Dina erfarenheter: förlossning!

Dina erfarenheter: förlossning

Jag håller på med olika projekt (böcker, föreläsningar, blogginlägg etc) som på olika sätt syftar till att både folkbilda och bidra till förbättringsarbete inom kvinnosjukvården. I detta arbete är det otroligt viktigt att kunna belysa fler perspektiv än mitt eget. Därför kommer jag i flera inlägg be er om era upplevelser, erfarenheter och tankar utifrån olika teman. Jag ber att både dela med er av positiva och negativa saker om det går!

Och jag kommer alltså kanske använda era citat, men har för regel att alltid avidentifiera så mycket jag kan. Jag kommer därför inte ge var och en av er cred för era bidrag sådär ”offentligt”, men ni ska veta att jag är OTROLIGT tacksam för varje berättelse jag får ta del av.

Ni är så viktiga!

Idag vill jag alltså höra era erfarenheter av:

Förlossning utifrån ett bäckenbottenperspektiv

  • Hur hanterades eventuella risker för att spricka? Vad gjorde barnmorskan?
  • Vad fick du för information? Kände du dig trygg?
  • Någon som fått ett klipp som vill berätta om det?
  • Hur blev du undersökt?
  • Hur blev du sydd?
  • Hur upplevde du detta?

Berätta allt du kommer på och vill dela med dig av! 

Comments (32)

Barnmorskan använde varma handdukar mellan krystvärkarna, hade skrivit det i mina önskemål inför förlossningen så vet inte om det var därför eller om hon alltid gör det. Hon hade också massa glidmedel men vet inte vad hon gjorde med det. Jag var nog ganska tjatig om att jag inte ville spricka så hon fick försäkra mig om att det gick bra efter varje värk. Hon var tydlig och gav tydliga direktiv för hur jag skulle göra och sa inför sista värken att jag skulle sluta krysta och bara andas så fort hon sa till. Hon undersökte direkt efter att moderkakan var ute och jag tror jag fick någon slags bedövning innan hon undersökte. Hon förklarade vilka bristningar jag fått, enbart slemhinnor, och sen bedövande hon och sydde. Jag tyckte att det var skönt att jag syddes direkt när jag fortfarande mindes hur ont förlossningen gjort för då var stygnen och bedövningen ingenting jobbigt.
Jag kände mig väldigt trygg hela tiden och kände att barnmorskan tog min oro på allvar och verkligen hjälpte mig att få så lite skador som möjligt.

Barn 1: Barnmorskan guidade värkarbetet, och sa till när jag skulle vila och när jag skulle krysta samt höll varma handdukar. Var tvungen att ligga i gynställning. Den information jag fick var att jag hade fått en bristning och att det inte behövde sys, men att de skulle göra det ändå. Kommer inte ihåg att jag blev undersökt mer än väldigt snabbt. Jag upplevde inte det som jobbigt under sjukhusvistelsen, men var besvärad av stygnen senare och önskar att de inte hade sytt.

Barn 2. Förlossningen gick otroligt snabbt. Bebis var ute på två krystvärkar. Jag fick bestämma allt själv; när jag skulle krysta och hur jag skulle ligga. Barnmorskan gjorde alltså ingenting aktivt, utan uppmuntrade mig att följa min kropp. Jag kände mig mer trygg under denna förlossning. Hon undersökte mig mycket noga efteråt genom att känna, titta och bad mig knipa osv (sprack inte, ingen bristning). Jag upplevde henne som mycket förtroendeingivande som tog kontrollen på allvar.

Ställ frågor om du undrar något mer! Mina förlossningar är inte så spännande då jag knappt ens fått sy, men tänkte bidra ändå 🙂

Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag var rädd för att spricka, vilket alla barnmorskor noterat kort efter inskrivningen på förlossningen vid samtliga 3 förlossningar. Jag fick råd om förlossningsställning, när och hur jag skulle krysta, och barnmorskorna höll emot vid själva framfödandet av barnen. Inga bristningar någon gång! Jag minns inte riktigt hur de undersökte mig med de två första barnen 2009 och 2012, men 2017 var det en grundlig undersökning som även omfattade ändtarmen. Inte så trevligt där och då, men definitivt bra om man vill vara säker på att man inte har spruckit inuti utan att det syns… De två sista barnen födde jag sidliggande med ena benet i en ställning, medan jag halvsatt i gynställning med ettan (som kom 3.5 v tidigt och hade skalpelektod, de sa att de hade bättre koll så än). Kände mig väldigt trygg, framför allt med trean, då det var två barnmorskor (rutin på vårt sjukhus) och en läkare närvarande under födseln. Inga klipp, stygn etc så där har jag ingen input att ge.

Jag fick krystvärkar direkt när jag kom in på rummet. Fick då lite panik för jag kände att vi inte hade hunnit prata om att jag var lite orolig för att spricka. Så jag sa det, mitt i en värk om jag inte minns helt fel: ”jag vill inte spricka”. Det tolkade barnmorskan som att jag var ”väldigt rädd för att spricka”, som hon sa vid skiftbytet. Så rädd var jag inte, men tänkte, jaja, det skadar inte att de tror det.

Jag fick stå på alla fyra under lång tid, krystade nästan i två timmar innan hon kom ut. Till slut blev jag så trött och bebis blev lite stressad, så då lade de mig på vänster sida. Mycket bra position för mig! De höll också emot med varma handdukar. Till slut var jag så trött, men fick inte ut henne, då skruvade de upp det värkstimulerande droppet rätt rejält. Då kom hon ut och de undersökte mig noggrannt efteråt. Fick en grad 2 som de sydde direkt på plats. Tyckte det var skönt att få det gjort på en gång. De sa bara att de behövde sy.

Några år efteråt har en gynekolog bekräftat att de verkar ha sytt ihop det bra, vilket jag själv också tycker. Men känns skönt att även en gynekolog, som jag är mycket nöjd med, även tycker det.

