Maria Rydqvist – elitskidåkare under och efter två graviditeter
Idag och imorgon kommer två inlägg som är resultatet av en intervju med Maria som jag gjorde över telefon i höstas. Jag är ingen journalist och det är därför mest bara hennes berättelse rakt upp och ner utan journalistfinesser. Hennes historia är dock otroligt fascinerande! Jag hoppas att ni kommer tycka om läsningen!
Marias bakgrund
Maria har alltså tränat och tävlat i skidåkning på landslagsnivå. Hon berättar att en normal träningsvecka för henne innehöll främst uthållighets/konditionsträning men också pass med styrka och rörlighet. Passen var fördelade på ungefär två om dagen och hennes totala träniningstid per vecka låg på 20-25 timmar under hårda veckor. Den höga träningsdosen gjorde att Maria hade ojämn menstruationer och att hon var ganska orolig över hur det skulle gå att bli gravid. På grund av både sug efter barn och oron över att det kanske skulle komma att bli komplicerat bestämde sig Maria och hennes man för att skaffa barn ganska tidigt. Maria var 26 år gammal då hon blev gravid med sitt första barn. För att vara elitidrottare var detta mycket tidigt eftersom många andra väntar med barn tills de känner sig nöjda med karriären som den blev. Maria upplevde inte att hon behövde välja mellan det ena eller det andra, utan var fast besluten om att det skulle gå att kombinera barn med elitidrottandet. Inte många verkade tro att det skulle vara möjligt! Ungefär ett år innan graviditeten hade Maria en period med en del skador och smärtor i hälsena, knä och rygg. Hon hann bli helt återställd från alla dessa innan hon blev gravid, men möjligen hjälpte också graviditeten till att ge en liten paus från den tyngsta träningsbelastningen. Kanske bidrog detta till att Maria sedan inte fick tillbaks besvären.
Första graviditeten
Först i början av graviditeten mådde Maria, som så många andra, mycket illa och var bedövande trött. Det föll sig precis inför en tävlingssäsong och det var lite för tidigt för att berätta den goda nyheten för alla. Istället blev det att tävlade på och presterade förhållandevis dåligt. I vecka 12-13 lättade måendet något och då kände hon sig också trygg att berätta om graviditeten. På grund av obehag inför den totala utmattning som krävs vid tävlingar valde Maria att sluta tävlingssäsongen runt omkring graviditetsvecka 17.
Bristande stöd för gravida elitidrottande
Maria kunde genom privata kontakter få råd av en specialistläkare (samma som Moa också fick stöd av faktiskt) och en annan elitidrottande mamma. Från landslagskontakter eller vanliga mödravården fanns inga extra resurser att sätta in för att stödja under graviditeten. Maria var utlämnad till att känna efter själv, vilket inte föll sig helt naturligt. Det ligger i elitidrottens kärna att vara van att stänga av alla smärtsignaler och bara köra på. Men nu ville Maria lyssna inåt, lyssna i magen och på resten av kroppen. Hon kunde fortsätta träna intervallpass och med tröskelfart. Hon upplevde också att träningen gav bra pulshöjning även om hon valde att inte ta i explosivt. Totalt sett blev hennes träningsveckor ungefär halverade i tid. De åtgärder hon gjorde för att lägga om träningen så att den fungerade för gravidkroppen var att dra ner på tempot samt hastigheten. Gravidkroppen bidrog ändå med en ökande belastning så hon kunde dra ner på intensiteten och ändå uppnå en känsla av att träna hårt. Hon utökad också återhämtningen mellan passen. Med tiden fick Maria lite känningar av bäckensmärta i framfogen och slutade då med de aktiviteter som belastade mycket där.
Kvällen innan förlossningen startade tränade Maria sitt sista pass. Hon upplevde då att kroppen sådär i slutet hade massor av energi och hon kände sig otroligt stark.
Första förlossningen
Vattnet gick och Maria och hennes man fick åka in för en kontroll. Värkarna kom igång så småningom och det blev en normallång förlossning, men ett ganska snabbt förlopp på slutet. Marias upplevelse är att det var en förhållandevis enkel förlossning som gick bra. Hon sprack ingenting och behövde inte bli sydd. Tack vare den mentala träning som idrottandet gett henne så kunde hon behålla ett lugn genom hela förlossningen. Hon var inte rädd för smärtan och kände sig väl förberedd både fysiskt och psykiskt. Hon kunde återhämta sig i värkpauserna och upplevde att hennes träningsgrad också hjälpte till i förlossningen i sin helhet.
Återhämtningsperioden
Maria var fast besluten att bevisa att hon kunde komma tillbaka till skidåkningen och att hennes karriär inte var över bara för att hon fått barn. Hon upplevde också att kroppen var snabb i sin återhämtning och att hon både kunde lita på och tycka om kroppen som den blivit. Några dagar efter förlossningen kunde hon promenera en kort stund. Konditionsträningen återupptog hon sedan med cykling och rullskidor efter någon vecka. Det var jobbigt att sitta på cykelsadeln i början, men det gav med sig. Efter 2,5 månad började Maria springa litegrann. Under hela återhämtningsperioden fokuserade hon också mycket på knipövningar. Det var ingen som specifikt låg på och påminde henne om detta, knappt ens barnmorskan. Marias känsla av den här perioden var att hon inte kände någon stress, men däremot ett väldigt flow. Hon upplevde att kroppen svarade bra på träningen och hon blev fylld av revanschlust. Många bemötte henne med att det var ”osvenskt att komma tillbaka” till elitidrottande efter barnafödande.
Konditionsmässigt kände Maria att hon ganska snabbt var på banan igen, men bålmusklernas återhämtning var lite långsammare. När hon åter började tävla var prestationerna lite ojämna till en början. Men känslan av att åter ensamt äga kroppen och lyckan över tillfällena av egentid som träningen gav var stark. Ett år efter förlossningen upplevde Maria att kroppen var nästan helt tillbaka till sitt normala. Men magen blev aldrig helt som innan, hon upplever att den kräver mer träning för att hålla sig stark och att den är mer känslig för styrketapp vid mindre träningsdos. Från bäckenbotten har Maria inte haft några andra känningar än urinläckage både i slutet av graviditeten och precis i början av postpartumtiden. Det gick över med tid och knipträning.
Åter till tävling
När Marias första bebis var 3,5 månad gammal började hon alltså tävla igen. Bra dagar kunde hon känna att hon redan då var tillbaks på en bra nivå. Sju månader efter förlossningen gjorde Maria också sitt bästa lopp dittills i karriären! Under den påföljande tränings- och tävlingsperioden fortsatte Marias känsla av flow. Bebisen sov och åt okej. Maria höll sig både skadefri och frisk rent generellt. Maria ammade och upplevde att amningen gav ett lugn som hon mådde bra av.
Trots den tidiga återgången till träning och tävling var Maria trygg i sin kropp. Hon hade viss oro för att drabbas av komplikationer som framfall. Hennes goda kroppskännedom hjälpte henne på traven även här, och hon landade i att hon kände sin egen kropp bäst.
Det är två år och 10 månader mellan Marias båda barn. Det blev därför ca 2 år av träning och tävling på hög nivå innan det blev dags igen!
