Välja kejsarsnitt?
För någon månad sedan gick det ganska yviga diskussioner i en del av mina kretsar och flöden angående det här med rätten att välja kejsarsnitt. Just där och då hade vi lite för mycket annat planerat för bloggen, så nu kommer här en reflektion där jag är en aaaaning sist på bollen. Men det här är också ett ständigt aktuellt tema.- Det började med Annikas inlägg här.
- Sen kom bloggkommentatorernas inlägg här.
- Och Annika hänvisar också till Vanjas inlägg här.
Borde man kunna få välja förlossningssätt helt själv?
Enligt Patientlagen har du rättighet att få fullgod information om de alternativ som finns för dig vad gäller vård och behandling. Du ska få lämna samtycke till den behandling som ges till dig. Jag tycker att det här är en rätt tydlig lag och enligt den ska jag som patient få tillgång till all den information som är relevant för mig vad gäller vård och behandling, och jag har rätt att tacka ja eller nej till vård utifrån den informationen och mina önskemål och preferenser. På så sätt kan man enligt Patientlagen i alla fall se ett delvis stöd för rätten att välja kejsarsnitt.Problemet med information på individnivå
Jag har rätt att få information och statistik, ja. Men jag kommer inte kunna få en spådom. Det innebär att när det gäller förlossningar så kan jag få information om att det är så här och så här mycket risk att jag drabbas av komplikationer utifrån scenarion med vaginal förlossning och kejsarsnitt. Men inget av det behöver vara adekvat i min situation, och utifrån mig kropp, min bebis, min livmoder och mina förutsättningar. På individnivå kommer det alltid vara ett steg ut i det okända, för både patient och personal.
Problemet med äpplen och päron
Jag har rätt att få information och statistik, men hur vet jag vad som är relevant? Och hur värderar vården dessa olika faktorer mot varandra? Att mamman eller barnet dör är typiskt dåligt, risker om detta är ganska enkelt att värdera. Men risk för blodpropp (som troligen går att behandla framgångsrikt men som ändå är en läskig komplikation) jämfört med framfall (som är en jobbig komplikation som kanske inte går att behandla optimalt för resten av mitt liv)? Hur ska vårdpersonal och jag själv kunna värdera dessa äpplen och päron mot varandra?
Problemet med att inte vara en patient
Som gravid och frisk (ja, nu pratar vi ju inte om snitt på medicinsk indikation) är du ju inte en “riktig patient”. En operation är ju annars en lösning på ett problem. Du behöver få bort en cysta, en tumör, en blindtarm – du får en operation. Men när det kommer till barnafödande kan man ju se en bukoperation som en risk, en risk att du som frisk faktiskt råkar bli sjuk. Då går kejsarsnitt litegrann mot läkaretiken att “do no harm”.Problemet med förlossningsskador
Jag har själv fött barn och fått en stor förlossningsskada. Efter att ha varit i aktivt förlossningsarbete i över 30 timmar med ett barn som inte var i närheten av bäckeningången större delen av förlossningen födde jag och fick en sfinkterskada. Jag fick alla möjliga insatser för att hjälpa barnet på traven neråt, och när han väl blev stressad drog läkare ut honom med sugklocka. Jag fick krysta utan krystvärkar och med kraftiga doser av värkförstärkande dropp. Jag syddes av en läkare på förlossningssjukhuset som inte visste vad hen gjorde, och därför blev ingenting korrekt lagat i min bäckenbotten. Fem år senare fick jag operera om alltihop, och inte ens nu kunde jag bli helt återställd eftersom en del av det som kunde blivit lagat i det akuta skedet nu tillbakabildats och inte längre är möjligt att få bra.
När jag anmält skadan:
“Vi har gått igenom ärendet tillsammans med en medicinsk rådgivare inom gynekologi och obstetrik. Vi bedömer att behandlingen du fick var medicinskt motiverad och utfördes på ett korrekt sätt och enligt vedertagen metod. Skadan du anmält hade inte gått att undvika även om behandlingen hade utförts på ett annat sätt. Det finns inte heller någon annan tillgänglig behandlingsmetod som hade tillgodosett ditt vårdbehov på ett mindre riskfyllt sätt. I samband med förlossningen 2012 suturerades du enligt den kunskap som fanns år 2012”.
Tack för det bästa och mest välinformerade inlägget i den här frågan någonsin. Du är fantastisk!
Hej,
Jag upplevde min första förlossning som traumatiskt och fruktansvärd. Blev igångsatt och slutade med sugklocka. Har dock haft turen med noll komplikationer men detta har satt en skräck och rädsla hos mig och nu är jag 5 år senare gravid med mitt andra barn. Har gått otaliga gånger hos psykolog samt behandling för ångest. Har vart tydlig från första inskrivning om detta och fick direkt kontakt med Aurora-mottagning för samtal. På första samtalet efter att ha beskrivit min rädsla och önskan om kejsarsnitt fick jag svaret att det inte är möjligt pga inga medicinska indikationer. Är det så här det går till verkligen?! Känner mig så fruktansvärt dåligt behandlad.