Det är ingen barnmorska som informerat eller pratat om riskerna med att spricka, men har underförstått och i efterhand förstått att de använt en varm handduk och pressat/hållt emot slidöppningen vid utdrivningsfasen, samt guidat mig att vänta in krystvärkarna. Tror även på första förlossningen att de valde halvsittande gynställning pga bättre uppsyn och därmed minskad risk. MEN-sprack. Valde halvliggande med ett ben upp på förlossning 2 och 3 men sprack även då. Alla gånger ungefär liknande, något inre och några fler yttre stygn i samma område. Jag har inte haft någon rädsla för att spricka – bara tänkt att det är något i princip alla gör? och tänkt att de gör vad de kan för att förhindra det. Jag blev undersökt direkt efter moderkakan kommit. Bedövad lokalt med helvetiskt onda sprutor (Fyfan värre än att föda!). Det tog lång tid vid ena förlossningen och krävde flera barnmorskor och läkare. De andra sydde dem ganska snabbt, ca en halvtimma. De har en gång testat knip med ett finger i rumpan och två gånger i slidan och sagt ”bra, ok”. Har tyckt att det varit hemskt att sys varje gång. Otroligt obehaglig känsla som svider och bränner. Skapat viss ärrbildning också. Man känner sig mer utelämnad när man ligger där direkt efter all smärta är över… så helt plötsligt ska någon studera dig noggrant där du är som mest öm och söndertrasad. Du vill bara njuta av din bebis men måste koncentrera dig på att ligga stilla när barnmorskan fläker upp slidväggarna och gräver efter bristningar. Usch. Nästan så en hellre föder ut 5 ungar än blir sydd!

Födde första barnet för snart 3 månader sedan. Förlossning gick snabbt – knappt 4h från vattnet/första värk tills barnet var fött. Jag kände mig supertrygg med barnmorskan! Var rädd att spricka mkt, men det hade vi inte tid att prata om. Barnmorskan guidade mig genom krystvärkarna, sa till när jag någon gång skulle andas igenom istället för att krysta. Jag frågade vilken ställning hon rekommenderade mig att föda i och hon tycke fyrfota – så körde på det hela tiden och det funkade bra. Hon höll även emot med sina händer och jag behövde till min stora förvåning inte sy något alls (!). Hon undersökte mig ganska grundligt efteråt -även analt för att se att allt var helt. Kändes bra att få en ordentlig check av det på en gång.

Min första förlossning pågick i 21h. De var två stycken inne i rummet med god uppsikt på barnets mående vilket var bra för det gick från grönt till rött och hela rummet fylldes av folk. De gav värkstimulerande för att snabba på utdrivningen för nu var barnets tvunget att komma ut. Jag låg i gynställning för bm tyckte hon hade bäst uppsikt. Hon höll emot och bad mig krysta så det skötte hon åt mig. Fock hände det ju inte så mycket… jag fick däremot kramp i baksida lår och det värkte i magen när de gav värkstimulerande (fick till slut höga doser). De använde olja, vilket jag i mitt lustgasrus snappade upp varför jag ivrigt uppmanade dem att ”hälla i hela flaskan”. Jag fick inga skador elller ens skråma. De var två som undersökte mig efteråt. De konstaterade också att de hade kunnat sänka benställningen något för det kändes verkligen som att föda i en uppförsbacke/motlut. Å andra sidan sprack jag inget. Å andra sidan fick både jag och bebis kämpa för att komma ut. Vad jag diskuterades inte sugklocka heller (ville inte ha det heller).

För att svara på dina frågor också… 🙂
Hur hanterades eventuella risker för att spricka? Vad gjorde barnmorskan? – Hon höll emot under krystfasen. Bestämde i vilken position jag skulle föda i för att hon skulle ha bra uppsikt som hon själv sa. Använde olja för att smörja med. God uppsikt på bebisens mående med hjälp av elektrod fastsatt på bebisens mående. Men inget prat om ev. risk att spricka.
Vad fick du för information? Kände du dig trygg? BM var mycket bestämd i sin uppfattning och vad som skulle göras när och vad. Vad jag tyckte spelade nog inte så stor roll för henne (sa att jag inte ville föda i gynposition men det avfärdades med att hon visste bäst).
Hur blev du undersökt? Av BM och usk:a som fick komma och titta när BM konstaterat att jag inte ens hade en skråma. Usk fick ”dubbelkolla”. Blev undersökt med ett finger i analen av BM.
Hur upplevde du detta? Jag var såklart glad och tacksam att jag inte sprack något men det var jobbigt att föda i gynpositionen samt att värkarna tog slut.

2014, Förlossning ett: (Första värk till fullt öppen på ca 7timmar) Efter att de tagit hål på hinnorna gick allting fort, jag fick krystvärkar efter mindre än fem minuter och upplevde det somatt jag där och då tappade all kontroll. När barnmorskan kom in upptäcktes det att bebisens hjärtljud gått ner och det blev plötsligt bråttom. Jag minns det som att barnmorskan inte var speciellt kommunikativ (och inte jag heller kanske) men hon sa att hon skulle ”hjälpa mig”. Först i efterhand förstod jag att jag blivit klippt(när min man sa att han ”blev lite nervös när hon tog fram saxen, då fattade jag vad hon gjort). Så barnmorskan klippte och när en krystvärk kom så hjälpte hon till och som jag upplevde det ”drog” lite i bebisen medan uskan lade sig över min mage. Allt gick väldigt fort och jag upplevde det varken som smärtsamt eller jobbigt egentligen. Efteråt minns jag att hon kollade med ett finger analt och jag minns själv tydligt att det inte var några problem att knipa. Att bli sydd upplevde jag alldeles fruktansvärt. Det pågick i en evighet (min man säger att det tog över en timme) men barnmorskan var himla snäll och hade koll på att jag gillar att sjunga så hon ”lurade” mig att sjunga olika vaggsånger för bebisen och det lugnade mig. I efterhand upplevde jag inga större besvär av klippet/ stygnen eller ärret förrän vid

2016, Förlossning två: (Aktiv förlossning ca 6timmar). Jag visste att min mellangård var ganska ”stram” och jag antog att detta kom sig av ärret. Efter första förlossningen kändes nämligen sex lite annorlunda. Jag tog upp detta med min barnmorska, sa att jag oroade mig för att stramheten skulle göra att jag sprack med tanke på att det skulle kunna bli en väldigt snabb förlossning. Hon sa att omföderskor föder ”så lätt”. Dock skrev jag även om det i mitt förlossningsbrev och även att jag upplevt det som obehagligt att det gick fort från det att de tog hål på hinnorna. Den här gången var jag hemma hela natten och kom in till förlossningen 6cm öppen. En timme senare var jag 10cm och hinnorna var fortfarande intakta. Istället för att låta mig ligga passiv och bara ta hål på dem bestämde sig barnmorskan att jag behövde röra på mig, kanske försöka kissa. Så jag gick till toan och när jag som bäst satt där och försökte kissa så brast hinnorna och det sprutade ut vatten på makens stackars fötter. Jag hann inte ens resa mig därifrån förrän jag fick en krystvärk. Ropade på barnmorskan som kom inrusande och kastade sig ner med en hand in under mig, tittade mig stint i ögonen och sa ”krysta inte nu”. Nåväl. Väl i sängen i klassisk gynställning så guidade hon lig genom krystvärkarna. Det gick mycket snabbt och hon försökte låta det ta tid så att min strama mellangård skulle hinna med. Hon var lugn, samlad och kommunikativ. Berättade hela tiden vad hon gjorde och varför. Jag kände mig trygg. Genom det hela pressade hon en varm handduk mot mellangården men tillslut så tittade hon på mig och sade ”om jag inte klipper nu så kan jag inte hindra dig från att spricka helt” (typ så minns jag det som) och jag svarade ”du gör vad du måste göra”. Hon klippte och vips var pluttan ute. Hur det blev efteråt, med undersökning, stygn osv minns jag inte mycket av. När moderkakan väl kommit så började det forsa blod och rummet fylldes med folk. Jag vet ju att jag syddes, men jag förlorade 1,5 liter blod så minnet är suddigt kring allt förutom paniken och obehaget. Dock tror jag att det blev bättre denna gången. Jag hade inga invärtes stygn och jag kunde upp och gå plus sitta på vanlig stol utan problem redan dagen efter. Jag minns att barnmorskan jag träffade på efterkontrollen kollade mitt knip med finger (fingrar?) vaginalt och konstaterade att ”nej det kunde du inte” men fick varken information, stöd eller råd kring det.

