Graviditetsdagbok vecka 37

Graviditetsdagbok vecka 37

Veckans mage

Magen är stor! På den påklädda bilden ser den nästan lite sänkt ut, men det är den inte. Inte som jag känner av i alla fall. Jag har fortfarande en bebisrumpa högt uppknödd under höger revbensbåge och svårt att andas.

Bilden från vecka 37 med Wilfred verkar ha försvunnit, men bilden i motsvarande graviditetsvecka med Wollmar ser ut såhär:

Det är lite olika vinkel på dem, så Wollmar-magen ser mycket större ut. Men jag tror faktiskt inte att den var så mycket större, SF-måttet var nog ungefär lika. Fast jag fick jättejättemycket fostervatten där på slutet, så att de anmärkte på det när jag kom in till förlossningen. Så kanske hade den sista växtspurten börjat redan här, jag minns inte.

Nu kom hungern!

Jag har gått upp väldigt mycket i vikt under den här graviditeten, men jag har faktiskt inte ätit så himla mycket mer än vanligt. När morotscravingen satte igång för några veckor sedan var det också då som jag började lägga till något mer i matväg utöver det jag äter i vanliga fall. Men från och med i helgen någon gång har hungern slagit till något ofantligt. Jag vaknar på nätterna och är hungrig. Jag behöver ett extra mellanmål mellan frukost och lunch. Och jag äter 2-4 morötter varje dag, ofta mellan måltiderna. Jag gissar att det är något väldigt funktionellt med den nya hungern, typ att bebisen ska ligga och tjocka på sig lite extra nu.

Jättemycket sammandragningar och mensvärk

När jag var så här höggravid med Wollmar vet jag att jag vid flera tillfällen hade sammandragningar och förvärkar som kom, började eskalera, höll i sig några timmar och sedan försvann. Med Wilfred minns jag inte det så tydligt. Mer än att jag hade onda sammandragingar väldigt tidigt, och väldigt mycket. Men jag minns inte det där “strukturerade” som liknade värkarbete, men som försvann. Nu har jag ont i magen varje kväll, som kraftig mensvärk. Men det är inte som värkar som kommer och går. Däremot har jag otroligt mycket sammandragningar, speciellt när jag är ute och går för att lämna/hämta barn. Då får jag väs-andas och försöka låtsas normal för att barnen inte ska märka. Jag väntar på att det ska bli så tydligt att barnen/omgivningen kommer reagera.

Börjar verkligen förbereda mig mentalt

Nu har jag kommit in i det stadiet att jag sitter och scrollar under olika kejsarsnitts-hashtags på Instagram och kollar på “En unge i minuten” på TV. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som en bearbetning inför det som komma skall. Och jag börjar bli nervös. Jag var inte alls så nervös inför snittet med Wilfred. Då var jag bara lättad att slippa föda vaginalt och oroa mig för fler bäckenbottenskador. Nu vet jag ju hur kejsarsnitt går till. Både utifrån min egen erfarenhet, men också utifrån att jag har varit med på ett gäng snitt som åskådare. Jag är trygg, absolut. Personalen är oerhört kompetent och det vilar jag i. Men det är ju ändå en grej. En inte helt bekväm historia, med flera obehagliga moment. Jag ska inte påstå att jag LÄNGTAR efter ryggbedövning och det där yrsliga måendet medan någon går tre ronder i brottning mot en bedövad mage (som jag upplevde det). Jag ser inte heller fram emot den där väldigt speciella och centrala smärtan av ett sår på magen.

Men jag längtar efter bebisen

Det börjar kännas som slöseri med tid att sitta i soffan på kvällarna, utan att ha en bebis i famnen. Jag längtar liksom rent fysiskt efter att få amma, också. Det har jag aldrig gjort tidigare, även om jag haft väldigt okomplicerade amningsperioder. Jag håller på att fundera mig tokig på vem Baby Boss är. Blond och blåögd som Wollmar? Brunhårig och brunögd som Wilfred? En typisk Hedman (min familj) som Wollmar, eller en typisk Fernando (Josephs familj) som Wilfred? Eller, tänk, en blandning? Vem kommer det här barnet bli?

Vi är redo

Nu är vi redo. Vaggan är bäddad, vagnen är klar. Kläder är tvättade. Väskor är packade. Frysen är full med matlådor. Det är några veckor kvar tills snittdatumet, men nu har vi landat.