Maktförhållandena inom vården och synen på kejsarsnitt
Jag var 26 år, frisk, hade gått upp lagom mycket i vikt, tränat under hela graviditeten och promenerade in till BB när det var dags att föda. Sen gick inte förlossningen som den skulle och den fick avslutas 30 timmar senare med en sugklocka och en sfinkterskada. Jag fick förklarat för mig att det var bäst, att barnet behövde komma ut fort. De sa att de visste att detta inte var vad jag önskade mig, men också att det var det ända rätta nu. Vad skulle jag säga?
Sugklockan användes för att undvika att bebisen skulle fara illa. Och för att jag skulle slippa ett akutsnitt. En bukoperation med en uppsättning risker så som blödningar och infektioner. Ingen berättade om den uppsättning risker som medföljde sugklockan.
När bebisen väl var ute efter krystande utan krystvärkar kastade jag mig bakåt i sängen, beredd att sjunka ner död. Jag hade gjort allt jag kunde, och tänkte att det nog var med livet som insats. Jag dog inte, men nu 12 år och en om-operation senare kan jag fortfarande inte hålla fisar när jag behöver. Det är visserligen en liten ”skråma” i jämförelse med att dö. Men det kommer för alltid påverka mig och mitt liv.
Min egen berättelse
Gavs aldrig rätten till medgivande
Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att be om ett kejsarsnitt inför min första förlossning. Jag var nyfiken, förväntansfull och lite lagom orolig. Nu, efter ytterligare två barn och två kejsarsnitt, kan jag känna att inget alternativ är en direkt räkmacka. Förutom att en läkare sydde mig på operation efter förlossningen utan tillräcklig kompetens för att faktisk laga mina skador så kan jag inte peka ut några övertydliga fel eller övertramp när det kommer till min vaginala förlossning. Alla gjorde sitt bästa och följde rutinerna. Men med det jag vet idag är jag väldigt frustrerad över att ha utsatts för en medicinsk behandling/insats med tydliga medföljande risker, utan att ha givits rättvisande information. Och utan uppmaning till att samtycka eller inte samtycka.
Det finns risker med att föda barn
Kejsarsnitt anses vara mer riskfyllda än vaginala förlossningar. Efter ett snitt kommer du kanske vara kvar på sjukhuset längre och återhämtningen kan bli längre än efter en okomplicerad vaginal förlossning. Du kan få en ökad risk för infektion, blödning, moderkaksproblem och livmoderproblem vid nästföljande graviditeter. Alla dessa risker är allvarliga, men förhållandevis ovanliga.
Riskerna med vaginala förlossningar är kanske inte potentiellt livshotande som en del av kejsarsnittsriskerna, men risken att drabbas av bäckenbottenbesvär är mycket högre.
Hur många procent av allt födslar bör vara kejsarsnitt?
WHO bestämde för ett antal år sedan att den optimala kejsarsnittsnivån bör vara mellan 10-15 %, det vill säga att av 100 födslar ska 10-15 stycken ska via kejsarsnitt. Genomslaget för dessa siffror var enormt, och de utgör måttstocken som alla länder jämförs mellan. I Sverige sker strax under 20 procent av alla födslar via kejsarsnitt, ett tal som ökat och siffror som varit föremål för kritik. Resonemanget varför kejsarsnitten ökar fokuserar på högre ålder på de gravida och födande, ökad övervikt samt ökad förlossningsrädsla.
Bakgrunden till WHO:s rekommenderade kejsarsnittsnivåer har beskyllts för att vara vetenskapligt vag, och man diskuterar om de satta målvärdera är för låga.
“National cesarean delivery rates of up to 19 per 100 live births were associated with lower maternal or neonatal mortality among WHO member states. Previously recommended target rates for cesarean deliveries may be to low”.
Källa.
Patientlagen…
Enligt Patientlagen har du rättighet att få fullgod information om de alternativ som finns för dig vad gäller vård och behandling. Du ska få lämna samtycke till den behandling som ges till dig. Enligt den ska du som patient få tillgång till all den information som är relevant för dig vad gäller vård och behandling, och du har rätt att tacka ja eller nej till vård utifrån den informationen och dina önskemål och preferenser.
En studie från Argentina visar på att vårdgivare anser att det också är svårt att kommunicera tydligt med patienter om risker och fördelar med olika förlossningssätt. Dessutom rapporterar de att de utför allt fler kejsarsnitt utan medicinska skäl när det passar dem, vilket indikerar att paternalistiska metoder fortfarande är vanliga inom vården.
Problemet med information på individnivå
Du har rätt att få information och statistik, men du kommer inte kunna få en spådom. Det innebär att när det gäller förlossningar så kan du få information om risken att drabbas av komplikationer utifrån varierade scenarion med vaginal förlossning och kejsarsnitt. På individnivå kommer det alltid vara ett steg ut i det okända, för både patient och personal.
Problemet med att inte vara en patient
Som gravid och frisk är du ju inte en “riktig patient”. En operation är ju annars en lösning på ett problem. Du behöver få bort en cysta, en tumör, en blindtarm – du får en operation. Men när det kommer till barnafödande kan man ju se en bukoperation som en risk, en risk att du som frisk faktiskt råkar bli sjuk.