Nu väntar vi barn nummer tre. Jag läcker inte, tycker jag har ok knip men måste anstränga mig lite om jag hostar eller nyser. Har inga besvär av mina ärr och tycker att min upplevelse av att bli klippt är helt odramatisk i sig. Däremot är jag livrädd för att spricka den här gången. Vad ska hända om det bara tar fyra timmar denna gången. Om jag inte hinner in och krystningen går i samma räserfart, kommer jag att spricka fullständigt?

Det här var mina upplevelser. Jag hoppas att det svarade på dina frågor.

Jag har fött barn 2014, 2015 och 2018. 2014 innefattade ett klipp. Det hade varit 2,5 dygn latens fas och sedan ca 12h på förlossningen, jag var trött och blev lättad då bm föreslog klipp. Är nöjd med det även i efterhand. Sprack endast grad 1 i övrigt. Upplevde grundlig undersökning direkt efter förlossningen, men ej analt.
Efter barn 1 lindrigt framfall men annars inga problem.
2015 snabbare förlossning, ca halva tiden. Födde i badkar, kände mig trygg och piggare än 2014. Bm höll emot med en hand och jag sprack ingenting. Också nu väl undersökt efteråt men ej analt.
Värre framfall efter 2015 och under graviditet i år uppsatt på vänt för op av rektocele.
2018 förlossning som startade med vattenavgång utan värkar. Sedan ca 10 timmar på förlossningen med värkar. Fick/tog en EDA för första gången och kände ej hur jag skulle krysta. Fick jättebra guidning. Födde på pall med handduk och mothåll samt verbal guidning. Sprack inte alls. Fin förlossningsssupplevelse. Undersökt direkt efter med även rektal palpation. Så glad för det, kändes tryggt o proffsigt. Glad överraskning! Även erbjuden undersökning på BB, vilket jag tycker är mkt positivt.

Hej Mia, så himla bra grej du gör!
Önskar ge lite bakgrundsinfo och har i vanlig ordning svårt att fatta mig kort gällande allt som rör min förlossning. Hoppas att du kan få användning för något ändå 🙂

Jag hade i mitt förlossningsbrev från Auroramottagningen uttryckt en specifik rädsla för stor bristning och informerat om att jag varit utsatt för våldtäkt och inte ville ligga i gynläge under krystfasen om det gick att undvika. När jag var fullt öppen med krystvärkar fick jag förflytta mig till gynläge, då en läkare behövde ta ett laktatprov på barnet. Hon berättade att hon läst mitt förlossningsbrev och frågade om det var ok med gynläge en kort stund. Jag sa att det gick bra, provet togs, läkaren kom tillbaka och sa att bebis mådde bra och att vi inte behövde någon sugklocka. Bm försvann sedan ut ur rummet. Jag trodde då att jag snart skulle få förflytta mig till en annan ställning men blev liggande kvar i gynläge i nästan 90 minuter till innan det kom in en ny bm efter skiftbyte. Jag hade då domnat i underlivet och höfterna, var väldigt rädd och klamrade mig fast vid lustgasen.

”Nya” bm började genast med att lägga varma handdukar mot perineum och därefter fick jag börja krysta på kommando. Några minuter senare gjorde bm ett klipp klockan 5, för att förhindra sfinkterskada. I journalen står även ”använder tvåhandsfattning”, som jag tolkat som en hand på perineum och ett på barnet.
Bm sa åt mig ”tryck på allt du kan”, vilket jag gjorde trots att det instinktivt kändes fel. Barnet kom ut på fem sådana forcerade krystningar. När huvudet framföddes andades jag utan att krysta enligt bm:s instruktion.

Jag fick information av barnmorskan, men bara när jag själv bad om det. I övrigt lämnades vi mycket ifred, något jag kände var både bra och dåligt. Jag hade ett snabbt och intensivt öppningsskede och behövde gå in i mig själv för att hantera värkarna men hade därmed behövt få mera information utan att be om det och konkret hjälp med smärtlindring osv. Varken jag eller min partner minns någon information om själva klippet, utan bm sa bara ”nu ska jag lägga en bedövningsspruta” (något jag förstår borde föregå ett klipp men som jag inte kopplade ihop då). Innan barnets huvud kom ut så var jag rädd och frågade om jag skulle brista mycket och först då informerade bm att hon redan hade lagt ett klipp för att motverka detta.
Jag kände mig ganska trygg i förlossningen fram till att jag hamnade i gynläge, kanske inte enbart pga den utsatta ställningen utan för att det var då informationen upphörde helt och personalen blev frånvarande. När jag fick veta att jag blivit klippt blev jag jätteledsen och kände mig som utsatt för ett övergrepp men hade ju själva framfödandet kvar och ville/vågade inte bråka.

Jag minns inte hur jag blev undersökt efteråt utan minns bara att bm bad undersköterskan att ringa operation och så sa hon till mig att hon misstänkte att jag hade fått en sfinkterruptur. En läkare har sedan undersökt mig på rummet, men det minns jag inte något av. Jag försvann liksom från min kropp och har därefter bara korta minnesfragment från operationssalen där jag syddes av läkare (bla. att narkossköterskan berättade att jag hade tur som blev op:ad av sjukhusets stjärnkirurg: en annan historia som jag ältat tidigare i diverse forum).

Upplevelsen var mycket obehaglig, främst för att jag var övertygad om att jag skulle dö, jag hade panikkänslor samt fick blodtrycksfall och svimmade. Det var också obehagligt att personalen inte alls lyckades se min oro, för dem var det en helt vanlig rutinoperation och så självklart att jag skulle bli fullt återställd, medan jag kände att en katastrof hade inträffat och att mitt liv var över. Personalen var jättefin och gullig men för mig var upplevelsen allt annat än rutin och i efterhand hade jag önskat mer förståelse runt detta, både på operation och på bb (och inte minst inom övrig eftervård!).

