Livet som trebarnsföräldrar – Åter till verkligheten
Det är lustigt med livet, eftersom så livsomvälvande händelser som att få barn liksom kommer och går precis som vilken söndag som helst. Utan att en hunnit att se sig om så har fyra veckor passerat utan vidare. Detta fenomen gör livet både lustigt och grymt på samma gång. Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vår lilla skruffalo Waldo kom ut! De två första veckorna kändes som en euforisk dröm som nästan varade som för evigt. 16 dagar. Hela familjen. I vår lilla bubbla.
Waldo
Lillskrutten fortsätter att växa och utvecklas som han ska. När jag skrev sist var han två veckor gammal och nu är han plötsligt dubbelt så gammal. Waldo är en nöjd bebis i det stora hela. Han gråter när vi är för långsamma med att plocka upp honom om han är hungrig eller behöver få blöjan bytt. Vi har haft en episod av 30 minuters gråtande, EN kväll sedan han föddes. Han är dock så våra andra barn varit, väldigt närhetstörstande. Om han bara får vara nära så är han nöjd. Bärsjal for the win!
Wollmar och Wilfred
Storebröderna Fernandos kärlek och intresse för lillebror fortsätter att växa i takt med honom. Wilfred har tagit särskilt intresse där han ofta vill att Waldo ska vila på honom eller där han för jämnan vill hålla honom om foten. Så det där med de ”skrumpliga” fötterna gav sig ganska fort och nu är han hemskt förtjust i sin lilla kattunge.
Wollmar har kanske inte riktigt kommit fram till att vilja byta blöjor eller så, men han vill väldigt gärna köra vagnen och gör det med bravur. Även han sitter gärna och klappar eller pillar på Waldo. När Waldo är med vid nattningen av de stora barnen vill de gärna ligga och hålla en hand på honom medan vi läser.
Sömn
När jag kom tillbaka till jobbet och träffade min kollegor var det en som kommenterade att hennes dotter också var snäll de tre första veckorna. Sedan började skrikandet. Så hur skulle det blir här i huset? Som tur var har det än så länge inte blivit någon större skillnad. Visst kan han ligga och grymta som en halv ladugård mitt i natten (på dagen också, men då är det inte lika störigt) men det kan en leva med eftersom en inte behöver vara uppe och vaka kring det hela. Han är liksom nöjd ändå. Han äter ofta när vi går och lägger oss vid 22, sen vid 02 och 04. Mia ammar, såklart, och jag byter blöjor om det behövs på natten.
Mat
Funkar amningen fortfarande bra? Jo, jo men! Han äter så det står härliga till och där emellan pumpar Mia för donationen. Får vi andra i oss någon mat då? Några gånger har vi haft faktiskt fått ha båda armarna fria och Waldo har suttit nöjd i babysittern på golvet, tillsammans med resten av familjen runt bordet. Annars är det oftast någon av oss som bär på honom, ammar honom (Mia då) eller byter blöja mitt i maten. Men det är väl som det ska vara?
Föräldrarna
Vad ska vi skriva här. Jag har ju börjat jobba, vilket är lite deppigt, eftersom jag saknar Waldo så pass mycket. Samtidigt så kommer en in i vardagen och det är inte så mycket att göra åt det. Mia är hemma och börjar få rutin på sin vardag. Promenader, träning, matlagning mm. Pojkarna somnar fortfarande ganska tidigt (runt 19:30 – 20:00) vilket ger oss ganska mycket kvällstid tillsammans. Det är faktiskt inte så himla stor skillnad för oss. Än så länge är bilden inte helt rättvisande, för vi har inte mycket av trebarnskaos.
Logistik
Första veckan när jag gick tillbaka till jobbet var det höstlov. Då var Wollmar ledig några dagar och var på enbart fritids några dagar. Alltså fanns det inte en skarp tid eller skolplikt som kallade och det blev lite mjukstart för att se hur mornarna skulle kunna fungera framåt. Som den föräldralediga tar Mia hand om både lämning och hämtning. Jag bistår med att ställa iordning frukost på morgonen och lite varierande support, såsom blöjbyten, få barnen i kläder eller förbereda något annat för dagen. För att hinna med samma tider till förskola och skola som tidigare har vi ställt väckarklockan 30 minuter tidigare vilket är då den extratiden som behövs för att rådda med en Waldo i familjekonstellationen. Det funkar fint, och ännu har inte varken blöjbyten eller panikamningar ställt till det för att komma i tid till skolan.
Nu är det bara 6 veckor kvar till årets slut vilket känns hur kort som helst. Men då kommer Waldo att vara 10 veckor gammal, vilket känns hur långt borta som helst. Visst är det konstigt? Tiden alltså…