Graviditetsdagbok vecka 39

Graviditetsdagbok vecka 39

Den här veckan…

Det är så mycket som sitter i huvudet. Om jag inte haft ett sista-datum för den här graviditeten hade den här veckan varit ett ända lidande. Nu när jag VET att jag är på den absoluta slutspurten så känns allting ändå helt okej. Fast jag har ont, ont, ont i handlederna. Svullnaden är inte att leka med. Halsbrännan är vidrig. Bäckensmärtan och magens storlek gör att jag känner mig otymplig som få. Och jag kan inte längre natta barnen eftersom liggande i en lite hårdare barnsäng ger mig vena cava-svimningskänslor. Men allting känns ganska överkomligt, för nu är det snart slut.

Ändå orolig

Det ingår kanske i gravid-paketet att vara orolig? Att inte ta bebisen för given. Jag upplever att jag sätter någonslags “om allt går bra”-fortsättning på alla tankar om att vi snart kommer ha en bebis. Jag är inte orolig för något speciellt eller konkret. Och jag upplever ändå att jag den här gången verkligen kan föreställa mig att det är en bebis i magen. De andra gångerna har jag inte varit lika övertygad, det har liksom känts lika rimligt att få ut en byggsats… Jag hoppas sååå att det kommer ut en levande och frisk bebis.

Hur kommer kroppen bli?

Jag märker att mina tankar också landar mycket i återhämtningen. Jag tycker att jag gjort vad jag kunnat. Jag har tränat och varit fysiskt aktiv så mycket jag kunnat. Jag tycker att jag ätit bra och gett kroppen det den behöver. Just nu går jag ju en högskolekurs i “Kost under graviditet och amning”, så nu har jag också rätt bra koll. Men kommer vätskan försvinna någorlunda snabbt? Kommer bäckenet återhämta sig som jag önskar? Kommer det bli lättare att röra mig efter att de akuta kejsarsnittssmärtorna lagt sig? Kommer handlederna läka av sig själva eller behöver jag få någon slags behandling för dem? Kommer jag hinna ta några härliga höstbarnvagnspromenader innan vintern kommer? Kommer kejsarsnittet bli mer komplicerat nu när det är andra gången och det finns tidigare ärrvävnad?

Jag är trött

Hungern som kom för någon vecka sedan gav med sig ganska snabbt, nu är jag tillbaks på det normala. Förutom att jag, när jag vaknar för att kissa typ vid tretiden på natten, ligger vaken och är hungrig någon timme. Jag orkar aldrig göra något åt det då, men det är rätt jobbigt. Jag är också HELT klarvaken då. Jag vet att jag brukar vara så under de första månaderna av amning också. När jag väl vaknar till på natten med bebisen så är jag helt pigg och vaken. Antar att det är en förberedelse nu? Brösten är redan redo för amningsstart i alla fall, så mycket är säkert. Men på dagarna är jag sååå trött. Nu har jag verkligen gått ner i varv. Jag förbereder middagen, går till gymmet och cyklar, och sitter och småplockar lite med plugget till kursen. Men annars gör jag inte många knop. Kollar på serier och småslumrar.

Nio månaders väntan över

Det här har varit de längsta nio månaderna i mitt liv. Det är inte bara graviditeten, det har hänt så otroligt mycket. Vi har flyttat. Jag har gett ut en bok. Vi hade världens längsta och varmaste sommar. Wollmar har börjat skolan. Jag har avslutat mina specialiststudier. Jag har varit illamående, trött utöver alla rimliga gränser, haft ont, blivit svullen. Har varit på totalt tre ultraljud. Graviditeten har gått framåt precis som den ska, men det har inte varit obemärkt. Jag ser så mycket fram emot nästa kapitel i livet nu.