Hur hanterades eventuella risker för att spricka?
Vet ej, står ej i journal. Ingen kommunicerade med mig under själva förlossningen avseende bristningar. Förlöstes av student som fick handledning av barnmorska 2011.

Vad gjorde barnmorskan?
Oklart. Över en timme med krystvärkar utan större resultat. Till sist sa barnmorskan att barnet började bli stressat och jag fick välja mellan klipp och sugklocka. Jag valde klipp.

Vad fick du för information? Kände du dig trygg?
Ingen information, hann inte uppfatta risken med vare sig klipp eller hjärtljud. Jag var helt slut efter en timme med intensiva/kraftfulla krystvärkar. Barnets hjärtljud gick ned och de sa att ”nu måste det hända något” .

Någon som fått ett klipp som vill berätta om det?
Jag blev klippt på vä sida och fick även en grad 3 bristning med partiell sfinkterruptur på höger sida. Barnet hade fastnat och låg och tryckte ut med tinningen istället för fontanellen. Jag opererades i samband med förlossningen. I efterhand har jag förstått att jag även ådrog mig flera levatorskador på vänster sida. Klippet och levatorskadorna har orsakat mer besvär med smärta än rupturen nu såhär många år efter.

Hur blev du undersökt?
Klippet syddes av BM på förlossning. En läkare kom senare in på rummet efter förlossningen, hälsade knappt, stoppade upp ett finger i rumpan på mig och sa att det behövdes operation. All eftervård har jag fått söka själv. Ingen uppföljning gjordes på skadan ”eftersom jag hade tur som bara fick bara en grad 3 bristning. Det finns dom som det slutar värre för”.

Hur blev du sydd?
Klippet syddes av BM på FL oklart om det syddes om vid op. På operationen missade man att sy ihop samtliga muskler i mellangården. 7 år senare under min mellangårdsrekonstruktion på Huddinge konstaterades att man vid förlossningen klippt genom sfinkterna på vä sida. Jag har haft oerhörda problem med ländrygg, överspänd bäckenbotten och ont i benen men fått höra hos BM och Gyn att ”allt ser bra ut” tills jag äntligen fann kompetens på Huddinge. Så många år har jag anklagat mig själv för värk pga för lite träning och de fem eftersläpande gravidkilon. Vid senare kontakt m fysioterapeft konstateras att jag knipit ”för mycket” och istället bara ska sikta på avslappning.

Hur upplevde du detta?
Under operation fick jag ryggmärgsbedövning och kände inte av något. Två dagar efter blev jag hemskickad med en liten broschyr ”du har fått en sfinkterruptur” på ett A4. Jag hade aldrig hört talas om det tidigare. Jag fick ingen uppföljning utan har själv fått söka vård efter flera år. Mitt andra barn föddes med planerat snitt 2014.

Jag hade väldigt lite kontakt med barnmorskorna innan utdrivningsfasen då de hållit sig undan. Plötsligt kom de in och sa att barnets hjärtslag gått ner och att barnet måste ut NU! Tvingades upp i gynställning och då jag ännu inte fått krystvärkar tvingades jag krysta forcerat med 2 som tryckte på rygg, 2 som tryckte upp ben, 2 som hängde på magen och 2 som turades om att ” vidga vagina” för att stimulera krystning. Gjorde fasansfullt ont och jag hade svårt att andas och kunde inte prata eller skrika. Pga den forcerade krystningen var det självklart för mig att jag skulle gå sönder, men tydligen inte för barnmorskorna som inte gjorde något för att förhindra skador, inget perinealskydd el dyl. Vid ett tillfälle sa de att jag var på väg att spricka och att jag bara skulle andas genom nästa värk. Men när den kom tvingades jag likafullt krysta forcerat genom hela värken och lite till. Hade ingen smärtlindring och det var mycket obehagligt att känna hur jag sprack. Barnet mådde utmärkt vid födseln och enligt överläkare som kollat kurvor i efterhand var det aldrig någon fara med bebis. Jag fick en grad 3 bristning men undersöktes aldrig ordentligt och fick höra att jag bara spruckit lite i huden och inte behövde sys alls. Dock skulle barnmorskeeleven få öva stygn på mig. Hon tog upp och gjorde om flera gånger och det blev ändå uselt gjort och alla stygn försvann inom 4 dagar då de var så ytliga och knutarna instabila. Jag hamnade i freeze och kunde inte sätta stopp för tortyren under förlossningen. Har så svårt att begripa hur barnmorskorna kunde vara så inkompetenta och hantera förlossningen och mig så dåligt. Psykiska och fysiska skadorna gav mig PTSD.

Vid min första förlossning blev det bråttom för barnet att komma ut så de klippte. Vid min andra förlossning sprack jag till en grad 2. Ingenting jag kände av när det skedde, varken klippet eller när jag sprack. Dock blev jag väldigt förvånad andra gången när jag inte hade sådana problem med att gå på toaletten efteråt. Efter klippet hade jag både smärta samt fick sitta och pressa emot framtill länge efter förlossningen för att kunna bajsa utan känslan av att allting skulle ”ramla ut”. Trodde det var så det ”skulle vara” första gången men insåg efter andra förlossningen att så inte var fallet.

Upplever att jag inte fått information kring att spricka. Dock inte varit orolig för det eller efterfrågat det. BM har sytt noga efteråt båda gångerna.

Jag har lite suddiga och luddiga minnen av förlossningen, så minns inte helt vad som gjordes för att förebygga bristningar, men jag blev i alka fall klippt pga sugklocka då barnet behövde komma ut. Fick inte någon speciell information i det skedet mer än att de skulle använda sugklocka (visste ej att jag blivit klippt förrän efteråt, men jag kan ha missat detta pga lite borta).
Blev undersökt genom att barnmorskan tittade och kände och bad mig knipa med analmusklerna runt hennes finger för att se att de fungerade.
Syddes i förlossningsrummet en stund efter att barnet kommit. Fick bedövning och lustgas.
Upplevde att de hade koll på vad de gjorde ang klipp och att bli sydd. Har inga besvär av klippet i dag och underlivet känns som vanligt.