Problemet med att inte ges rätt information och inte rätt att välja
Vet ni? Jag hade alla gånger velat ha ett kejsarsnitt (med dess uppsättning av risker) hellre än att vara delvis analinkontinent resten av mitt liv. Jag hade velat få informationen om den kraftiga riskökningen som användandet av sugklocka innebar för mig.
Dessutom, tack vare att jag INTE fick det där riskabla kejsarsnittet 2012 har jag ju genomgått två kejsarsnitt senare istället… Det finns ju faktiskt en teoretiskt möjlighet att det hade kunnat vara tvärt om – ett snitt 2012, två vaginala förlossningar 2014 och 2018. Jag vet inte var den totala summan av risker hamnade i slutänden liksom.
Problemet kanske inte är riskerna, problemet är vården
Att föda barn i Sverige är i stort sett säkert och tryggt. Men graviditeter och förlossningar, hur de än sker, är inte helt riskfria. Och kommer heller aldrig bli. Vi kommer inte kunna eliminera alla riskerna. Vi kommer heller aldrig kunna förutse händelseförlopp på individnivå. Men jag är övertygad om att kvinnans, och patientens roll, måste stärkas. Rätten att få ta informerade beslut och vara delaktig i vård och behandling finns redan lagstadgad. Jag tror att det måste finnas bättre sätt att implementera patientlagen inom förlossningsvården. Och framförallt måste eftervården stärkas så att alla olika möjliga komplikationer kan behandlas på bästa möjliga sätt.
Tillsvidare?
Tillsvidare måste varje födande få rätt att få ett bemötande utifrån de individuella förutsättningarna. Vården kan inte gömma sig bakom att “kejsarsnitt totalt sett är det mest riskabla” eftersom de faktiskt inte vet vad de jämför med på individnivå. För att främja en mer jämlik och patientcentrerad kvinnosjukvård är det avgörande att fortsätta utforska och utmana de befintliga maktstrukturerna. Det krävs ökad utbildning och medvetenhet bland vårdgivare för att främja en kultur av respekt för kvinnors autonomi och rättigheter. Dessutom är det viktigt att säkerställa att födande får tillgång till tillförlitlig information och stöd för att kunna fatta välgrundade beslut om sina förlossningar.
Så fint och bra inlägg. Håller helt med!
Håller också med. Vården, ffa barnmorskor, argumenterar hårt och skoningslöst för att alla ska föda vaginalt, kosta vad det kosta vill. För individen måste det ju ändå vara bättre med ett okomplicerat snitt än en traumatisk vaginal förlossning med skador som kanske aldrig läker helt, eller? Det verkar råda någon sorts allmän uppfattning hos vårdgivare inom mödravården att förlossningsskador hör livet till och att snitt minsann inte är någon lösning på det så kallade problemet.
Hur vet du att snittet blir okomplicerat?
Det är precis det här, som du nu skriver, som jag har hakat upp mig på. Precis det här som har gjort mig så förbannad och sorgsen.
Tack för att du satt ord på det jag har ältat i mitt huvud i 3 år.
Och det här med att det finns en diagnoskod som appliceras på alltifrån de som har exempelvis ptsd från en tidigare traumatisk förlossning, till oss som helt enkelt bara vill förlösas med snitt pga att riskerna känns bättre än riskerna med vaginalt, hur är det okej? Är det en psykisk diagnos att inte hålla med vården?
Klokt och välformulerat som alltid.
En undran som jag har är när det är möjligt att bryta för akut snitt. På sjukhuset där jag födde var det strikt att huvudet var tvungen att ligga ovanför spinae. Jag blev i princip hotad av förlossningsläkaren om hur farligt det var att bryta för snitt när jag ville göra det under min andra förlossning (lång historia kort: traumatisk första förlossning som slutade med akut snitt, blev lovad att få bryta för snitt utan anledning inför andra förlossningen). Ibland hör man ju om misslyckade försök med sugklocka som sedan bryts för snitt. Men sätter man verkligen sugklocka på bebisar som ligger ovan spinae? Eller är det olika regler på olika sjukhus?
Nej det låter som en märklig regel som skulle innebära risk för liv om man höll strikt på den. Man vill heller helst inte sätta sugklocka på en bebis som ligger så högt.
På mig satte de sugklocka när min son inte kommit nedanför cervix pga satt fast. Jag sa nej(!!) till klocka och de satte den ändå. Urakut snitt, uterus ruptur samt två fistelgångar blev priset vi fick betala för det. Läkaren var ny på jobbet och ville väl hålla ner snittstatistiken som chefen värnade om. Jag är fortfarande arg och lipar varje gång jag går in på sjukhuset.
Bär jag ville ab medicinska skäl föda med snitt år 2019 i Stockholm nekades detta önskemål. Diagnosen fanns inte i listan för medicinska skäl. Jag stol på mitt beslut med det tog mycket kraft att få det igenom. Jag har fortfarande ett trauma efter att ha upplevt att mitt beslut och mitt val som kvinna med väldig hög utbildning inom medicin ignoreras, motverkas och min vilja nekades.