Nej, din rädsla ska de ta på allvar. Du behöver kunna vara trygg och avslappnad för att kunna “medverka” vid en vaginal förlossning, kan du inte det pga ångest bör man se över alternativen. Stå på dig, stort lycka till!
Jag tänker att man måste ta in psykiska/känslomässiga aspekter också. Blir inte gränsen för vad som är medicinskt hårfin om en gravid har perfekta fysiologiska förutsättningar att föda vaginalt, men är så paniskt rädd för att göra just det att själva rädslan skulle kunna öka hennes risker för fysiska komplikationer (eftersom stress kan göra att värkarbetet funkar sämre), för att inte tala om risker för psykisk ohälsa pga upplevt trauma?
Jo absolut, och det måste man ju ta på allvar och göra en riktig bedömning av. Vissa vill ha hjälp med att bearbeta rädslan, andra vill inte. Vården måste individanpassa!
Jag hade en traumatisk första förlossning 2006. Lååång latensfas, många timmar på sjukhus och sen abrupt avslut med akut snitt pga värksvaghet.
Var inte alls sugen på fler barn.
Dock kom vi på andra tankar ca 10 år senare och jag blev gravid 2016. Hade siktet inställt på planerat snitt pga tidigare erfarenhet med blev totalt avspisad med kommentarer som att det var så länge sen, det behöver inte bli samma sak igen, det kommer gå så bra osv in i det oändliga.
Och jag orkade inte tjafsa. Man är skör när man är gravid, man vet inte ens om barnet är friskt, man vet inte hur man kommer må längre fram. I varje fall kände jag så att jag orkar vara gravid och bära det här barnet som jag längtat så länge efter men jag orkar f-n inte bråka om en sån här skitsak. Så jag blev den truliga småungen och tänkte att fine- om ni säger det så. Jag ska föda ut ungen. Och det ska gå så bra. För det har ni mantrat sen inskrivningen.
Men så blev det såklart inte. Mitt gamla snitt-ärr gick upp under värkarbetet och barnet fick tas ut med urakut snitt istället.
Utöver det faktum att jag ångrar att jag inte stod på mig och fortfarande är ledsen över hur det blev så finns det ändå saker jag tänker på när det gäller att bevilja kejsarsnitt på humanitär (dvs icke medicinsk) indikation.
Kejsarsnitt ÄR en bukoperation. Den utförs rutinmässigt idag och går oftast väldigt bra men ändock. Och ingen, varken kvinnan eller läkaren som gör bedömningen vet hur många operationer en person kan behöva göra framöver.
Man kanske inte tänker sig så särskilt många barn, vilket ju indirekt begränsas om man föder sitt första barn med snitt. Eftersom man inte kan göra hur många som helst.
Men säg att jag önskar mig två barn och föder båda med snitt. Jag kan ju behöva genomgå annan typ av bukkirurgi däremellan eller senare i livet.
Det är en risk som jag förstår att en läkare behöver ha med i tankarna men så tänker man kanske inte själv. För det har man som sagt ingen aning om.
Och sen just att läkare gärna ser att man inte inleder sin ”barnafödarkarriär” med snitt eftersom andra risker om än små, kan finnas. Såsom sammanväxningar, risk för ruptur vid kommande förlossning (check på den), risk att moderkakan växer fast i snittet, risk att en graviditet får svårt att fästa i livmodern pga ärr, risk för blödning, risk för infektioner enbart pga själva operationen, risk för blodpropp och säkert något jag glömt. Föder man sitt första barn med akut snitt så har inte det valet hamnat hos en själv.
Ledsen för smått svamlig kommentar. Men det finns mycket att säga och dela kring detta. Vill inte skrämmas och är inte emot planerade snitt, absolut inte. Och tack så jättemycket för bra inlägg!
Du har helt rätt! Det är ju inte fel att förklara allt som faktiskt är riskabelt med snitt, utan det är fel att ENBART berätta om detta och helt strunta i motsatserna kring vaginala förlossningar.
