Graviditetsdagbok vecka 30
Vi är på Gotland
Nu kör vi slutspurt på sommaren i min pappas sommarhus på Gotland. Vi brukar vara här en tid varje år. Det är härligt! Och hemskt. Alltså inte Gotland eller semestern. Men så här. Att komma till ett ställe som jag bara upplever liksom en gång per år gör det så smärtsamt tydligt hur mycket som inte är bra just nu. I vanliga fall brukar jag och Joseph turas om att gå ut och springa varannan dag när vi är här. Det finns en väg i närheten som går både igenom skog, ut bland klippor och längst ut på en udde. Man kan liksom gå på känn och välja distans efter humör, det kan bli allt mellan 5-15 km beroende på hur man springer (eller om man går lite vilse…). I år är det bara Joseph som springer och för mig är det en avvägning om jag ska orka gå en extra bit på stranden eller typ bara gräva ner mig i en grop och sitta där och titta på när Joseph och barnen leker.
Började gråta inför barnen
Joseph och barnen spelar Pokemon Go och häromdagen så hade vi varit på stranden rätt länge. På vägen hem blev det aktuellt att gå typ 200 meter extra för att göra något i spelet. Barnens spontana reaktion var att jag skulle gå direkt hem, så kunde Joseph och barnen själva ta den lilla omvägen. Då brast det för mig och jag började storgråta mitt på skogsstigen, framför barnen. JAG ÄR JU INTE SÅN HÄR. Barnen blev rätt häpna, men tog det ändå bra.
Att komma tillbaks
Jag har flera gånger läst lite argsinta reflektioner kring det här med att ”komma i form” efter graviditeter, där det också blandas in det här med att ”komma tillbaks”. Missförstå mig inte nu, ni fattar att jag inte kommer bli någon ”komma i form”-förespråkare. Men just det här språkbruket kring att ”komma tillbaks” är just nu SÅ SJUKT relevant för mig. För jag längtar verkligen efter att få komma tillbaks. Att få vara mig själv igen. Att få vara en person som kan gå en rask promenad med barnen. Som kan springa. Som orkar leka och som inte automatiskt är borträknad som förälder när det handlar om fysiska aktiviteter. Jag vill vara mig själv, i min egen kropp. Jag vill överhuvudtaget kunna använda kroppen till det jag brukar. Ge mig min kropp tillbaks! Jag ska inte hetsa om det, men det känns änså SÅ HIMLA ANGELÄGET. Jag hoppas så innerligt att det inte kommer ta sju svåra år efter graviditeten.
Nästa vecka är det dags för barnmorskebesök!
På grund av att vi varit bortresta så mycket i sommar har jag inte varit hos barnmorskan på en och en halv månad nu. Jag mår bra tror jag, enligt alla parametrar som spelar roll. Alltså blodtryck och sånt. Jag mår ju uppenbarligen inte bra vad gäller bäckenet, men det berör ju faktiskt inte barnet som tur är. Eller jag har alltså inte koll på vare sig blodsocker eller blodtryck, men jag har inte på känn att något är direkt dåligt i alla fall. Det ska oavsett bli väldigt intressant att gå igen och kolla alla värden!
Jag skulle vilja avsluta med något positivt
Jag njuter av livet med familjen, mitt bästa lilla gäng. Barnen är verkligen mysiga just nu och det är faktiskt mer roligt än jobbigt att hänga med dem hela dagarna. Vår sommar har varit väldigt, väldigt bra på många sätt. Den här graviditeten är dock ungefär lika pissig som sommaren varit varm. Jag kan inte vara så mycket mer positiv än så. Och mantra: det går över. Det går över.
Magen sidled och framifrån.
Personer vi träffat över sommaren har kommenterat att jag är större i verkligheten än jag ser ut på bloggen. Jag tror det stämmer, för jag är liksom klotrund framifrån.
Åh vet precis vad du menar med att få tillbaka sin egen kropp! Jag har också ”lånar ut” min kropp till tre barn varav minsta snart är 1,5 år och nu vill jag ha tillbaka MIN kropp och bara behålla dem för mig själv, tack!
Dock svårt att skriva om pga det är aptrist när folk skriver om att gå ner i vikt (även om det handlar om ett par kilo) och man vill inte bidra till hets. Samtidigt ”ska” man komma tillbaka så fort som möjligt men det är förbjudet att hetsa om det och man ska inte fokusera på det ytliga, fast man vill gärna trivas i sina vanliga kläder?!? Alltså det är så komplicerat ibland att man bara vill skrika rakt ut…
Ja, men precis! Jag har faktiskt köpt en del kläder nu på sommarrean. Generösa kläder som jag hoppas att ska passa min postpartumkropp bra. Jag står inte ut med den där självplågan av att vara dödstrött på gravidkläderna men samtidigt för en gångs skull verkligen bokstavligt talat ha en garderob full av kläder som inte är aktuella. Det hjälper inte fjärde trimester-eländet med att också känna sig som något katten släpat in..
Jag upplever också att det är otroligt plågsamt att inte ha sin kropp ”ifred” fast jag hade en mycket lättare graviditet ur rörelse och svullnadsynpunkt. Det ÄR plågsamt och klaustrofobiskt om man inte ser det hela som någon slags gudomlig uppgift och ens kall i livet. Att man liksom inte kan pausa den där uppstoppade känslan och göra något ifred. Typ äta eller kissa. Det pratas så sällan att det kan vara rakt igenom plågsamt att vara gravid. Fint att du lyfter det på bloggen!
Klaustorofobiskt är verkligen rätt beskrivning!
Vet du, man får verkligen känna så här. Och jag kan erkänna att när jag väntade min trea, som föddes i början av juni, så gav jag mig helt fritt spelrum att klaga på allt som var jobbigt med graviditeten. För detta var min sista, jag behövde inte ”hålla ihop”.
Det jag längtade efter mest var att få tillbaka min kropp. Jag gick inte upp något i vikt och var väl enligt andra smidig som gravid men för mig fanns bara en målbild: att gå på promenad i skogen med mina stora barn och lillen i vagn och kunna RÖRA MIG Obehindrat.
Håll ut och gnäll ut!!!
Håll ut och gnäll ut var en bra uppmaning! Hoppas du mår fint!
Jag mår fin-fint nu. Ska bara ta tag i min bäckenbotten så kommer kroppen vara som förut!
Åh jag längtade så mycket efter att komma tillbaka efter senaste graviditeten. Och jag var nog tillbaka ett tag! Men sen joggade jag lite för snabbt, lite för långt och ont i bäckenet är banne mig fortf kvar… trots att jag slutade amma 1 juni. Har på mig bäckenbälte as I write pga dammsög nyss… 🙁
Men heja dig iaf! Bara slutspurten nu ju! 😀
Åh, så tradigt att det går så långsamt för dig. Hoppas det vänder med besked typ nu!
Har hittills ”bara” ett barn och förstår dig helt och hållet. Jag gillade verkligen inte att vara gravid, kanske några veckor mittemellan illamåendet/den extrema tröttheten och foglossningen, men annars nä. Nu när dottern är dryga 3 år har vi börjat försöka igen. Vi vill ju så gärna få ett syskon, men jag är livrädd för graviditeten. Livrädd för hur det kommer att bli en andra gång. Lika illa? Värre? Bättre? Den som lever får se. När/om vi plussar får vi ta en dag i taget helt enkelt. Hejja oss kvinnor! Fan vad bra vi gör det.
Heja er! Ja, det är ju ändå liksom värt det.