Graviditetsdagbok från vecka 8
Jag har student på jobbet nu. Det går bra och jag har liksom ingen “funktionsnedsättning” utan klarar både mina vanliga arbetsuppgifter och att ha hand om student-Ellen. Jag hade förberett mig på att bli tvungen att berätta för henne, ifall jag behöver börja bete mig konstigt eller avvikande på något sätt. Det skulle vara lite svårt att dölja typ graviditetskräkningar för henne. Men hittills går det bra. Men jag är ju så himla trött. Ibland blir jag liksom lite loj och har inte min vanliga energinivå. Tror hon märker det?
Nytt symtom: Hunger
Alltså, jag är alltid en matglad person. Men några dagar den här veckan har hungern varit tortyr. Jag har haft svårt att koncentrera mig på jobbet för att jag är så hungrig. Har behövt gå och äta lunch klockan 11 flera dagar, och då behövt köpa en macka på vägen hem från jobbet. Jag är en vanemänniska och jag äter liksom ungefärligt samma mängder på samma tider alltid, känns jättekonstigt att nu helt plötsligt inte ha någon botten. Hoppas det går över? Jag kommer inte kunna mätta den här hungern en hel graviditet. Då får jag sjukskriva mig för att hinna äta, liksom.
Stabilare i bäckenet
Plötsligt en dag kände jag att bäckenbältet inte behövdes längre. Jag har lite ont i bäckenet, och det hugger i symfysen om jag råkar ta ett snedsteg. Men bältet gjorde plötsligt ingen skillnad. När jag varit igång och tagit mig från jobbet, hämtat barn och sedan står och fixar middag, då gör det ont ner mot svanskotan liksom. Får jag bara vila går det över. Hoppas, hoppas det lugnar sig helt snart! Jag har gett upp att springa något mer på ett år eller så nu, men det hade varit kul att kunna promenera.
Tröttheten fortsätter
Jag klarar jobbet bättre än vad jag gjort i motsvarande vecka under de andra graviditeterna, men jag är aaaabsolut inte mig själv. Och hemma drar jag inte många strån till stacken, det ska alla veta. Och jag somnar mitt i något TV-program nästan varenda kväll. Jag brukar heller aldrig dra på att svara på mejl eller pricka av min “att-göra-lista”. Men nu kan folk få vänta flera dagar på svar från mig. Jag orkar bara inte. Vi håller som bäst på att rådda det sista med boksläppet och Louise får dra ett ganska stort lass.
Jag är lite orolig
Är jag oroligare den här gången? Jag märker att jag verkligen inte tar den här graviditetens fortsättning för given. Jag har ju en hel del symtom, men går ändå och tänker på att fostret kanske slutat utvecklas där i magen. Jag har svårt ta för givet att det kommer komma ett barn i oktober. Tror att jag mer litat på kroppen under tidigare graviditeter? Den här gången så känns det verkligen så… osannolikt att allt ska gå vägen. Lite tur att tröttheten också gör mig lite apatisk. Det drar nog ner min orosnivå lite.