Låt oss fortsätta kräva förbättring

Precis i början när jag startade Bakingbabies 2012 var en vanlig fördom mot mig och mitt arbete att jag ville skrämma kvinnor. Jag vill istället påstå att jag alltid framhävt nyanser och försökt just ge information som kan ge mod och ro, men de som inte riktigt läste vad jag skrev ville gärna göra gällande att jag både överdrev och använde skrämde kvinnor från att våga föda.

Något jag har gjort är att försöka sätta ljus på orättvisor och skevheter. Och med historien i ryggen menar jag att det inte finns några stora samhällsförändringar som uppkommit ur tystnadskultur. Vi som länge talat vitt och brett om förlossningsskador och problem i kvinnosjukvården har inte gjort det med illvilja. Jag har alltid velat driva på en förändring. Oro att väcka rädsla bör inte vara en anledning till att samhällsdebatten om kvinnosjukvården ska pratas om små ord, och i slutna sällskap.

Tack, ni vet vilka ni är!

Det har hänt mycket de senaste tio åren! Jag vill påstå att det i mångt och mycket är tack vare de modiga röster som höjdes där runt 2010-2015, och de röster som inte har gått med på att vara tysta sedan dess. Skamkulturen som omgett förlossningsskador och funktionsnedsättningar i bäckenbotten har också, bit för bit, filats ner. Vi är inte framme vid att det är lika oladdat att prata om urinläckage som det är att prata om meniskproblem. Men vi har verkligen kommit en bit på vägen!

Det finns nyanser!

Som tur är finns det personer som tar sig an olika roller i de offentliga samtalen. Det finns nyanser! Det finns personer som skriver och delar om helt andra aspekter av kvinnosjukvård och födande. Som fokuserar på det positiva, det spännande, det häftiga, det inspirerande, det utmanande. Det är inte min uppgift.

Jag skriver om förlossningsskador, om trauman, om symtom och besvär.

För att jag inte tror att folk kan ha fantastiska förlossningsupplevelser? Nej.

För att jag inte unnar människor deras fantastiska förlossningar? Nej.

För att jag tror att alla förlossningar är livsfarliga? Nej.

Blir vi verkligen räddare av samtalen?

Rädslan för att väcka rädsla har fått ta oproportionerligt mycket plats i samtalet om kvinnosjukvården, kan jag tycka. Och vad det verkar så har inte den faktiska förlossningsrädslan ökat under de senaste åren. Att kejsarsnitt har ökat något kan vi delvis förklara av andra faktorer i alla fall. Jag tror att uppfattningen är att förlossningsrädslan ökar för att vi faktiskt vågar prata om det nu. Individen behöver inte bära sin oro ensam, utan det finns grupper och gemenskaper att hitta. Man har antytt att det skulle vara en dålig idé att informera om risker, symtom och besvär, men i verkligheten handlar det om att ge människor verktyg att fatta välgrundade beslut. Att vi nu vågar tala om detta borde ses som en framgång, inte ett misslyckande.

De flesta som önskar kejsarsnitt utan medicinsk orsak gör det på grund av svåra minnen av en tidigare förlossning. Önskan om kejsarsnitt är vanligare efter sexuella övergrepp, samma kan gälla vid ångest och depression. Generellt sett känner förstföderskor starkare oro än omföderskor. Mycket svår förlossningsrädsla är dock vanligare hos omföderskor.

Nu har barnafödandet gått ner, kommer även det skyllas på oss som pratar om riskerna?

Jag hävdar att det handlar om att kvinnor behöver bemötas med respekt och förtroende, att utgångsläget måste vara att kvinnor kan tänka själva, och kan fatta adekvata informerade beslut.

Fortsätt motarbeta tystnaden!

Vi måste fortsätta att motarbeta tystnadskulturen och förminskningen av kvinnors upplevelser. Är det något vi lärt oss av detta är att tystnaden skapar en frizon för de oönskade beteendena och behandlingarna. Hur vi än tänker kring förlossningar, risker och oro så kommer en viss del av diskursen om det handla om makt. Den som vill tysta samtalet upprätthåller en partiarkal struktur där kvinnors hälsa inte får ta den plats som den behöver, för att någon gång uppnå jämlik hälsa och vård.

Tystnadskulturen kring förlossningsskador och kvinnors hälsa är inte bara ett resultat av okunskap – den är en manifestation av maktstrukturer. Det är inte en slump att det i stor utsträckning fortfarande saknas tillräckliga resurser inom kvinnosjukvården. Det är ett resultat av åratal av patriarkalt fokus inom medicin och omsorg.

Låt oss fortsätta samtalet om kvinnohälsan i minst tio år till!