Moa Hjelmer – Friidrottare och tvåbarnsmamma med full satsning mot OS
Det här är det första av tre gästinlägg där Moa själv berättar om sina graviditeter och sin karriär!
Träningsmängd
Jag har tränat friidrott i snart 20 år. Jag har alltid älskat att springa, helst fort, och därför är det inte så konstigt att min gren är sprint, framförallt distanserna 200m och 400m.
Som sprinter så tränar man inte så mycket men däremot tränar man hårt. 6 dagar i veckan, men bara 1 pass om dagen. Ett pass tar ca 2,5-3h. Den vanligaste träningen är löpintervaller på mellan 60m-400m. När jag säger att vi tränar hårt så menar jag att dessa intervaller ofta ska springas så snabbt du kan, du får lång vila mellan loppen, men sedan är det nästintill maximal prestation som ska utföras. För att klara det krävs mycket återhämtning. Och träningen sliter på kroppen.
Tränar man smart och kan undvika skador då har man nyckeln till framgång – om man har den rätta mentala styrkan dvs. För att lyckas inom prestationsidrott krävs inte bara grym fysisk förmåga utan även rätt mental inställning. Det kan vara en svår balansgång.
Fördomar
Inom idrottsvärlden finns det en hel del förutfattade meningar om karriär kontra privatliv. Det är tufft att vara elitidrottare, allt hänger på prestationen och sponsorerna är få. För att få ihop ekonomin har de flesta vanliga jobb eller studier vid sidan om och idrotten ses av omvärlden som lite av en hobby. Med dessa förutsättningar så finns det också idéer om hur en ska kombinera karriär med familj, och dessa idéer handlar främst om att det INTE är något man ska göra. För när du fyller 30 så är du ju gammal. Dags att lägga skorna på hyllan. Ge plats åt unga och lovande talanger. Ska man då offra de få åren man har av fysisk toppform för barn och familj? Nej, bäst att vänta.
Men.
Det är lätt att ha den inställningen om man utgår från att karriären tar slut vid 30. Men det är egentligen bara premissen som är fel. För det finns ingen sådan siffra som är universell för alla individer eller för olika sporter. Det är ju upp till varje person att avgöra när det är dags att avsluta sin satsning.
Utgår man istället från det: jag har en karriär så länge som jag vill, ja då låter det kanske inte lika konstigt längre att kombinera karriären med familj.
Barn tidigt
Jag har alltid haft visionen att skaffa barn tidigt. Som ung idrottare (sena tonåren) vet jag att jag funderade på hur det skulle gå till. Skulle jag satsa allt jag hade tills jag var 26 år (OS 2016 var målet) och sedan lägga ner karriären? För jag ville absolut ha barn senast då. Att vänta tills jag fyllt 30 har aldrig funnits på kartan för mig. Så säker var jag på min vision. Men samtidigt tyckte jag att det lät lite synd att lägga ner redan vid 26-års ålder. Det var efter mycket funderingar kring det här som det slog mig, varför inte kombinera? Om jag skaffar barn tidigt så är ju det bara en kortare paus. Och sen kan jag ju hålla på desto längre. Varför ska jag sluta när jag fyllt 30? Nej, när jag börjar närma mig 40, ja då kanske jag ska överväga ett slut.
Ojämställdhet
Med den inställningen kände jag mig stärkt och lade barnplanerna på is ett tag medan jag kunde fokusera på karriären. Jag tävlade på och hade stora framgångar. Som 21-åring gjorde jag mitt första VM och slog det 25-år gamla svenska rekordet på 400m. Ett år senare tävlade jag på EM och överraskade stort när jag vann och slog mitt eget svenska rekord igen. Men drömmen om familj fanns alltid där med mig. Jag var 23 år gammal när vi bestämde oss för att försöka få barn. Det tog inte lång tid innan jag var gravid. Jag hade då ekonomiskt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté. De har som policy att inte stötta kvinnor som blir gravida och därför blev mitt stöd indraget så fort jag berättade om min graviditet. Visserligen var jag beredd på detta men det gjorde mig ändå förbannad över hur ojämställt samhället fortfarande är. (logiken här är att jag har valt att bli gravid och inte kommer att kunna tävla som normalt och därför kan jag inte erhålla stöd. Män som blir pappor kan fortsätta tävla och får därför behålla sitt stöd. Men det är ju bara kvinnor som kan bära barn, inte män, alltså är det egentligen inte ett ”val”: därav ojämställt.)
Mens
Om man återgår till typen av träning jag sysslar med och pratar om träningsmängd så har jag aldrig i min sport tränat så pass hårt att det har påverkat min menscykel. Fördelen med att vara sprinter är att vikt och kost generellt inte är det viktigaste. Tvärtom uppmuntras det att äta mycket för att bibehålla en viss mängd fett som senare kan konverteras till muskler. Med det sagt så finns det fortfarande självklart siffror som visar att ätstörningar är ett problem inom idrotten. Men jag och de flesta jag har tränat tillsammans med har inte haft sådana problem till följd av vår träning eller träningsmiljö.
