Vecka 19 igen

Vecka 19 igen

Den här veckan har haft två, eller egentligen tre, lite större händerlser.

• Rutinultraljudet

Vi gick dit och trodde att vi var där på dagen 19+0, alltså första dagen i den tjugonde veckan. Så var det enligt beräkningen för sista mensens första dag, det stämde också väldigt väl överens med när vi själva tror att the magic happened. Det stämde ju också ganska bra med uppfattningen som barnmorskan hade på det tidiga ultraljudet. Vi kom därifrån nydaterade till 17+5. Nu har det gått några dagar igen, och jag är åter i vecka 18+ så som barnmorskan räknar, och vecka 19 så som “gemene hen” räknar. I och med att fostret var så litet kommer vi få gå tillbaks nästa vecka igen. Det lilla pyret låg därinne och såg så otroligt fin och söt ut. Hen hade allt vad de borde ha och alla funktioner såg normala ut. Jag VET att det finns OTROLIGT mycket värre utfall av ultraljudsundersökningar, men att bli flyttad tillbaks 9 dagar räckte för att förstöra mitt humör i flera dagar. Den här graviditeten känns redan som en EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEVIGHET, nio dagar plus en evighet var mer än mitt goda humör kunde tåla.

• Läkarbesöket på MVC

Jag försöker att aldrig trasha andra vårdgivare, men det här kommer ta mig tusan inte vara en ärofylld beskrivning av ett vårdbesök. Jag kom till mödravårdens läkare för att prata om sjukskrivning och min bäckensmärta. Vi kan säga så här: Inte ens fysioterapeutstudenter i termin 3 gör så dåliga anamneser och undersökningar. Jag hade underkänt en student med BULLER OCH BÅNG om de hade gjort så dåligt ifrån sig. Jag jobbar ju som bekant en del med kvinnohälsa, och bäckensmärta under graviditet är ju kanske lite av min hemmaplan. Men ändå. En anamnes på cirka 1,5 minut, till att börja med. På så få frågor kan hon inte veta hurudana problem jag har. Speciellt INTE eftersom henne undersökning sedan var under all kritik. Det ena taffliga försöket prickade visserligen in en bäckenled (symfysen, den ska väl ta mig tusan vara svår att missa om man är läkare på MVC…) och det andra var något slags försök till att kolla om jag hade ont i ryggen. Vilket jag ju inte har. Sedan konstaterade hon att jag i alla fall var där för tidigt för att prata om sjukskrivning, i och med att jag hävdade att jag inte vill bli sjukskriven riktigt än heller, men kanske om ett gäng veckor. Alltså jag blir SÅ TRÖTT! Exakt hur svårt ska det vara? Jag antar att det inte är en yttepytteliten del av en mödravårdsläkares kliniska vardag, att träffa kvinnor med bäckensmärta? Hur får man ens vara så dålig?!

• Återbesök på bäckenbottencentrum

Det här är ju egentligen inte tillhörande till den här graviditeten, men i veckan var jag också på återbesök på bäckenbottencentrum efter bäckenbottenrekonstruktionen jag genomgick i oktober förra året. För nytillkomna läsare: Jag fick en sfinkterskada med första barnet och musklerna i bäckenbotten blev inte rätt lagade även om jag opererades direkt efter förlossningen. Alla sa att allt såg så bra ut (ytterligare exempel på inkompetens inom kvinnosjukvården) i flera år. Jag födde andra barnet via snitt, och fem år efter första barnets födelse hittade man skadorna och gjorde om om-operation. Jag är fortfarande inte helt hundra återställd och det var alltså dags att göra en koll av hur operationsresultatet blev. Det var överlag att bra resultat! Det allra mesta har ju blivit bättre, som jag upplever det. Och det fick faktiskt också att få verifierat med ultraljud också. Det är fortfarande defekter kvar kring mina sfinktrar, och det känner jag ju. Men ändå, det är bättre än innan och det är jag väldigt glad för!

Vad annars är nytt?

Nu är bebisen igång och rumlar runt inne i magen! Det känns fortfarande inte utanpå, och det tycker jag är lite frustrerande. Mitt senaste minne av att vara gravid är ju såklart de där monstersparkarna på slutet, så jag tycker liksom att det här känns så himla mesigt. Menmen, det är bättre än inget och jag antar att det kommer ta sig med tiden… Och i ärlighetens namn, sparkar eller för all del hela rumpor upp i revbenen är inte sådär superskönt.

Illamåendet är tillbaks?

Några dagar i veckan har jag också känt att jag mått illa igen. Inte kräks-illa men liksom lite små-kymig. Någon dag har jag också varit väldigt yr och sett stjärnor i ytterkanten av synfältet när jag rest mig upp för snabbt. Jag ska till barnmorskan nästa vecka, det ska bli intressant att se vad trycket ligger på. Jag gissar att det är ganska lågt?

Dagens mage:

Nu kanske vecka 19-magen börjar ta sig?

Jag verkar helt oförmögen att ha en snygg selfie-min. Och jag inser också att tejpen liksom gör att det blir lite svårt att se magen på riktigt. Hela jag håller också på att bli större. Både armarna och benen är större än annars. Och brösten såklart. Jag trivs inte med den här kropps-resan riktigt. Men det är inte lönt att försöka påverka. Jag äter visserligen lite mer än vanligt, och tränar mindre än annars. Men jag antar att kroppen gör det den behöver, helt enkelt. Det har den gjort båda de andra gångerna, och jag har inte haft några problem att landa tillbaks i som min kropp brukar vara.