Vattnet gick på morgonen, på eftermiddagen hade inget värkarbete satt igång. De satte invärkstimulerande dropp. Natten mot nästa dag kom vårt barn ut med sugklocka, barnmorskans försökte hålla emot med grepp i mellangården men när en annan barnmorska samtidigt låg på mil mage i kombo med sugklockan gick jag sönder totalt. Därefter lossnade inte moderkakan som den skulle, den gick sönder och jag tappade väldigt mycket blod. Min skada bedömdes som en grad 2/möjligen grad 3 bristning och de missade att min interna sfinkter gått sönder. Barnmorskan sydde ihop mig på förlossningssalen men en läkare som övervakade. Två veckor efter förlossningen har jag fortfarande så obeskrivligt ont att jag sökte vård på kvinnokliniken men fick inte komma in med hänvisning att det var helt normalt och att jag kunde fortsätta ta smärtstillande. Vid mitt första kontroll 8 veckor efter förlossning bedömde min barnmorska min bristning och sa att allt såg normalt ut. Det kändes inte bra och två månader senare fick jag en ny bedömning av en annan barnmorska som rekommenderade att jag sökte mig vidare till kvinnokliniken. Ett år och några månader senare fick jag en rekonstruktion på ett annat sjukhus eftersom man då gjort bedömningen att alls muskler i min bäckenbotten var trasiga, inklusive inre och yttre sfinker. Operationen gick bra men tyvärr fick jag en infektion i samband med operationen som med största sannolikhet kommer leda till en ny operation. Den inte sfikntern går inte heller att laga eftersom den inte lagades på en gång vid förlossningen. Så hoppet nu är att så småningom må lite bättre men också att kunna bära ett barn igen.

Födde mitt första barn, genom en vaginalförlossning. Utdrivningsfas efter att BM tagit hål på hinnorna. BM höll aktivt perinalskydd med varma handdukar och ”finska greppet”. Jag var halvsittande på rygg i gynposition. BM gav tydliga instruktioner och jag flåsade ut barnet. Fick dock en grad 2bristning som syddes på rummet av BM. Okomplicerat enligt henne. Innan ihoplappandet så undersöktes jag med finger i rectum. Dock ej under själva syendet. Ordentligt bedövad innan hon sydde.
Kände nig trygg under förlossningen, dock stressigt så fort bebis var ute. Fullbelagt, och vi fick snabbt lämna förlossningsrummet för att flyttas till bb. Fick ingen mer info än att de var en okomplicerad grad 2.

Några dagar senare gick stygn upp (efter att jag böjde mig ner och knöt skorna och kanske i kominatipn med infektktion) och den tidigare trygghet jag kännt var som bortblåst. Träffat flera läkare som sagt att de bara var yttrestygn, idag dock fått de bekräftat att grad 2 bristningen gick upp. Haft mycket ont där stygn gick upp. Måste vänta till 1år gått för en ev. Rekonstruktion. Mycket smärta idag i bäckenregion. Stygn besvärades jag ej av, då de gick upp och således ej finns. Slidan är mycket längre än innan, och mellangård kraftigt förkortad. Slidingång (där de egentligen ska vara mellangård) är öm och irriterad.

Ingen bra information, fått se i journaler i efterhand att läkare haft mer bedömning men som de ej uttalat eller informerat mig. Tex att transversus Perinei inte är adapterad och att fler stygn gått upp.

Jag minns inte så mycket (var hög av lustgas) av vad bm gjorde i förebyggande syfte att motverka bristning, står i journal att de höll pernealgrepp (stavning?).
Jag fick ingen som helst information om eventuella risker innan. ”Det kommer gå så bra”.
Jag upplevde det som att de styrde mig ganska mycket, men troligen var det nödvändigt då jag var väldigt smärtpåverkad, trött efter lång tid av värkar och krystande och borta av lustgas. Minns att de skrek mycket på mig att jag skulle ta i och klämma ut honom. Men även att de sa i alla fall vid ett tillfälle att jag skulle vänta. De sa även sådant som ”gud vad stramt det är” och ”hämta saxen”. Dock klipptes jag aldrig. Han kom ut med vänster arm över huvudet (det står dock inte i journal).

Efteråt undersökte de vaginan, men jag minns inte om de undersökte anal/ändtarm. Det gick väldigt snabbt och bm sydde på plats en grad 1.

Upplevelsen över lag var omtumlande och jag fick panik för smärtan, men vägrade ändå epidural då jag hört mycket negativt om det. Direkt efter förlossning gav jag ändå 10/10 poäng. Vet inte om det berodde på lyckan för mitt barn, att det inte gått sämre eller om jag faktiskt tyckte att det var så bra!?

Jag har fött fyra barn, det första 1992. Jag körde först själv till KS när vattnet gick, inga värkar men de ville undersöka mig. Väl där hade jag en del sammandragningar, men helt utan smärta, som förvärkar. Ja, jag vet ju inte hur det ska kännas när man har värkar, sa jag. Det kommer du att märka lilla gumman, sa sköterskan och skickade hem oss. Hann bara hem och borsta tänderna och krypa i sängen så kom första värken.
Tillbaka, och in på ett rum, där vi lämnades ensamma för det här skulle ju ta tid. Ingen info om lustgas eller något annat. Ringde på dem i panik efter kort tid, de visade lustgasen och konstaterade att jag var nästan fullt öppen , otroligt täta och kraftiga värkar. Blev lagd i gynläge och hon bestämde snabbt att hon måste klippa, var rädd för stor bristning för att det gick så fort. Kanske räddade hon mig från en stor bristning, men jag tror inte det blev sytt bra för jag har haft ont och svårt att ha samlag sedan dess, gör väldigt ont på höger sida. Även inkontinent efter barn två. Har sökt många gånger, där alla utom en har sagt att ”det ser så bra ut”. Den ena forskade på ny metod mot lättare inkontinens. Hon konstaterade att nån muskel var av men det gjordes inget med det. 26 år senare – fortfarande problem… Först nu börjar jag förstå att jag kanske kan få hjälp. Eller är det alltför sent?

Nej, det är absolut inte för sent. Be vårdcentral eller gyn att skicka en remiss till bäckenbottencentrum på Huddinge sjukhus så kan du bli bra undersökt och få en plan framåt!

Var inte rädd för att spricka men ville såklart spricka så lite som möjligt. Det var en lång förlossning(drygt 2 dygn inkl latensfas) och en lång krystfas(ca 2h) som var nära att sluta i sugklocka och klipp med läkare och sugklocka redo i rummet. Fick pausa vid ring of fire men sen behövde bebisen komma ut eftersom hen var tydligt påverkad och började få syrebrist. Barnmorskan fick därför hjälpa till med ett finger under bebis haka och såg då hur jag sprack. Jag fick en grad två bristning och barnmorskan förklarade att jag sprack motsvarande ett klipp. Sprack 3 cm bakåt och 3 cm inåt.
Det kändes som det tog tid att sy och även om det inte var den roligaste upplevelsen kände jag mig trygg. Dels var de väldigt generösa med bedövning och sen tog barnmorskan in en kollega att hjälpa till som tydligen var bra på en viss typ av stygn. Jag hade därför två barnmorskor och en barnmorskestudent som engagerat diskuterade hur muskler skulle sys ihop på bästa sätt. Blev även undersökt att läkare innan för att dubbelkolla vilken typ av bristning det var.