Vilken tajming! Jag var på snittsamtal i måndags. Gick inget vidare. Jag fick en sfinkterruptur grad 3b när jag födde 2016, skadan bedömdes komplicerad av läkaren som sydde och kirurgen har efter analt ultaljud bedömt att nästkommande förlossning bör ske via kejsarsnitt då jag fortfarande har vissa problem med att hålla gaser och det är mycket ärrvävnad som skulle komplicera en lagning vid eventuell ny skada. Ändå fick jag frågan varför jag vill snittas… Jag fick ju “inte ens den värsta skadan” enligt läkaren. Förlossningen var långdragen, och för mig traumatisk, gav mig posttraumatiskt stresssymdrom och jag har tillbringat många timmar både hos Aurora mottagning och psykolog för att våga bli gravid igen. Det räknas inte alls. Så nu måste jag träffa Aurora igen, psykolog igen, gå på tillväxt ultraljud i v. 32 samt träffa läkare igen i vecka 34 för att kanske kunna få ett snitt. Det enda hon tryckte på var att de allra flesta sfinkterskadade födde igen utan ny skada och att kejsarsnitt innebar en väsentligt högre risk för mig och barnet gällande komplikationer. Att jag redan drabbats av stor operation (4 hr), blödning, infektion (akut skepsis) och förlängd vårdtid (låg inne en vecka) viftade hon bara bort. Jag var bara dum, besvärlig och nojjig kändes det som. Jag har läst på jättemycket och satt mig in i de siffror som finns i vetenskaplig litteratur så gott som jag kan, jag är påläst och säker. Men nu har jag ytterligare 10 veckor av ångest framför mig innan jag kanske får ett ja eller tvingas föda vaginalt. Fy fan för svensk förlossningsvård känner jag just nu.
Men nä, det där är inte okej. Kan du hänvisa till detta? http://backenbottenutbildning.se/index.php/utbildningsmaterial/framtida-forlossning-efter-bristning
Det här skrev jag för länge sedan, och vet inte om du läser det här. Men jag fick träffa en annan läkare, och utan problem fick jag mitt snitt. Och det var en dröm. Den finaste upplevelsen i mitt liv typ. Nu har jag två underbara ungar hemma som kommit ut på två helt olika sätt. Återhämtningen efter snittet dom dom varnade så för gick ju som en dans jämfört med första gången. Jag är så glad att jag stod på mig och fick mitt snitt. Min revansch. Och den där jäkla fikabrickan. Drömmer i hemlighet om ett barn till, och hoppas få samma upplevelse då.
Stort grattis!
Jag anser att kvinnor ska ha rätt att säga nej till sugklocka då det ökar risken för bristning så markant. Såklart finns det kvinnor som blivit förlösta med sugklocka med enbart små hudskråmor, och det är ju helt fantastiskt. Men har egentligen inte med saken att göra. Finns statistik. Så deppigt att läsa stycket om att du behandlades korrekt och ”enligt 2012” Jösses fanns inte rätt kunskaper 2012 vad gäller suturering sfinkter/bäckenbottenskada? Finns dem idag ? En annan sak; varför tycker du inte att man ska kunna trava in på mvc och säga att man önskar föda med snitt?
Jag tycker att man absolut ska kunna gå in till MVC och säga precis hur man känner, men man kanske inte ska spika det beslutet där och då. Utan faktiskt (alltså på riktigt, RIKTIGT!) få god information och vägledning innan beslut fattas.
Enligt min erfarenhet tas risker för modern, inklusive risken för förlossningsskador hos förstagångsföderskor, överhuvudtaget inte i beaktande vid bedömning om lämpligt förlossningssätt. Förlossningsskador i underlivet betraktas som rentav löjliga att oroa sig för och som helt ovidkommande när de uppstår. Att det för många innebär livslånga men med kraftigt försämrad livskvalitet borde rimligen vara en avgörande faktor i beslut. Och som Mia skriver, när det dessutom endast finns oerhört bristfällig eftervård att tillgå där det i princip är omöjligt att få hjälp med sina skador, om man inte är en oerhört driftig person som själv tar reda på var hjälpen finns att få.
Läste någonstans att frekvensen av kejsarsnitt är höga i Brasilien för att ”kvinnor är besatta av sitt sexliv”. Man skulle också kunna formulera det som att kvinnor i Brasilien är särskilt måna om att bevara sin livskvalitet och ha sina sexuella funktioner intakta även efter att ha fött barn. En sak är för mig väldigt tydlig: Svensk sjukvård skiter i alla fall i vilket. Budskapet är glasklart: Föd barn, gör det vaginalt, skyll sen dig själv om du skadas och lev med konsekvenserna. Att vara kvinna ska inte vara så kul. Kunskapen i vården om kvinnors sexuella funktioner och konsekvenserna när muskler i bäckenbotten skadas är så nära noll som man kan komma.
Det här var nog det jag for mest illa av med min graviditet och förlossning. Att min kropp inte var min längre, och att jag inte var inkluderad i besluten som togs om den.
Jag är lite nyfiken på; om en bara tänkt sig en graviditet i livet, är snitt fortfarande riskablare än vaginal förlossning?
