Moa Hjelmer – andra graviditeten, förlossningen och tiden efter

Moa Hjelmer – andra graviditeten, förlossningen och tiden efter

Det här är det sista av tre gästinlägg där Moa själv berättar om sina graviditeter och sin karriär!

Andra graviditeten

Min andra graviditet var också komplikationsfri. Skillnaden nu var att jag blev gravid under en annan tid på året, en tid då man är i toppform och tränar därefter. Jag kunde faktiskt träna på under sommaren trots min skada i baklåret och jag hade en tanke om att kanske vara i form till de avslutande tävlingarna. Det var mitt sikte. Men några dagar före SM, som var mitt mål, så testade jag på träning att sprinta på ordentligt. Det slutade inte bra, jag fick kramp i en magmuskel och förstås blev jag orolig för mitt barn, även om jag visste att det inte var någon fara egentligen. Då insåg jag att det nog var lite orimligt av mig att tro att jag i vecka 16 skulle kunna tävla på ett SM. Så jag fick avstå och vara åskådare istället, och det kändes ganska okej ändå, även om jag gillar att bryta normer och att det hade varit ganska roligt att tävla med en liten kula på magen.

Jag la upp träningen ungefär likadant som under första graviditeten. Det hade ju funkat ganska bra då, så jag körde på samma igen så länge inget kändes obehagligt. Men när jag var i vecka 33 bestämde sig bebisen i magen för att fixera sig, och jag upplevde då lite mera tryck nedåt. Då fick jag rådet av min barnmorska (som f.ö. hade noll kunskap om träning) att ta det lugnt, för annars skulle det bli en tidig förlossning. Eftersom detta var strax före jul så lydde jag hennes råd och slutade i princip helt att träna. Jag gjorde så, inte för att det var just jul, utan för att jag var så inställd på att bebisen skulle födas nästkommande år och att det inte alls funkade med mina planer om barnet kom före nyår. Ibland är man lite av ett planeringsfreak som idrottare och vill gärna kunna kontrollera allt som går. Jag vet inte om det hjälpte att jag slutade träna eller om det hade gått att träna på trots tidig fixering, men hursomhelst så väntade bebisen snällt tills två dagar före beräknad dag att komma ut. Så i slutet på januari fick vi en son, och min dotter blev äntligen storasyster.

Andra förlossningen

Jag hade ju som sagt en ganska tuff första förlossning, men det var inte förrän efter förlossning nr 2 som jag och min man fattade hur vidrigt tuff den där första gången egentligen var, när vi kunde jämföra. Det var lite som en aha-upplevelse för oss båda. Nu plötsligt förstod vi varför vi hade hamnat på en avdelning och varför de hade ställt så mycket frågor till oss om vår upplevelse och funnits där för att stötta. För den här gången var det så enkelt på något sätt. Före den här förlossningen hade vi förberett oss på en tuff omgång igen, men vi levde lite på mantrat att man skulle ta tiden för sin första förlossning och sedan halvera den, eftersom kroppen nu kom ihåg hur den skulle göra och det därför skulle gå fortare. Så tiden inne på BB som var 11 timmar första gången skulle nu vara 5,5 timmar. Det här motiverade ändå oss, för det kändes inte alls så jobbigt. Det blev ju förstås inte som vi hade tänkt oss eftersom det sällan blir det. Bebisen hade bråttom och 1 timme och 30 min senare var han född. Inget smärtstillande mer än lite lustgas och vilket halleluja-moment när krystvärkarna kom igång. Det var helt fantastiskt att få sådan hjälp av kroppen, det kändes som en riktig urkraft som plötsligt bara svepte igenom mig och jag kände mig hur stark som helst. Känslan efteråt var som natt och dag i jämförelse med första förlossningen. Jag var inte speciellt trött, jag kunde upp och gå direkt efter att barnmorskan sytt mig, för ja, jag sprack lite grann vid urinröret, men det räckte med två stygn den här gången med. Jag fick sån hybris att jag var på väg att promenera ca 1 km bort till patienthotellet, men kom på mig själv att det kanske var smart ändå att sätta sig i rullstolen. Men vilken fantastisk upplevelse det var när allt bara funkade! Jag njöt hela vägen bort till hotellet och sov fantastiskt gott den natten. Alltså, vilka krafter som bor inom oss kvinnor ändå.

Magträning via app

Väl hemma igen, dagen efter, så låg ju förstås fokus på att introducera lillebror för storasyster. Och det blev ett kärt återseende av vår dotter som genast ville klappa och hålla lilla bebisen. Jag mådde oförskämt bra så här dagen efter och började spontant faktiskt tänka på min träning. Jag hade redan innan förlossningen fått tips om appen MammaMage som jag då hade laddat ner på min telefon. Nu öppnade jag appen och läste lite om träning i allmänhet och vad man skulle tänka på. Redan dagen därpå satte jag igång med de första övningarna. Jag kände mig verkligen jättemotiverad och längtade efter att få springa igen. Kanske var det det längre uppehållet i över en månad som hade fått mig att känna suget eller att jag visste att det inte behövde ta så lång tid tills jag kunde vara tillbaka på banan igen om jag verkligen gjorde ett bra grundarbete?
Hursomhelst så tragglade jag på med (för mig) de mest simpla övningarna i ett par dagar. Men som prestationsidrottare så ville jag direkt gå på en svårare nivå och det gjorde jag. Men då stötte jag på patrull, jag klarade inte att ”hoppa över” övningar och snabba på processen i den takten jag ville. Så jag fick gå tillbaka till de lägre nivåerna och helt enkelt acceptera att göra detta på rätt sätt. Det gav resultat och jag kände mig redo att börja springa efter ca 3 veckor.

Däremot var inte min medicinare Fredrik lika glad, han tyckte att jag hade alldeles för bråttom och var inte nöjd med min fortsatta magmuskeldelning. Ett problem vi stötte på här, och som nästan kändes som världens mest korkade sak var att ingen av oss hade en aning om hur mina magmuskler var i ”normala” fall. Vi hade inte mätt delningen, varken före min första graviditet eller senare efter att jag var tillbaka på banan efter graviditet ett. Till vårt försvar så är det ju inte något de flesta tänker på att göra, men det borde vara en sådan sak som alla egentligen borde göra. För att underlätta för en själv att veta om delningen i magen är ett problem eller om det bara är så du har sett ut hela tiden.

Det tog lite längre tid än jag hade tänkt att få klartecken att springa. Med hjälp av ultraljud kollade jag upp hur min mage såg ut på insidan och om jag hade kontroll över mina olika magmuskler. När det till slut såg bra ut, fick jag grönt ljus för löpträning. Då var min son 2 månader gammal.

Comeback nummer två

Den här gången kände jag nästan direkt att det var skillnad på kroppen när det gällde träningen. Efter första graviditeten tog jag paus i 3 månader där jag i princip inte tränade alls. Den här gången hade jag visserligen en paus i slutet på graviditeten men sedan började jag träna redan 2 dagar efter förlossningen. Och även om jag inte sprang så tränade jag styrka i form av bålstyrka och övningar för kroppskontroll. Jag tror att jag helt enkelt hade en mycket starkare grund att stå på när jag väl började springa till skillnad från första gången.

Jag hade med flit inte satt upp någon specifik tävling som jag skulle vara i form till efter graviditet 2. Dels för att inte pressa mig för hårt och dels för att det var roligare att bara gå efter devisen ”vi får se vad som händer”. Det visade sig vara klokt. För nu kunde jag bara träna på och tycka att allt jag gjorde hela tiden var superkul. När säsongen började hade jag inga planer på att börja tävla, det hade ju trots allt bara gått 4 månader sen förlossningen. Men så frågade min klubb snällt om jag inte kunde ställa upp på SM i stafett ändå, på 4x100m. Jo men varför inte tänkte jag, det är ju ändå jätteroligt att springa stafett! Så det gjorde jag. Med en skumpande mammamage och tömda bröst tack vare bröstpumpen en halvtimme före start inne på toaletten så sprang jag så snabbt jag kunde mina 100 meter och tänk, vi vann! Så SM-guld med en 4-månaders hemma kändes ganska otroligt. Jag var faktiskt väldigt överraskad över min prestation och hade inte alls förväntat mig att kunna springa så pass snabbt så tidigt.

Sammanfattningsvis så gick resten av säsongen bra, jag tävlade flera gånger, men inte så mycket som jag normalt skulle göra. Jag hade verkligen fått snabba resultat men var fortfarande ödmjuk inför det faktum att kroppen egentligen fortfarande återhämtade sig efter graviditet och förlossning och pressade mig inte i onödan. Siktet var ju ställt längre in i framtiden. Nu kände jag mig fri att fortsätta min karriär så länge som jag vill utan att låta längtan efter familj sätta stopp.

Året därpå, det här året, har tack vare min försiktighet och disciplin vad gäller att göra ett bra grundarbete gått väldigt bra. Start på EM, SM-guld på 400m och vinst i Finnkampen är meriter som jag själv känner mig oerhört stolt över. Jag har valt att kalla det här året för År 1. Genom att hela tiden tänka att jag har startat om från noll, så kan jag undvika att jämföra med de prestationer och tider jag gjorde innan jag födde barn. På så sätt blir det mindre kravfyllt. Nu den här hösten har jag alltså fortsatt in på År 2. Och det ska bli ett väldigt spännande nästa år.

Avslutningsvis

Men om jag avslutningsvis återgår till två saker som jag inte pratat om tidigare så är det amning och kroppskomplex.
Jag ammade båda mina barn tills de var 5,5 månader gamla. Jag hade aldrig problem med att komma igång med amningen utan det kom snarare för mycket mjölk. Däremot kände jag mig så oerhört låst när jag gick runt som en levande matstation. Det var mysigt att amma, men det var så irriterande att alltid behöva avbryta det man höll på med för att gå och amma. Jag kände att den här känslan var för stark för att orka hålla på med amningen speciellt länge, men jag kämpade ändå förbi 5 månaders-strecket och lite till båda gångerna. Sen fick det vara nog. Dessförinnan så kombinerade jag amning och träning. Jag vet att jag undrade om en del fysiologiska aspekter med amningen, vad från mig och det jag äter och utsätter kroppen för förs över till mjölken egentligen? Återigen var forskningen begränsad även om den har kommit igång bättre på senare år. Jag var nämligen orolig för hur det skulle vara med mjölksyra. Jag drar ju på mig stora mängder mjölksyra i min träning, och undrade om det skulle kunna föras över i mjölken och i så fall vara skadligt? Så vitt jag vet idag så är det inget som påverkar barnet, men å andra sidan har det knappast utförts någon forskning på 400-meters löpare som ammar heller.

Kroppskomplex

Ett annat viktigt ämne är kroppskomplex. Jag som friidrottare tävlar i väldigt små kläder och visar mycket hud. När jag efter första graviditeten kunde konstatera att jag hade fått massa bristningar och ärr på mage och bröst så tyckte jag att det var jättejobbigt. Jag visste att det mycket väl kunde hända men det var ändå svårt att acceptera en förändrad kropp. Till en början, de första månaderna innan jag började träna så var jag mer bekväm i hur jag såg ut, för jag tänkte hela tiden att det var så nyligen som jag födde barn så jag är ”ursäktad” att se ut som jag vill. Men ju längre tiden gick efter förlossningen och ärren fortfarande fanns kvar, desto jobbigare blev det. När det var dags för tävling så valde jag att ha täckande kläder på mig. Jag ville inte visa min kropp och jag var missnöjd med hur jag såg ut. Trots att jag tränade hårt så var min kropp för evigt förändrad och inget jag gjorde skulle kunna påverka det. Ärren bleknade förstås och blev mindre synliga, det gjorde mig mer bekväm och jag slutade täcka över magen när jag tävlade. Det kändes inte helt bra men det var ändå okej.

Efter min andra graviditet så återkom såklart både ärr och bristningar och några fler lades dessutom till. Återigen kände jag mig missnöjd med min kropp. Men där någonstans stannade jag till och funderade noggrant, det kändes inte bra det här. Var det verkligen värt att gå igenom samma känslocirkus igen? Där jag skulle se negativt på och tycka illa om den kroppen som skapat två underbara små liv? Det var väl inte helt rättvist egentligen? Och nu visste jag ju också att många av ärren skulle blekna, men att resten av kroppen skulle se ut på samma sätt. Varför gå och lägga energi på saker jag inte kan förändra. Bättre att lära mig acceptera den jag är. Sagt och gjort. När det den här gången var dags för tävling så valde jag mina vanliga kläder, sporttopp och hotpants. Magen fick se ut som den gjorde.
Det var förstås inte riktigt så enkelt, jag tyckte fortfarande att det var jobbigt att visa upp en kropp som inte såg ut som en ”vanlig” idrottskropp. Men samtidigt hade jag bestämt mig för att fortsätta visa magen. Jag förstod också att det skulle krävas repetition, att för varje gång jag gör det här så ska det kännas lite lättare. Och det gjorde det faktiskt. Tills dagen kom då jag insåg först efter tävlingen att jag inte en enda gång hade tänkt på mitt utseende utan bara fokuserat på uppgiften som jag hade framför mig. Det var en oerhört befriande känsla! En känsla jag hoppas fler kan få uppleva. Dagen då man glömde bort att tänka på den där fula fläcken på kroppen.

Snabba råd

Är du gravid? Kör på! Gör det som känns bra!
Är du nyförlöst? Ladda ner MammaMage-appen, eller liknande app, men stressa inte! Ta din tid, lite är bättre än inget.
Är dina barn stora? Det är aldrig försent att börja träna! Hitta något som är kul och prova dig fram till det som känns bra!