Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Det här är en text som jag skrev som ett svar på en ledartext i DN från några veckor sedan. En Evelyn Schreiber skrev en text som kan sammanfattas med introt

”Att som många gör nu, tala om förlossningsvården enbart i kristermer, är inte bara överdrivet och onyanserat. Det bidrar med onödig extra oro för kvinnor.”

Jag tänker att det naturligtvis finns vettiga nyanser i hennes text. Och det är såklart inte bra att _enbart_ måla upp svensk förlossningsvård som ett härke av kaos. För det är ju inte ens sant. Vi har ju enligt många parametrar faktiskt den bästa förlossningsvården i världen. Jag fattar ju också att det finns kvinnor som blir skrämda av läskiga förlossningsberättelser och medias återberättande om kris och kaos.

Men i alla fall. Jag reagerade och jag skrev ner mina tankar:

Den 1-8 juli är det internationella ”Birth Trauma Awareness week”. Som av en slump skriver Evelyn Schreiber just denna vecka om att vi måste sluta prata om förlossningsvården i kristermer. Att det är överdrivet och onyanserat och bidrar med onödig oro. Och att detta är det sista blivande mammor behöver.

Som fysioterapeut med obstetrik och gynekologi som nisch träffar jag gravida och nyförlösta kvinnor dagligen. De flesta med smärtor och besvär. De är inte få. Jag är kanske också en av dem som kan beskyllas för att beskriva förlossningsvården i kristermer. Jag driver av en Sveriges största hälsobloggar, med kvinnohälsa och förlossningsskador i fokus. Jag har själv en analsfinkterskada med livslånga men efter min första förlossning.

Jag ser det så här:

Det finns ingen stor samhällsförändring som uppkommer ur tystnad. Alla vi som talar vitt och brett om förlossningsskador och problem i förlossningsvården gör det inte av ondska och en vilja att oroa våra medsystrar. Utan för att vi vill driva på en förändring.

Låt oss tala om rädsla.

Det är minst sagt skitläskigt att vara den som berättar om förlossningsskador och anala läckage flera år efter förlossning. Det är läskigt att vara drabbad, att inte veta hur skadan kommer påverka relationen, familjen, arbetslivet och det sociala livet.

Det är såklart också läskigt att vara en födande kvinna i ett samhälle som har en förlossningsvård som beskrivs med kristermer. Men rädsla och oro kan inte vara en rimlig anledning för att samhällsdebatten om förlossningsvården ska tystna. Om vi inte lyssnar på patienter och tar deras upplevelse på allvar, hur ska vi någonsin kunna få förbättringar inom vården?

Att inte prata om baksidan med graviditeter och förlossningar är bara att blunda för ett samhällsproblem.

Det kommer inte försvinna bara för att vi låtsas som att allt är bra. Det kanske får en gravid kvinna att bli något mindre orolig. Men det gör inget bättre för den som faktiskt drabbas av förlossningsskada eller förlossningstrauma. Hon kommer bara sjunka lika djupt ner i den personliga skam- och skulddynga som kvinnor i generationerna före oss gjort.

Om vi tystar kvinnor är vi tillbaks på ruta ett.

Då är vi tillbaks på den plats där det är personens eget fel att den är traumatiserad eller förlossningsskadad. Att förneka att förlossningsskador och förlossningstrauman finns kommer bara leda till fortsatta trauman. Det finns inget annat i livet som potentiellt kan påverka resten av ditt liv på motsvarande sätt, som inte kommer med en enda varningsskylt eller finstilt text. Med kunskap kommer också kraven på en bättre vård.

Det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Låt oss alla prata mer om förlossningsvården i kristermer. Då driver vi tillsammans på en förändring!

Familjen Fernando, Förlossningsskador, Vaginala födslar