I mitt fall låg nog mest fokus på att förlossningen inte fick ta för lång tid pga tidigare kejsarsnitt och risken för att det ärret skulle gå upp (jag var även på förlossningsplanering innan pga oro över den risken). Vid själva framfödandet var iaf två barnmorskor och en uska med. Jag fick ligga på sida och bm höll emot med varma handdukar samt guidade krystningen. Jag kände mig trygg genom detta.

Efteråt bad dom om tillåtelse att undersöka både vaginalt och analt. Jag hade redan fått eda så det var inget som gjorde ont på något vis. Jag fick information om att jag hade en bristning som behövde sys i opsal så att dom skulle se bättre och att det då var en läkare som skulle göra detta. Fick sedan lite gradvis höra hur pass allvarlig bristningen var (grad 3). Det kändes ändå bra att dom inte slängde upp all den infon rakt i ansiktet på mig utan jag fick ta in lite i taget. Operationen tog två timmar och jag kände mig väl omhändertagen. På BB fick jag träffa läkare och specialiserad fysioterapeut. Jag har fått god uppföljning med mestadels bra information och återbesök med undersökningar även under det första året efter förlossningen, med uppmaning om att ta kontakt på nytt om något inte skulle kännas bra.

Barn 1- 2016
5 timmar från värkstart och vattenavgång tills barnet kom. Låg på sidan, barnmorskan höll emot med varma handdukar och så åt mig att inte krysta vid något tillfälle. Hade lustgas och bäckenbottenbedövning vilket var perfekt för mig. Fick bara skrubbsår och var glad för det. Minns inte om de gjorde något mer än en ytlig besiktning av vagina dock. Vid efterkontrollen var BMM-barnmorskan inte intresserad av att kolla kniper och jag insisterade inte.
Barn 2 – 2018
4 timmar från värkstart till att barnet kom. Hamnade på rygg i ett mottagningsrum för det var fullt överallt. Lustgas och bäckenbottenbedövning även denna gång och är lika nöjd. Bkevtillsagd att vänta med att krysta en gång men det var nog allt som hanns med, och det fanns inte så mycket plats för BM att stå på heller vid fotändan…
Efteråt gjordes en noggrann undersökning både vaginalt och via ändtarmen. BM använde extra bedövning och förklarade noga. Stor skillnad mot förra gången. Jag vet att jag tänkte att allt arbete bla härifrån gjort skillnad!
Efterkontrollen innehöll gynundersökning och återkoppling på knipet.
Min enda invändning mot gång två var att de började prata preventivmedel innan barnet var mer än ett par timmar. Det kändes lite påfluget. Dessutom är mina barn gjorda i provrör 😉

Fick mitt första barn maj 2018 efter en snabb förlossning (drygt 6 timmar från vattenavgång, 4 timmar från värkstart och endast 1.45 timme inne på förlossningen). Direkt när vi kom in till förlossningen undersökte bm mig och konstaterade att jag var fullt öppen. Efter 45 minuter var det dags att börja krysta och hon frågade mig hur jag ville föda – jag svarade den ställning som hon bäst kan hålla perinealskydd i och vi kom överens om att börja i sidoläge. Krystfasen varade en timme och under tiden bytte vi från sidoläge höger till vänster, till knästående över sängkanten och sedan halvliggande ryggläge. Bm guidade mig hela tiden hur jag skulle ändra ställning, höll varma handdukar och perinealskydd och det kändes som vi hade en bra kommunikation. När hon märkte att bebis stod vid mynningen och inte kom under symfysen tog in läkaren efter ett tag för att förbereda för sugklocka. Inför detta informerade hon mig om att jag skulle bli klippt och jag fick bedövning innan. Klippet gjorde att bebis kom fram mer och de avstod sugklocka. Jag kände mig hela tiden lugn och trygg med min bm. Bebis är dock född precis innan skiftbytet så bm ville lämna över till dagpersonalen för att sy då hon arbetat hela natten, vilket jag förstod men bad om att få någon som var duktig på att sy då bristningar var en rädsla jag hade.

Den nya bm kom in, bedövade och undersökte lite. Jag fick uttryckligen be om att hon skulle undersöka sfinktern varpå hon svarade ”jag kan se att den är hel så det behövs ej”, men jag stod på mig och hon gjorde en snabb koll och sa att den var hel. Sydde mig på förlossningsrummet, jag fick be om mer bedövning för det gjorde ont, vid ett tillfälle sa hon då att det bara var ett par stygn till i det området bedövningen inte tagit så det kunde hon nog sy utan att fylla på, men till slut fick hon göra det iaf. Jag upplevde det som lite nonchalant.

Stygnen gick sedan upp ett par dagar efter förlossningen men jag fick inget gehör från sjukvården initialt (”så kan det nog se ut när svullnaden går ned att det glipar ordentligt”), därefter blev jag påtittad av en läkare på mvc efter knappt två veckor då jag stod på mig att något var fel (”jo det kanske har gått upp något stygn här men sjukhuset har sytt, sjukhuset får ta hand om det”) och fick en remiss in till gyn på sjukhuset. Blev kallad sex veckor senare till en erfaren doktor som konstaterade att musklerna var av (”varför sökte du inte akut med dina symtom? Varför har du inte ätit antibiotika? Vi hade kunnat sy det här om du kom inom två veckor till oss, men nu är det försent. Du får komma tillbaka om ett år för ny bedömning” utan vidare råd om förhållningssätt, sagt medan jag låg i gungställning/därefter medan jag klädde på mig, fick ej sitta ned under besöket med läkaren). Letade själv upp en bäckenbotteninriktad fysioterapeut efter att ha läst på er blogg och fått en del rehabträning.

Jag tyckte att min förlossning var så häftig med en mycket närvarande barnmorska, blev sedan lite missnöjd med bm som tog över för suturering, kände mig vilsen av uppföljande kontroller (fick inget stöd från mvc heller för de ville inte blanda sig i när något var trasigt) och upplever att den enda som tagit sig tid för mig efteråt har varit fysioterapeuten. Nu lever jag med en skadad bäckenbotten som hämmar mig i mitt vardagliga liv då jag inte kan röra på mig/träna som jag vill utan att få ont och få symtom. (Hade ett kort telefonsamtal med läkaren för en månad sedan kring att jag får ont av träning men att jag väldigt gärna vill träna och vara aktiv och undrade hur jag ska förhålla mig – vederbörande tyckte jag skulle ta alvedon och stå ut med smärtan för det härdar bara bäckenbotten). Jag känner mig besviken och ledsen på hur allt blev – jag tror att klippet var helt rätt beslut, och det kanske inte hade gått att göra något annorlunda rent medicinskt när stygnen gått upp (förutom antibiotika då, eller kanske tom tidig operation – men det var ingens fel att de gick upp) men bemötandet spelar så stor roll och där har vården inte levererat.

