Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Maktförhållandena inom vården och synen på kejsarsnitt

Maktförhållandena inom vården och synen på kejsarsnitt

a typewriter with a paper that says consent culture

Maktförhållandena inom vården och synen på kejsarsnitt

Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.

*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.

Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

12 kommentarer till “Maktförhållandena inom vården och synen på kejsarsnitt”

  1. Håller också med. Vården, ffa barnmorskor, argumenterar hårt och skoningslöst för att alla ska föda vaginalt, kosta vad det kosta vill. För individen måste det ju ändå vara bättre med ett okomplicerat snitt än en traumatisk vaginal förlossning med skador som kanske aldrig läker helt, eller? Det verkar råda någon sorts allmän uppfattning hos vårdgivare inom mödravården att förlossningsskador hör livet till och att snitt minsann inte är någon lösning på det så kallade problemet.

  2. Det är precis det här, som du nu skriver, som jag har hakat upp mig på. Precis det här som har gjort mig så förbannad och sorgsen.

    Tack för att du satt ord på det jag har ältat i mitt huvud i 3 år.

  3. Och det här med att det finns en diagnoskod som appliceras på alltifrån de som har exempelvis ptsd från en tidigare traumatisk förlossning, till oss som helt enkelt bara vill förlösas med snitt pga att riskerna känns bättre än riskerna med vaginalt, hur är det okej? Är det en psykisk diagnos att inte hålla med vården?

  4. Klokt och välformulerat som alltid.
    En undran som jag har är när det är möjligt att bryta för akut snitt. På sjukhuset där jag födde var det strikt att huvudet var tvungen att ligga ovanför spinae. Jag blev i princip hotad av förlossningsläkaren om hur farligt det var att bryta för snitt när jag ville göra det under min andra förlossning (lång historia kort: traumatisk första förlossning som slutade med akut snitt, blev lovad att få bryta för snitt utan anledning inför andra förlossningen). Ibland hör man ju om misslyckade försök med sugklocka som sedan bryts för snitt. Men sätter man verkligen sugklocka på bebisar som ligger ovan spinae? Eller är det olika regler på olika sjukhus?

  5. På mig satte de sugklocka när min son inte kommit nedanför cervix pga satt fast. Jag sa nej(!!) till klocka och de satte den ändå. Urakut snitt, uterus ruptur samt två fistelgångar blev priset vi fick betala för det. Läkaren var ny på jobbet och ville väl hålla ner snittstatistiken som chefen värnade om. Jag är fortfarande arg och lipar varje gång jag går in på sjukhuset.

  6. Bär jag ville ab medicinska skäl föda med snitt år 2019 i Stockholm nekades detta önskemål. Diagnosen fanns inte i listan för medicinska skäl. Jag stol på mitt beslut med det tog mycket kraft att få det igenom. Jag har fortfarande ett trauma efter att ha upplevt att mitt beslut och mitt val som kvinna med väldig hög utbildning inom medicin ignoreras, motverkas och min vilja nekades.
    Varför får kvinnor i Sverige inte välja sin behandling själv? Är det kostnadsskäl?

  7. Jag är den som står på andra sidan, det är jag som överväger den där sugklockan eller kejsarsnittet. Jag är nybliven bakjour. Det innebär att jag har över 10 års erfarenhet av svensk förlossningsvård. Jag bara undrar hur skall någonsin maktförhållandet kunna utjämnas och hur skall man någonsin kunna informera på ett schysst sätt i en förlossningssituation där vi inom vården (jag) lägger en sugklocka på grund av hotande fosterasfyxi? Japp jag inhämtar samtycke men jag menar att det egentligen är rappakalja och ett kryss på ett papper. Det är övermänskligt att kräva en fullödig information – eller jag klarar i varje fall inte det i den akuta situationen.
    Det är en helt annan sak om sugklocka läggs på mammaindikation – då hinner man mycket på vägen.
    Det är verkligen en undran – snälltolka gärna.

