Hur vill du bli bemött när du gråter?
Det här inlägget handlar om mina tankar om att vara en vårdgivare hos vilka patienterna ibland gråter.
Att gråta hos en vårdgivare, att vara en vårdgivare som patienter gråter hos.
Det här är inget som ingick i min grundutbildning. Jag har haft enstaka mycket korta inslag i olika kurser om samtalsmetodik, och har exakt noll högskolepoäng i terapeutiska samtal osv. Jag tycker inte alltid att det är helt lätt att veta “vad som är rätt” när patienter gråter.
Ofta så gråter folk inne hos mig, i mitt behandlingsrum.
Förhoppningsvis inte för att jag är hemsk och elak, utan för att vi pratar om känsliga saker. Det händer ofta att någon brister i tårar så fort de landar på besöksstolen. De har burit så mycket, så länge. Jag gläntar på locket till sorgen, frustrationen, oron, smärtan – och det brister för dem.
Jag tycker att det är fullkomligt naturligt. Hey, ni pratar med en tjej som gråter minst två gånger om dagen. Jag är eeeextremt känslig. Jag gråter för söta barn, söta katter, ett fint citat, en fin film. När någon annan gråter måste jag stålsätta mig. Det har hänt att jag börjat gråta tillsammans med patienten, och det känns ofta långt ifrån professionellt.
Men som en ofta-gråtare är jag extremt dålig på att bli tröstad.
Jag gråter ju så ofta att det oftast inte är ens något att trösta mig för. Jag torkar tårarna och sen är det bra.
Det gör mig dock till en dålig tröstare. När barnen blir ledsna håller jag om, pussar, blåser, lyssnar, kittlar och skojar bort, det är nog okej. När någon annan närstående är ledsen gråter, lyssnar jag och håller om.
Men i den professionella relationen vet jag ofta inte riktigt vad jag ska göra.
- Hur tröstar jag bäst?
- Har du gråtit hos en vårdgivare någon gång?
- Vad gjorde denne som var bra eller dåligt?
Berätta allt som kan göra mit till en bättre vårdgivare!
Jag vill nog inte bli tröstad av vårdpersonal. Jag har fått flera missfall och gråtit en del under läkarbesök. Den läkare som bemötta på helt klart bäst sätt gjorde inte någon stor affär av att jag grät. Istället räckte hon över en förpackning näsdukar och sa att jag fick sitta så länge jag behövde. Hon hade ändå inte kunnat trösta där och då så det hade bara blivit konstigt att försöka. Så jag tänker att det kanske inte är vårdpersonal som ska trösta utan istället bara acceptera att patienten är ledsen.
Jag har gråtit hos dig och tyckte att du bemötte det jättebra. Kommer ihåg det som att du pausade lite och benämnde att jag blev ledsen/att det vi pratade om var jobbigt och sedan fortsatte. För mig är nog det viktigaste att få någon slags validering i min känsla, att jag reagerar adekvat. Det värsta jag varit med om är vårdgivare som börjar argumentera, typ “du kan inte vara ledsen på grund av x”. Inte med de orden, men ändå.
Jag har gråtit oceaner av tårar hos läkare, barnmorskor och psykologer under min senaste graviditet. Alla obearbetade känslor efter en traumatisk första förlossning kom tillbaka med råge och jag kunde inte jobba utan att bryta ihop på timmar/dagar efter varje kontakt med vården. Jag tror att de jag uppskattade bäst var de som gick ner i tempo men ändå fortsatte prata om, bekräftade att de såg hur jobbigt det var och gav näsdukar. Ibland kanske en hand på axeln för lite mänsklig kontakt. Det behövdes inte mer än så, det viktigaste är att bli sedd men inte förminskad. Jag tror du gör ett jättebra jobb redan för övrigt gör du verkar vara en sån “gullig” person
Hej!
Intressant fråga och något jag tror vi diskuterar för lite! Jag har inte själv gråtit som patient, men är vårdgivare och en som flera patienter som normalt sett inte gråter vågar gråta hos (enligt vad de själva sagt). Och jag tycker det låter som att dina patienter är trygga med att gråta hos dig.
Det viktigaste tror jag är att man vågar stanna kvar och bekräfta att personen är ledsen, precis som dom nämnt ovan. Jag gör det tex honom att upprepa det personen har sagt och konstatera hur det får den att känna sig, antingen bara upprepa personens egna ord eller göra en egen tolkning/reflektion kring det personen har berättat för att dels bekräfta att man lyssnar och försöker förstå och dels har uppfattat saker korrekt. Det är en metod inom motiverande samtal, men kommer nog naturligt för många. Går också patienten att fortsätta berätta och utveckla det man “speglar”. Behövs det kompletterar jag med en hand på axeln för att visa att jag även är fysiskt närvarande.
Hoppas det var till hjälp!
Det absolut värsta, enligt mig, är när jag som patient gråter hos en vårdgivare som ger ett tydligt intryck av att inte bry sig eller bara blir obekväm och försöker ignorera min reaktion. Eller när man får kommentarer som “jag förstår” när personen väldigt uppenbarligen inte förstår. Ex under förlossningen av min dotter. Jag var livrädd och hade mycket ångest och smärta. Personalen som kommer in till mig sätter sig visserligen ner och tar sig tid att fråga vad som är fel. Men min upplevde blir att hen inte lyssnar/förstår för hen ger ingen feedback (ej bekräfta min känsla, sammanfatta vad jag säger eller ställa földfrågor) utan tittar bara lite medlidsamt en stund innan hen lägger en hand på min axel och säger “jag förstår” och sen går därifrån. Såhär i efterhand önskar jag att hen kunnat validera mig, kanske föreslagit en åtgärd mot ångest eller smärta alternativt åtminstonde inte sagt sig förstå med så dålig inlevelse. Då är det bättre att inte säga något eller att formulera om till “jag ser på dig att det här är väldigt jobbigt” ex.