Med den bakgrunden var jag aldrig orolig över om min träning skulle kunna ha en negativ påverkan på chansen att bli gravid. Däremot var jag orolig över att det inte skulle gå bra på grund av att när man väl läser på om hur det egentligen fungerar så förstår man plötsligt hur svårt det är att skaffa barn och hur mycket som ska stämma för att ett barn ens ska bli till.
Första graviditeten
Hursomhelst så lyckades vi och jag födde en dotter en månad före min 24-årsdag. Graviditeten var komplikationsfri och det är jag mycket tacksam för. Jag mådde för det mesta väldigt bra och var väldigt glad. Jag hade ett lättare illamående de första månaderna som gjorde att jag helt slutade dricka kaffe och inte klarade av att ens titta på blomkål, av alla grönsaker. Min graviditet inleddes i slutet av sommaren vilket i friidrottstermer innebär slutet av året. Friidrottsåret slutar och börjar i september. Då är det tid för hårdträning, ut och springa i skogen, springa mycket men inte så snabbt. Det här var ju perfekt för mig. Jag kunde träna på i princip som vanligt de första tre månaderna.
In i månad fyra när magen börjar titta fram, då fick jag börja anpassa träningen mer. I den här perioden övergår träningen alltmer från kvantitet till kvalitet. Jag fortsatte att träna likadant som mina träningskompisar men var noga med att lyssna på kroppen samt att inte pressa mig så hårt. Den mentala aspekten är viktig här och jag hade redan på förhand bestämt ett par grundregler.
– Jag skulle vara beredd på att kroppen kommer att förändras och att jag inte riktigt kan veta hur eller i vilken omfattning.
– Jag skulle vara beredd på att jag kunde få komplikationer under graviditeten och att prioritet var att i första hand må bra och att se till att barnet mådde bra.
– Jag skulle inte ta i för hårt på träningen om det inte kändes bra, för det kommer inte att vara en fördel senare om jag slitit för hårt på kroppen.
– Jag skulle hålla igång så länge som möjligt och om jag inte kunde springa så skulle jag simma eller göra någon annan snällare träningsform.
Med det här som min guide så tränade jag på. Men jag pressade mig inte gentemot mina träningskompisar, det gjorde inget att de sprang ifrån mig. Om jag i normala fall skulle göra en viss tid så struntade jag nu i exakt hur snabbt jag sprang utan försökte istället genomföra passen på så hög och jämn nivå som möjligt.
Fakta träning+graviditet
Jag sökte under den här tiden efter råd och fakta om träning och graviditet. Jag fick via Sveriges olympiska kommitté till ett möte med professorn och överläkaren Angelica Lindén Hirschberg som jobbar med kvinnohälsa på Karolinska Institutet. Min tränare följde med. Det var skönt att få till det här mötet för att säkerställa att jag tänkte rätt och gjorde rätt i min träning. Dock var det som professorn själv sa ”det är svårt att säga så mycket då det inte finns nästan någon forskning på området på grund av etiska skäl”. Och lite här stannade vi. I princip var det enda rådet jag fick att lyssna på kroppen, använda mitt sunda förnuft, och undvika att hoppa och klättra så mycket för att undvika fallskador.
Inget fel på de råden men det kändes ändå ganska futtigt att det inte fanns mer att prata om. Att det inte fanns fler råd och idéer till en elitaktiv som använder kroppen som sitt främsta verktyg. Här någonstans bestämde jag mig för att jaha, då får jag väl göra allt själv. Själv lista ut rätt träningsdos, själv lägga upp program, själv disciplinera mig att genomföra träningarna och motivera mig att bara träna lagom som ju var långt ifrån det jag normalt klarade av. Min tränare hjälpte förstås till mycket, men det är svårt att lägga upp träningsprogram till någon som har en kropp man inte är van att arbeta med, samt en oro att lägga fram träning som kan vara skadlig eller medföra komplikationer för mig.
Sänkt krav
En stor mental svårighet med att träna som gravid är att om du jämför med träning annars så börjar man nerifrån och upp, man blir alltså bättre för varje träning. Som gravid är det tvärtom, man börjar uppifrån och sedan blir man sämre och sämre ju större man blir. Här kan motivationen tryta rejält. Men en viktig regel, åtminstone för mig, var att sänka kraven och försöka vara så ödmjuk som möjligt inför kroppens förändringar.