Så bra inlägg!! Tänker på alla ”risker” med snitt som de är så bra på att informera om, men som de har svaga bevis för. Tex att barn födda med snitt skulle ha högre risk för glutenintolerans?!? Letade vidare och hittade att det möjligen, eventuellt fanns en liten ökad risk. Vet att jag tyckte informationen var skrattretande…
Håller med tidigare kommentarer att psykiska aspekter också måste vägas in, men jag är såklart färgad av min egen förlossning som ledde till PTSD. När jag väl vågade bli gravid igen så hade jag (tack vare hjälp av en fantastisk psykiatriker) inga problem att få ett planerat snitt, som visserligen blev akut för förlossningen startade innan, men en så mycket bättre upplevelse för mig!
Hej! Du/ni verkar ju inte vara helt indoktrinerade på samma sak som alla barnmorskor är. Det här med sugklocka. Allt jag kan läsa på nätet som INTE är skrivet av vården säger att risken för skador är skyhöga, men barnmorskor säger enbart att “det kan göra lite ont när den sätts in, men sen är det inga problem”. Varför är det så olika? Var kan jag hitta opartisk information? (kommentarsfältet här kanske inte är helt opartisk 🙂 Även om inlägget handlar om kejsarsnitt så är det ju en hel del kommentarer om sugklocka…)
Här kanske? Det ökar ju risken för skada jättejättemycket, men är såklart bättre än att bebisen dör som kan vara risken om man inte använder en när det krisar.
http://backenbottenutbildning.se/index.php/utbildningsmaterial/att-forebygga-bristningar/riskfaktorer-for-bristning
http://backenbottenutbildning.se/index.php/utbildningsmaterial/instrumentell-forlossning/sugklocka
Verkligen tajming för mig med. Jag ska på så kallat ”snitt samtal” imorgon. Jag vet inte vad jag vill, har svårt att lita på vården just nu för alla säger olika. Men inser vad otroligt olika det ser ut i beslut!? Allt från nemas problemas vill du ha snitt så ”fine för det”,, till att läkare sitter o nekar trots STOR tidigare skada fysiskt och psykiskt.
Usch, man blir så ledsen när andra kvinnor (i Annikas blogg) anser sig ha rätten att bedöma om någon ska eller inte ska få genomgå ett kejsarsnitt! Vad är det för värld vi lever vi där kvinnor dömer andra kvinnor helt utan insikt och ödmjukhet?
Alla fall är individuella och det BORDE vara varje mammas rättighet att få välja!
Jag har inte fött barn själv. Däremot har jag fått uppleva oförklarliga nervsmärtor i underlivet som inte är av denna värld. Detta gör att jag kan relatera till alla mammor som får förlossningsskador och men för livet. Det finns risker med allt, även med vaginalförlossningar! Bara det att ingen pratar om dem! Ingen berättar riskerna! Och att hjälpen efteråt är obefintlig!
Även om mina smärtor är av annan natur så har jag själv fått jaga inom vården för att få någon som helst hjälp och det har gått sådär. Så jag kan relatera väldigt väl till mammor med förlossningsskador som blir utelämnade till sitt öde.
Om jag t.ex. visste att jag skulle få men för livet av att föda vaginalt (den smärtan jag har idag UTAN att ha fött barn) och vilket lidande det skulle vara, så skulle jag ALDRIG föda vaginalt. På grund av mina smärtor är jag rädd att jag aldrig kommer kunna bli gravid då en graviditet ökar trycket i buken och antagligen även på nerverna i underlivet men skulle jag någon gång mot förmodan bli gravid skulle jag insistera på kejsarsnitt och jag skulle inte bry mig en sekund om vad alla andra tyckte. Din kropp! Du bestämmer!
Alltså till Therese; har du besvär med hålla gas skall du INTE föda vaginalt igen. Lägg där till din bedrövliga förlossning/upplevelse samt som det kallas på moderns indikation. Du kommer att bli beviljad snitt, dem kan inte annat. Men fy fan för deras bemötande, att du aka behöva kämpa, det borde anmälas på ngt sätt.
Jag hade turen att träffa en helt UNDERBAR läkare på mitt ”snittsamtal”, alltså jag har aldrig i mitt liv känt mig så sedd, hörd och bekräftad och det inom loppet av 3 minuter!!! Hon bokade en prell planerad snitt omgående. Jag som var beredd på motstånd blev lite snopen nästan! Vi träffades en till gång där hon gyn undersökte och hittade att rektovaginala faschian var av i mellangården mm…Självklart berättade hon även om det stöd jag kunde erbjudas under en vaginal fl, men bara om jag ville. Trots att jag vill föda med snitt, eller jag VILL väl inte, men det finns ju liksom inget tredje alternativ (än så länge 🙂 så kan jag stundtals känna mig misslyckad som inte vågar ge en vaginal förlossning en ny chans. Fast jag ju vet att jag inte kan ta den risken.