Så precis som kommentarerna ovan tror jag inte det behövs så mycket, bara ett ärligt (men kanske professionellt) bemötande och lite validering. Även om man som vårdgivare inte kan ändra på situationen så är det skönt för mig som patient att känna att jag åtminstonde blir förstådd och respekterad i min känsla eller reaktion.
Hej!
Jag har ofta gråtit hos vårdgivare sista halvåret. För att jag har behövt det.
Enligt ACT går en känsla över på 90 sekunder om vi inte ”matar” den, och det stämmer faktiskt tycker jag . Våga stanna upp, bekräfta, och vänta tills gråten gått åt. Du behöver inte heller räcka fram papper eller trösta på något sätt, det kan ge signaler om att det inte är okej att gråta. Jag ber om näsduk om jag behöver det när jag är ledsen.
Testa gärna 90-sekundersregeln själv och säg om du tycker det stämmer!
De gånger som jag har gråtit hos en vårdgivare och känt mig bra bemött så är det när man får bekräftelse för att det man söker för osv är ett problem (till skillnad från: allt ser fint ut). Ofta går man ju för sig själv och tänker att man kanske överdriver eller att det finns ju de som har det mycket värre, ska jag ta upp tid och resurser? Det behövs egentligen inte så mycket tröstande i sig, kanske som någon nämnde erbjudande om näsdukar eller liknande. Men det viktigaste är som sagt bekräftelsen och att man känner att det är ok att ställa alla sina frågor och vädra sin oro och att man får svar på det man frågar efter utan att vårdgivaren verkar otålig eller avfärdande. Nyligen var jag hos en läkare som sa att jag tänker för mycket, oroar mig i onödan och tycker synd om mig själv och det är väl kanske motsatsen till ett bra bemötande. Tycker dock alltid att ditt bemötande har känts väldigt bra.
För mig finns det tre saker som inte känts bra om jag börjat gråta hos en vårdgivare;
1: att vårdgivaren lägger huvudet på sned och pratar som om hen vore förskollärare och jag ett barn som skrapat knät.
2: att vårdgivaren verkar tycka att hen inte har tid med min gråt och att den är en olämplig/överdriven reaktion.
3: att hela mötet går åt till att nysta i min ledsenhet (eller psykiska hälsa?) och jag går från mötet utan att ha fått hjälp med det jag faktiskt sökt för.
Jag tror att utrymmet att göra ”rätt” är ganska stort och att ett empatiskt lyssnande räcker väldigt långt. Om en vårdgivare skulle börja sympatigrina skulle jag kanske bli en aning förvånad först men det visar ju ändå mest att vårdgivaren har en förmåga till just empati?
Jag har gråtit vääldigt mycket hos olika vårdgivare.
Ex inför en abort. Panikgrät och hade ångest. De kom helt iskallt fram till mig med en spruta lugnande och sa sinsemellan att “människor med adhd är såna”.
Detta tog bort all min tillit för vården och inför min första förlossning började jag panikgråta så fort jag kom innanför dörren på sjukhuset. Grät i omgångar men här blev jag bemött med så mycket omtanke och medkänsla. En barnmorska kom in till mig efter jag vaknat efter en sovdos, satte sig på min säng och gav mig en såån stor bamsekram och sa att “DE gjorde fel. Du skulle aldrig blivit bemött sådär. Jag förstår att du har svårt att lita på oss och det jag säger nu men vi kommer ta hand om dig. Vi ser dig.”. Och jösses. Vilken chock. Så många stenar som bara föll av mina axlar i takt med att hon pratade. Jag satt länge och bara skakade i hennes famn. Och visst, jag förstår att ett sånt bemötande kan vara obekvämt för många men just då kände hon verkligen in precis vad jag behövde. Underbara kvinna. Hon och hennes kollegor fick mig att känna mig trygg i sjukhusmiljö för första gången på måånga år. (Har till och med vågat gå till mvc själv en gång efter detta, vilket aldrig hände innan)
Vid mer “normal” gråt hos vårdgivare uppskattar jag när de bekräftar att “jag ser att du blev ledsen nu. Är det något du vill berätta?” Och kanske bara erbjuder en näsduk.
Vill tillägga att jag blir så imponerad av dig. Att du ber om tankar och åsikter såhär för att kunna utvecklas i det du känner dig lite osäker på. Tyder på att du veeeerkligen är rätt människa på rätt jobb! ♡
Jag börjar ALLTID gråta när jag pratar om känsliga saker (eller när jag blir arg), och för mig är det viktigt att vårdgivaren beter sig lugnt och visar att det är normalt att gråta, ingen stor grej. Man kanske pausar lite, ger en näsduk eller en igenkännande blick, och sen fortsätter samtalet. Att man känner att man FÅR gråta hur mycket man vill utan att personen blir obekväm eller avbryter. Ofta har man ju laddat inför ett vårdbesök och förberett vad man ska säga, och jag själv blir frustrerad av att jag alltid gråter, känns inte som att man får fram sitt budskap då, att man förstör sitt eget besök. Vill liksom känna att vårdgivaren ser mig som en vuxen och sansad person trots gråt. Tror att det handlar om maktpositionen en vårdgivare besitter, att de har mer kunskap än en själv, och då vill man inte bli uppfattad som en hysterisk person.