    1. Du befinner dig där i en knivig situation när det är akut och det vill jag börja med att uttrycka respekt för. Information kring risker måste då antingen sammanfattas blixtsnabbt eller inte ges pga tidsbrist.

      Men i min mening är det här mödravården måste ändra sin inställning till gravida och födande kvinnor: sluta behandla dem som tankeoförmögna, beslutsinkompetenta tingestar. Utbilda dem under graviditeten. Istället för att barnmorskor och förlossningsförberedande kurser i bästa 50-tals paternalism säger ”det kommer gå sååå bra, don’t worry your pretty little head about it!” kanske det vore lämpligare att informera kvinnor om åtgärder för eventualiteten att något går fel. Vad betyder bjudningen rent ridkfaktormäsdigt, eller barnets storlek, eller värksvaghet? Hur riskerar faktorer hos den enskilda modern, som ålder och hälsotillstånd, att påverka? Varför behövs fosterövervaket, ibland den akuta sugklockan, klippet, och ibland det omedelbara snittet? Vad är riskerna och vinsterna? Vilka symptom är vanliga efteråt, vilka går över, vilka ska man söka för? Vilka är långtidskonsekvenserna av barnafödandet och vilken hjälp finns att få? Var ärliga med dem istället för att sitta och mörka risker tex att levatorskador kan ske och de kan inte lagas. (Individuell riskbedömningar inför förlossning är jag dessutom för. Ifall det inte redan var uppenbart. Men jag inser också att även om kunskapsläget vore bättre på den fronten skulle nog fortsatt resurserna saknas, eller bortprioriteras.)

      Jag framlägger nämligen teorin att en på förhand välinformerad mor behöver inte informeras i akut läge om risker, hon behöver bara informeras om att nu är det akut, tänkt åtgärd, indikation för åtgärd. Då finns redan underlag för informerat samtycke.

      I min egen journal står det ”patienten samtycker” vid flera tillfällen. Vid första körde de över min uttryckta vilja i ett läge som inte var akut eller ens oroligt för vare sig mig eller barnet. Vid det andra informerades jag om åtgärden samtidigt som den gavs, utan att tillfrågas, i ett icke akut skede, utan att få veta indikation eller alternativ, och den åtgärden ledde till hotande fosterasfyxi och att slutet på förlossningen blev som det blev. Där informerades jag i akut läge och gav verbalt samtycke till en åtgärd som jag förstod konsekvenserna av, och den läkaren gjorde just det uttalandet föredömligt tryggt och kvickt. Men efter förlossningen tog det två år och en operation innan jag med rimlig besvärsnivå klarade mina toabesök, kunde utan större smärta öka min aktivitetsnivå från stillaliggande (jag överdriver inte, att ens sitta upp gav ökad smärta), och återuppta en fungerande vardag, äntligen i så pass återhämtat skick att jag kunnat börja glädjas över (och lyfta och leka med) det barn jag då födde. Jag hade varit mindre missnöjd med min förlossningsvård om information kommit före, om samtycke faktiskt varit samtycke och dessutom informerat sådant. Hade jag gett samtycke till insatserna hade det inte lika mycket känts som att detta är något någon gjorde mot min kropp över mitt huvud. (Sedan hade jag varit nöjdare med eftervården om de inte nonchalerat avvikande undersökningsfynd, frångått sina egna rutiner, och allmänt stuckit huvudet i sanden, men det är en annan historia).

      Att inte ge patienten informerad (och individanpassad) delaktighet i sin vård är som jag förstått det ett brott mot patientlagen. Vet man att det inte går att göra i akut skede bör det logiskt sett göras före. Och samtycke ska vara samtycke, inte översitteri.

      Det känns overkligt för mig att det här ens ska behöva påtalas, och jag inser ju att det finns instanser där det här fungerar superbra, och jag är säker på att de flesta i personalen gör sitt bästa, men så finns det även tillfällen när den här påminnelsen behövs. Tyvärr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *