Åtta veckor efter graviditet och kejsarsnitt
Nu har det gått åtta veckor efter graviditeten, och om bara några dagar blir Waldo två månader. Det är så SJUKT att två graviditetsmånader kunde kännas som två år, men två månader med Waldo känns som typ två dagar. Tiden är så skev!
Efter operationen
Mitt ärr är jättesnyggt. Tunnt, knappt ens rött och inte upphöjt alls. På vänstra sidan finns en liten, liten bulle där jag tror att det sitter kvar en liten tråd-fästning. Fram till 6 veckor kunde jag känna av såret/ärret om jag testade nya övningar som var lite för tunga. Efter sju veckor kände jag inga begränsningar alls, men har fortfarande mentala spärrar kvar på hur mycket jag tar i och belastar. Men överlag: nu känns kroppen läkt och kejsarsnittet helt överspelat.
Magen
Asså min mage… Det händer typ ingenting med den. Jag ser fortfarande lite gravid ut och har massor med hud över. Jag har inte nämnvärt delade magmuskler och jag känner mig otroligt stark i magen efter omständigheterna. Det är bara huden och fettet som inte hänger med i återhämtningen den här gången. Kommer det aldrig göra det? Vi får väl se. Jag är ledsen och stressad över det här ibland och jag har LÅNGT kvar innan jag kan återta min normala garderob.
Amningen
Jag har fortsättningsvis inga amningstrubbel och pumpar och donerar även nu. Jag är SÅ TACKSAM över detta.
Bäckenet
Jag har inte ont alls i vardagen och kan nu gå hur mycket jag vill utan att bäckenet säger till. Men om jag gör rumplyft på ett ben märker jag jättestor skillnad på höger och vänster sida. Höger sida har jag haft minst problem med, vänster var min värsta. Men nu har jag aldrig känningar baktill i bäckenet längre, utan det är framtill i symfysen. Gör jag ett enbensrumplyft på vänster ben så känns det i symfysen, men inte när jag gör det på höger. Det lustiga är att under graviditeten så började bäckensmärtan i symfysen, men övergick på slutet till att helt kännas baktill. Nu har utvecklingen gått baklänges. I början efter graviditeten hade jag fortfarande mest ont baktill, men nu känner jag alltså bara av symfysen igen. Jag hoppas att det tyder på att det går åt rätt håll. Eller hoppas och hoppas, jag TYCKER att det känns som att det går åt rätt håll. Jag är märkbart svagare på vänster ben än på höger. Det har jag nog alltid varit litegrann. Men nu när jag gör squats så märker jag att jag omedvetet sktjuter över mer av kroppsvikt
Handlederna
Handlederna är kanske lite bättre? Jag tror faktiskt det! Jag skärpte mig med skenorna ett bra tag och det gjorde susen! Nu har jag mer ont i fötterna istället. Ett gäng kilo mer än vad min kropp trivs med och mycket stående och gående (med bebis i sjal eller bara långa barnvagnspromenader) har kickat igång mina gamla fotbesvär. Suck.
Psykiskt mående
Jag får ett mer och mer balanserat mående, tror jag. Hade en härdsmälta efter att Joseph varit bortrest i fyra dagar för några veckor sedan. Även om allt gick bra under tiden han var borta så gick luften liksom ur mig när han kom hem igen. Men generellt: Jag mår bra!
Att vara fysiskt aktiv
Jag tränar på och upplever att det första gången på typ ett år är riktigt roligt att träna. Waldo följer med mig till gymmet och sover i sin vagn, eller ligger på en matta bredvid mig. Vi tränar på ett sånt där litet och folktomt gym precis nära hemma, det är perfekt just nu. Promenader går bra för bäckenet som sagt, men fötterna är inte riktigt lika glada. Jag börjar bli sugen på att styra upp träningen lite mer, alltså ha något mål framöver. Det ligger alltid närmast till hands att anmäla mig till ett lopp, men jag behöver känna att både bäckenet och fötterna pallar att springa först. Någon annan idé?
Avslagsblödning
Ända fram tills för bara någon dag sedan kom det en skvätt blod, men det verkar ändå vara det absolut sista nu. Så skönt. Nu hoppas jag på många blödningsfria månader under amningen!
Sömn
Waldo äter en del på nätterna, oftast den gång när vi går och lägger oss vid 22, sedan någon gång klockan 2 och nästa gång vid 3-4. Men han har inga vakenperioder på nätterna och gråter aldrig. Överlag upplever jag att det funkar väldigt bra med nattsömnen. Jag försöker se till att ta mig tid att “sova när bebisen sover” på dagen, men grejen är att jag faktiskt sällan är tillräckligt trött för att somna. Vi har en lyxbebis, jag inser det.
Något jag glömt?
Fråga i så fall!