Varför får kvinnor i Sverige inte välja sin behandling själv? Är det kostnadsskäl?
Jag är den som står på andra sidan, det är jag som överväger den där sugklockan eller kejsarsnittet. Jag är nybliven bakjour. Det innebär att jag har över 10 års erfarenhet av svensk förlossningsvård. Jag bara undrar hur skall någonsin maktförhållandet kunna utjämnas och hur skall man någonsin kunna informera på ett schysst sätt i en förlossningssituation där vi inom vården (jag) lägger en sugklocka på grund av hotande fosterasfyxi? Japp jag inhämtar samtycke men jag menar att det egentligen är rappakalja och ett kryss på ett papper. Det är övermänskligt att kräva en fullödig information – eller jag klarar i varje fall inte det i den akuta situationen.
Det är en helt annan sak om sugklocka läggs på mammaindikation – då hinner man mycket på vägen.
Det är verkligen en undran – snälltolka gärna.
Det är oerhört komplext och komplicerat, det håller jag med om. Jag anser inte att informationen alls hör hemma i det “skarpa läget”. Mödravården måste ta ett mycket större ansvar här.
Du befinner dig där i en knivig situation när det är akut och det vill jag börja med att uttrycka respekt för. Information kring risker måste då antingen sammanfattas blixtsnabbt eller inte ges pga tidsbrist.
Men i min mening är det här mödravården måste ändra sin inställning till gravida och födande kvinnor: sluta behandla dem som tankeoförmögna, beslutsinkompetenta tingestar. Utbilda dem under graviditeten. Istället för att barnmorskor och förlossningsförberedande kurser i bästa 50-tals paternalism säger ”det kommer gå sååå bra, don’t worry your pretty little head about it!” kanske det vore lämpligare att informera kvinnor om åtgärder för eventualiteten att något går fel. Vad betyder bjudningen rent ridkfaktormäsdigt, eller barnets storlek, eller värksvaghet? Hur riskerar faktorer hos den enskilda modern, som ålder och hälsotillstånd, att påverka? Varför behövs fosterövervaket, ibland den akuta sugklockan, klippet, och ibland det omedelbara snittet? Vad är riskerna och vinsterna? Vilka symptom är vanliga efteråt, vilka går över, vilka ska man söka för? Vilka är långtidskonsekvenserna av barnafödandet och vilken hjälp finns att få? Var ärliga med dem istället för att sitta och mörka risker tex att levatorskador kan ske och de kan inte lagas. (Individuell riskbedömningar inför förlossning är jag dessutom för. Ifall det inte redan var uppenbart. Men jag inser också att även om kunskapsläget vore bättre på den fronten skulle nog fortsatt resurserna saknas, eller bortprioriteras.)
Jag framlägger nämligen teorin att en på förhand välinformerad mor behöver inte informeras i akut läge om risker, hon behöver bara informeras om att nu är det akut, tänkt åtgärd, indikation för åtgärd. Då finns redan underlag för informerat samtycke.
I min egen journal står det ”patienten samtycker” vid flera tillfällen. Vid första körde de över min uttryckta vilja i ett läge som inte var akut eller ens oroligt för vare sig mig eller barnet. Vid det andra informerades jag om åtgärden samtidigt som den gavs, utan att tillfrågas, i ett icke akut skede, utan att få veta indikation eller alternativ, och den åtgärden ledde till hotande fosterasfyxi och att slutet på förlossningen blev som det blev. Där informerades jag i akut läge och gav verbalt samtycke till en åtgärd som jag förstod konsekvenserna av, och den läkaren gjorde just det uttalandet föredömligt tryggt och kvickt. Men efter förlossningen tog det två år och en operation innan jag med rimlig besvärsnivå klarade mina toabesök, kunde utan större smärta öka min aktivitetsnivå från stillaliggande (jag överdriver inte, att ens sitta upp gav ökad smärta), och återuppta en fungerande vardag, äntligen i så pass återhämtat skick att jag kunnat börja glädjas över (och lyfta och leka med) det barn jag då födde. Jag hade varit mindre missnöjd med min förlossningsvård om information kommit före, om samtycke faktiskt varit samtycke och dessutom informerat sådant. Hade jag gett samtycke till insatserna hade det inte lika mycket känts som att detta är något någon gjorde mot min kropp över mitt huvud. (Sedan hade jag varit nöjdare med eftervården om de inte nonchalerat avvikande undersökningsfynd, frångått sina egna rutiner, och allmänt stuckit huvudet i sanden, men det är en annan historia).
Att inte ge patienten informerad (och individanpassad) delaktighet i sin vård är som jag förstått det ett brott mot patientlagen. Vet man att det inte går att göra i akut skede bör det logiskt sett göras före. Och samtycke ska vara samtycke, inte översitteri.
Det känns overkligt för mig att det här ens ska behöva påtalas, och jag inser ju att det finns instanser där det här fungerar superbra, och jag är säker på att de flesta i personalen gör sitt bästa, men så finns det även tillfällen när den här påminnelsen behövs. Tyvärr.