Förlossning 1.
Hade fått info innan förl i föräldragrupp.
Blev bra guidad av bm under krystskedet. Varma handdukar och bra stöd av barnmorskans händer. Tyvärr långt krystskede och sprack grad 2, fick PDB och kände inte när det syddes. Bm tog god tid på sig. Fick knipa och blev rektalt undersökt, Kändes tryggt. Upplevde att jag blev bra sydd men hade ont första månaderna. Efter avslutad amning och ca 10 mån nästan som vanligt. Muskulärt känts bra men hade dock som en ärrvävnad i slidmynningen som skavt och gjort lite ont.
Förlossning 2.
Fantastisk bm som guidade genom att låta mig styra själv. Sista värkarna håll hon emot rejält, vilket var såå skönt. Sprack i slemhinna, hon frågade om jag hade haft ont av ärrvävnaden som hon sett. Upplevde att förlossningen/bm rättade till det onda! Sydde de lilla som gått sönder. Hade lika ont dagen efter som efter första förlossningen och kände mig uppgiven, men efter 3 dagar var smärtan borta 😀 skavet är helt borta så på något sätt ”rättade” andra förlossningen till det onda.
Är supernöjd.

Hur hanterades eventuella risker för att spricka? Vad gjorde barnmorskan?

Barnmorskan höll emot med varma handdukar mellan värkarna. Har jag ett svagt minne av. Ganska säker på att ingen sa något till mig om det i alla fall. Hade en lång och utdragen förlossning pga igångsättning som inte riktigt tog sig så de sista timmarna är ganska dimmiga idag.

Nej trygg kände jag mig inte. Ju längre förlossningen fortgick och hur jag än bytte ställning och pushade så satt sonen fast som en sten nån cm upp. Jag var helt slut och desperat, kräktes och kände att det här kommer jag aldrig klara. När jag hade varit fullt öppen i några timmar togs ändå beslut att ringa läkare för att använda sugklocka. Hon kom till sist, gjorde ett klipp, första klockan släppte så det sprutade blod runt omkring i rummet, efter andra klockan kommit på tog det 7 drag innan sonen lossnade och kunde förlösas. Jag förlorade mycket blod men just då brydde jag mig inte fastän folk hängde på min mage och var lite stressade. Barnmorskan som förlöst mig började sy ihop klippet, läkaren fortsatte men var tvungen att ta ett akutärende så en barnmorska som nyss gått på sitt pass avslutade. Och hon sydde ordentligt fel. Men det visste vi ju inte då. Ingen upptäckte det heller när vi låg kvar på BB i en vecka och jag klagade på att jag inte kunde sitta för det gjorde så ont. ”Det gör ont att föda barn”. Och jag var så fokuserad på att äntligen kunna börja stå efter ngr dgr och en blodtransfusion, samt att sonen fick sola. OCH att jag och sonen blev inskrivna och fick dela rum med en annan mamma och bebis, medan pappa fick bo på patienthotellet. Det resulterade ju under de första nätterna i att sonen fick vara hos sköterskorna på natten, för jag kunde ju inte gå, jag kunde inte ta hand om honom. Och att pappa inte fick vara där och hjälpa till då, att vi alla tre separerades så efter en sån tuff förlossning, det såret vet jag aldrig om det kommer läka. Gör fruktansvärt ont att bara tänka på, fastän det är snart 10 mån sen. Det felsydda klippet uppdagades iaf efter att en snäll BM på eftervården för sonen erbjudit sig att ta en titt på mina problem och sen skickat mig direkt till specialistmödravården. Där fick jag några dagar senare tid för operation och de rättade till problemet. Men jag har fortfarande idag problem med smärta vid sex, anv av tampong osv. Har nyligen fått hjälp av fysioterapeut på specialistmödravården och tror och hoppas att det ska ge resultat.
Vid efterkontrollen sa BM att allt såg så bra ut trots att jag berättade om smärtan..

Mitt hjärta går sönder av en del av vittnesmålen (och blir avundsjuk på andra), ältar än men förstår att jag på det stora hela är lyckligt lottad/förskonad (tvivlar ändå på att våga göra det igen). Första (hittills och troligen enda) förlossningen, spontan start på bf+16 efter komplikationsfri grav. Var inställd på att det kunde bli en hyfsat långdragen fl (det är väl det den mesta förberedelseinfon går ut på, hur man håller igång och byter ställningar) och antar att bm trodde det med då hon lämnade oss mest ensamma) men det gick rätt fort; värkstart 18:30, in ca 20, undersökt 21:30 då öppen 1 men blev 3 vid undersökningen, 23:15 (misslyckad epidural) öppen 8, krystvärkar från 00:30, föddes 00:57.
*Hur hanterades eventuella risker för att spricka? Vad gjorde barnmorskan? Finska greppet enligt journal. Olja? Minns inte, var väldigt borta.
*Vad fick du för information? Kände du dig trygg? I princip ingen, trots att löpande information och råd om smärtlindring & positioner var det enda vi önskade (och som alla fram tills sista vaktbytet varit måna om att ge). Kände mig absolut inte trygg. Blev skickad i duschen för att slappna av när vi skrevs in , efter nån timme kom bm och frågade hur det gick, jag sa att jag var trött men inte vågade sluta duscha pga smärtan. ”Ja du kan ju få annan smärtlindring men det kan bara du säga” (kände mig dumförklarad, hade ingen aning om vad som passade när). Tackade ja till epidural (trots spruträdd) och hann få panik över att lustgasen först inte hjälpte på låg dos, efter det orkade jag inget annat än att ligga på sidan och var mest borta av värkarna. Epiduralen funkade inte och skulle inte hinna läggas av erfaren. När det började närma sig hade jag själv läst att knästående och att inte krysta för mycket kunde minska risk för spricka (men som nån skrev, var också inställd på att det i viss grad ”hör till”), och att gyn-ställning ökade risk, det var det jag försökte gå på. Enda gången min sambo vågade säga till om något var när jag kommenderades i gynställning som han visste att jag inte ville, han frågade mig om jag ff vill knästående men jag orkade varken protestera eller stå på knä. När hjärtljuden började gå ner fick jag panik över att inte hinna få ut henne, trodde att ks skulle vara omöjligt när allt redan var igång och kände mig så maktlös, hon riskerade att dö och det var mitt fel som inte krystat nog. Helt plötsligt var det massa fler människor i rummet, varav en (läkare?) tog och höll min hand, typ det enda som kändes tryggt eller iaf omtänksamt på hela tiden trots att jag inte visste vilka de var eller varför (jag gissade ju att det var för barnet och hjärtat men ingen sa nåt).
*Någon som fått ett klipp som vill berätta om det? Ja, för att snabba på när hjärtljuden gick ner gissade jag och fick bekräftat i aurora(?)samtal i efterhand, ingen berättade något och det framgår inte (för mig) i journalen. De berättade aldrig att de skulle, min sambo sa i efterhand att han hoppades att jag inte hade hört att de var på väg att klippa men det var en av få saker som nådde genom dimman. Kände mig misslyckad.
*Hur blev du undersökt? Vet inte. Alls? Vi hade informerats i förväg om att det pågick en studie om (undersökning av) förlossningsskador och att vi därför skulle bli undersökta med ultraljud efteråt, det hände dock aldrig (tyvärr).
*Hur blev du sydd? ”Flertal” stygn enligt journalen, yttre och inre. Tror att det gjordes ganska bra, har inga direkta besvär men är ”förstås” lite stram i klippet nu.
*Hur upplevde du detta? Försökte förhålla mig likgiltig, ingen kul position förstås (särskilt nu när dimman från förlossningen var över) men det måste ju göras. Gjorde inte ont vad jag minns.