Hej och tack för din ärliga beskrivning av din situation och bra kämpat!! Känner igen mig i så mycket.. intensiv mjölkning, surdoftande kropp, svaghet, blödning o håravfall.. 😉 Det är nu 4 veckor sedan jag blev snittad helt oväntat efter att vattnet gått i v.32 + 0 och i 32+4 var mina infektionsvärden för höga vilket innebar snitt. Såg så fram emot en vaginal förlossning som föregående gång..är en sorg att ha snittats på ett sätt..snuvad på karamellen..kände under den vaginala förlossningen hur stark jag verkligen var..en powerwoman! Nu togs beslutet snabbt och hej o hå så var hon ute . Kände att min kropp lämnades i slasken, helt sargad. Men som du säger, blir ju successivt allt bättre. Har bara så dåligt tålamod. Vilka övningar började du med och hur ofta? Skulle gärna ha hjälp med att komma igång. Och känslan och viljan av att anmäla mig till ett lopp är stor..tjurruset eller blodomloppet ..vill hitta tillbaka till den kropp som inte känns itudelad men vill inte förhasta mig..Känner lätt av drag i linea alba och blir svullen under snittet efter att ha varit uppe alltför länge men några km promenad går bra. Gör vardagliga sysslor nu ganska obehindrat men känner av i magen om jag lyfter över ca 2 kg. Något speciellt man ska tänka på gällande träning efter att restriktionerna inte är lika begränsande . Vad gör du på gymmet? Vilka muskelgrupper tränar du ffa?
Nyfiken snittad själ! /Elsa
Hade också samma efter förra graviditeten – mest ont i bäcken/ben men sen efter gjorde ofta symfysen sig påmind, speciellt under ägglossning. Sen nu i graviditet 2 same old bäcken/ben men myyyycket mindre tack och lov( lite symfys då o då) . Spännande att se hur det blir efter denna gång?
Känner så väl igen mig i sin beskrivning av kroppen sådär ett par månader efter förlossningen.
Födde mitt första barn vaginalt för 3 år sedan och minns det som att jag nästan omedelbart kom i mina gamla kläder igen. Efter mitt planerade kejsarsnitt av barn två i maj tog det en evighet innan mage/rumpa/lår saaakta började återgå. Kände en nästan pinsam oro över detta och kände mig typ fortfarande gravid länge efteråt. Hela sommaren gick jag runt i stora lössittande klänningar för att dölja alla former. Mina jeans kom jag i för första gången för 2 månader sedan, och då satt de allt annat än bekvämt i midjan. Skulle säga att det är först nu, när hon är 7 månader som jag kan ha jeans en hel dag utan att det gör ont i mage och höfter.
Tålamod är nog det enda som hjälper, så väldigt segt, men är övertygad om att även din kropp kommer hitta hem igen . Även om det inte känns så i stunden! ❤️
Tack! <3
Fint att höra hur allt går! Grattis igen till eran lyxbebis:)!! Det verkar som att kejsarsnitt blir så olika för alla, en del får stora sneda ,upphöja ärr. En del läker på en vecka eller två, medan andra tycker det tar så lååång tid att återhämta sig. Träffade en kvinna som fött i USA med snitt, där utförs alltid operation av plastikkirurg, hennes upplevelse efter snitt blev ett mini litet sträck som hon inte kände av efter några dagar, samt var hennes mage helt platt, som om kirurgen dragit ihop den. En nära vän hade problem med sitt snitt i över ett år innan det blev okej. Det är olika. Jag tycker det är synd att så många kvinnor känner stress och även skam över sin postpartum kropp. Min inställning denna gången är att jag kommer gå i mina mamma-leggings minst 2 månader pp utan stress , men det får vi väl se hur det blir med det.. jag undrar om hudsprickor på magen blir värre varje graviditet jag trodde inte det, allt borde ju vara utsträckt sen förra gången. Jag ser inte undertill magen men min man kom hem med en olja och typ meddelade i panik att jag måste smörja flera ggr/dag.
Jag fick bara argsint röda hudbristningar vid första graviditeten, men huden är absolut mer “rynkig” nu efteråt, så jag tror att det tillkommit en del för mig i alla fall även om de inte syntes så tydligt.
Min mage har absolut tagit sin tid att gå tillbaka, jag har ömsom tittat avundssjukt på vänner som sett ut som innan graviditeten på ett kick, ömsom varit förbannad på att jag inte bara lyckas skita i idealen.
Min son är snart två år nu och det är först nu det känns kul att återupptäcka min garderob, och jag märker att det fortfarande händer saker med både bukfett, hud och magmuskler. Upplever också att det är lättare att tas med utseendet på kroppen när funktionen kommit tillbaka, när man liksom känner sig stark igen.
Massa post-preggopepp till dig! <3