillkommit Symtomen är riktigt lika uttalade som vid tidigare veckor dock, och jag kan glömma bort allt långa stunder. Sen kommer främst tröttheten som en käftsmäll, oftast vid middagsbordet. Jag har nog inte varit med och dukat av middagen en enda gång de senaste veckorna, utan går och lägger mig och avvaktar nattningen av barnen. Då orkar jag vara med och natta och sen ha kväll tillsammans med Joseph. Fast jag somnar i soffan ungefär varannan kväll, visserligen.

Är jag verkligen gravid?

Jag börjar ångra att vi bara gjorde ett sånt där simpelt “streck på stickan”-test. VET jag att jag verkligen är gravid? Borde jag göra ett sånt där digitalt test också? När jag pratar så påminner Joseph om mina symtom, likheten med de tidigare graviditeterna och faktumet att jag fortfarande inte har någon mens. Det säger ju egentligen sig själv.

Börja längta till inskrivningen hos barnmorskan

Jag bokade inskrivning hos barnmorskan ganska sent, av en massa olika anledningar. Dels för att jag inte känner att jag behöver gå på ett sånt där tidigt hälsosamtal. Jag röker inte, dricker väldigt sällan  och kan utan minsta problem avstå alkohol nu. Hra koll på både vikt och kost osv. Men största faktumet var att jag inte orkade börja boka om en massa patienter, utan valde en tid längre fram där jag inte hade något bokat. Men det känns som att graviditeten inte börjar bli riktigt på riktigt förrän jag varit där?

Vi vill berätta för barnen!

Barnen har pratat om ett lillasyskon länge. De märker också alla mina konstiga beteenden och anmärker på mina växande bröst i bastun varje vecka. Vi vill vara lite mer säkra innan vi berättar för dem, men samtidigt längtar vi! De kommer bli så glada!

Tränar ingenting

Jag kan absolut inte springa eller ens gå snabbt för bäckenets skull. Och jag orkar inte ta mig för något fysiskt utmanande på kvällarna. Det innebär att jag förutom dagliga 30-minuterspromenader är i princip inaktiv. Det känns slött och ovanligt, men samtidigt är jag så trött så att jag inte ens bryr mig. Så här får det vara nu.