Fick ingen info varken på mvc eller väl på förlossningsrummet. Bm på mvc suckade tungt och sa snabbt och irriterat att alla barnmorskor hgår samma utbildning , alla vet hur och vad dem ska göra för att minska risk för bristning. Ingen förlossningsklinik är bättre en nån annan. Statistiken är missvisande sa hon. Sen sa hon att en del kvinnors vävnader går sönder som en kniv i smör. Jag var väldigt otrygg på förlossningsrummet , jag låg i gynställning från start, bm stressar med att sätta en nål,kanyl?? i handen som hon misslyckades med tre försök varpå hon släpper allt som faller till golvet och hon är märkbart irriterad. Jag dömer av tempo och stress att det är bråttom men jag fattar inte varför. In kommer en annan som tar min hand och är lugn och snäll och säger till mig men lilla vännen du är alldeles kallsvettig. Det är det enda vänliga jag hör under min förlossning. Jag frågar om finska greppet, det visste hon inte vad det var. Men hon sa att hon gör det hon kan, ville inte möta min blick. Jag ville ligga i sidoställning men det verkade hon inte höra(eller läsa) , jag ville bli guidad i krystskedet det blev jag inte heller, bara att ta i mer o mer o mer o krysta stängd mun trippla per värk. En bm hängde på magen fort var det gjort. Snabb förlossning mkt värkstimulerande . Ingen info. Inga peppande snälla ord eller sk handpåläggning. Våt varma handdukar är tydligen nåt man bör be om. Trots att det är en evidens baserad åtgärd tillsammans med perinealskydd. Det är så märkligt att inte alla barnmorskor tillämpar dessa skydd.

Läste fö om perinealskydd för några år sedan https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2015/mars/enkel-uppfinning-hjalper-mot-svara-bristningar/ och tänkte naivt att det skulle vara standard på ett kick, men det var senaste gången jag hörde om det (dvs nämndes aldrig något inför eller under förlossning, ingen aning om det fanns tillgängligt, även om det i efterhand när jag läser om det känns bra att finska greppet användes)

Jag vet faktiskt inte riktigt vad barnmorskan gjorde, de använde i alla fall varma handdukar som jag bad om och det var om inte annat gudomligt skönt, det kändes verkligen som att vävnaderna slappnande av.
Första skiftet var urgulliga.
Ingen info alls av sista skiftet i vilkas typ sista timme på jobbet bebisen kom, jag fick aktivt fråga men fick knappt några svar. Frågade t.ex. hur det var med min perinealkropp när de undersökte och de viftade bort frågan med att det vara bara bra med den fast jag när jag läste journalen insåg att det var ju just där de hade sytt. Kände mig verkligen inte omhändertagen men tänkte på något lustigt sätt att ”då får jag väl greja det här själv, bäst jag kan”.
Jag blev tillsagd (och lydde) att föda på rygg fast jag i förlossningsbrevet skrivit att jag inte ville det och det blev senare lite av en grej mentalt när jag fick besvär av ett bakre framfall. Liksom, hade jag haft mindre besvär om jag fått bestämma position själv?
Knip både analt och vaginalt kollades, perinealkroppen syddes av läkare i förlossningsrummet, det ytliga av barnmorska/student.
De satte bedövningssprutor flinkt och jag använde rätt mycket lustgas just när de sydde så upplevde inte det som obehagligt.

Annika, precis som du skrev att det blir en ”grej mentalt” att inte fått föda i önskad ställning, dvs den/de ställningar som forskning rekommenderar. Sätter griller i huvudet på en. Jag har oxå bakre framfall. Pga av lång krystfas i gynställning med allt tryck konstant i samma riktning? Det finns rekommendationer o riktlinjer som måste bli regel på alla förlossningskliniker! Om barnmorskor avviker från dessa metoder som visat ge bättre resultat vad gäller bristningar, bör de för den födande kvinnan motivera varför. Säkert kan de ofta ha en förklaring. Kvinnor läser o söker info. Och vi hittar den på nätet.

2014 klipptes jag under min långdragna förlossning, det var extremt smärtsamt och jag sövdes och syddes ihop ( pga invändiga skador på tappen). Efteråt hade jag sanslösa smärtor i just klippet, erbjöds varken smärtstillande eller information kring klippet. Hade stygn som irriterade och inte läkte bra.
Inför andra graviditeten gick jag på aurorasamtal samt verkligen, verkligen ville beviljas ett snitt, mkt pga klippet. Jag blev försäkrad att när man fött barn så har man banat väg för nästa, ” det är i princip 0% chans” med ett till klipp. Gick med på en vaginalförlossning.
2016 födde jag nästa barn. Och klipptes, ännu större klipp, och hade återigen sanslösa smärtor efteråt, erbjöds ingen information eller smärtlindring denna gång heller. Har än idag problem med ärrbildningen, kan inte använda ekologiska tamponger pga snörena irriterat ärren, bultar och smärtar i ärren vid ansträngning. Sex gör ont pga stumma ärr.
Försöker nu reda ut med försäkringsbolaget om jag har rätt till ersättning, går åt skogen med kommunikationen där kan jag säga.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.