Träningsdos gravid
Från det att magen började synas i månad 4 så anpassade jag som sagt träningen efter hur kroppen kändes och minskade också träningsdosen, istället för 4 löppass i veckan blev det bara 2-3 och istället för 2 styrkepass så blev det bara 1 som dessutom var mycket lättare än normalt. I början tänkte jag att om något gör ont så måste jag genast upphöra med det jag gör. Men efter ett tag insåg jag att när något gör ont så har det redan gått för långt. Det räcker att det känns obehagligt. Det är kroppens första sätt att säga stopp. Och då ska man lyssna. Som elitidrottare är jag ju van vid att det gör både ont och känns obehagligt ibland på träningen, men att man inte alltid kan lyssna på det utan får köra på ändå. Därför var det viktigt att jag kunde göra skillnad nu när jag var gravid och ta obehaget på allvar.
Jag kunde med hjälp av allt detta träna på nästan hela vägen fram till beräknad födsel. När jag var i vecka 37, med tre veckor kvar kände jag dock att jag behövde ta en paus. Jag var nöjd med den mängd träning jag hade gjort och att jag hade kunnat springa hela tiden. Så jag valde att ”unna” mig tre veckors paus inför stundande förlossning.
Första förlossningen
Jag hade en hel del tankar inför förlossningen. Jag ville försöka föda utan hjälp av smärtstillande för jag tänkte att jag som idrottare är van vid smärta och jag är inte rädd för att ha ont. Jag ville inte att det skulle bli kejsarsnitt för att operationer är något jag alltid vill undvika precis på samma sätt som jag resonerar när det gäller skador inom min idrott. Jag kände mig trygg i att ha en dialog med barnmorskan då jag såg den rollen som en slags coachroll och jag ju är van vid att lyssna på min coach och följa instruktioner. Jag hade hörde talas om myten att man kan vara för vältränad och därför spricka under en förlossning men senare läst att det var just det, en myt. Att vara tränad är fördel under en förlossning för att man orkar mer och längre samt att ha en bra kroppskontroll kan hjälpa till i slutet när barnet ska ut. Med den informationen kände jag mig också säker på att jag skulle klara det här galant.
Men som allt som oftast så blir ju sällan förlossningen så som man hade tänkt. När jag kom in på förlossningen sent på kvällen efter att ha varit hemma med värkar i 20 timmar så var jag rätt så trött redan. Men fortfarande fast besluten att klara det här och faktiskt ganska peppad för att det äntligen skulle vara dags. Ganska snart ansåg barnmorskan att jag hade för ont och att värkarna kom så tätt att jag inte fick en chans att vila. Jag fick då ryggmärgsbedövning och värkarna avtog. Sedan avtog hela förlossningen sådär som kan vara en bieffekt av epidural. Och knappt något hände på flera timmar. Men man kan inte vänta för länge så efter skiftbytet på morgonen ansåg den nya barnmorskan att det var dags för mig att börja jobba trots att värkarna var svaga och inga krystvärkar kom. Att bli ombedd att krysta ut ett barn utan någon direkt hjälp från kroppen kändes nästan omöjligt och det var mycket riktigt en enorm kraftansträngning. Men tillsammans med barnmorskan så jobbade jag på och efter ett tag så fick hon syn på en liten hårtuss. Men trots att jag pressade på så ville inte barnet komma ut. Det visade sig att navelsträngen hade virat sig runt hals och under ena armen så bebisen åkte fram och tillbaka som en jojo. Plötsligt var det en hel massa personal inne på vårt rum och en läkare som diskuterade tillvägagångssätt. Jag var rätt groggy av trötthet vid det här laget och uppfattade inte så mycket men det beslutades att jag skulle klippas och sedan skulle de med hjälp av sugklocka ta ut barnet. Klippet gjorde inte ont men däremot var stunden med sugklockan enormt smärtsamt, som tur var så räckte det med två drag och så kom vår lilla bebis ut. Hon skrek, var blå och huvudet såg ut som en topphatt men jäklar vilken lättnad och glädje det var.
Efteråt hamnade vi inte på patienthotellet utan på en avdelning. Varken jag eller min man förstod riktigt varför. För vi tyckte att vi mådde bra och vår dotter också. Däremot var det ju helt fantastiskt att vara på avdelningen för där fanns hjälp att få och folk att fråga om allt möjligt som man undrade över. Jag minns de två dagarna vi var där som väldigt positiva och vi fick landa i att vi nu hade en dotter. Däremot har jag aldrig känt mig så innerligt trött i hela mitt liv. Jag som ändå sysslar med en idrott som helt och hållet handlar om att pressa sig till max, att träna tills man spyr och att hela kroppen gör ont. Men det här var en mycket värre trötthet än vad jag någonsin känt på tidigare.
Jag syddes endast två stygn och fick känslan att förlossningen hade gått bra samt att jag klarat mig igenom den utan några större bekymmer. Jag tänkte att det fanns de som nog hade det mycket värre, så det fanns inget att klaga på.
