Dina erfarenheter: Psykisk ohälsa efter förlossningsskada?
Jag håller på med olika projekt (böcker, föreläsningar, blogginlägg etc) som på olika sätt syftar till att både folkbilda och bidra till förbättringsarbete inom kvinnosjukvården. I detta arbete är det otroligt viktigt att kunna belysa fler perspektiv än mitt eget. Därför kommer jag i flera inlägg be er om era upplevelser, erfarenheter och tankar utifrån olika teman. Jag ber att både dela med er av positiva och negativa saker om det går!
Och jag kommer alltså kanske använda era citat, men har för regel att alltid avidentifiera så mycket jag kan. Jag kommer därför inte ge var och en av er cred för era bidrag sådär “offentligt”, men ni ska veta att jag är OTROLIGT tacksam för varje berättelse jag får ta del av.
Ni är så viktiga!
Idag vill jag alltså höra era erfarenheter av:
Psykisk ohälsa efter förlossningsskada?
- Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
- Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
- Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
- Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
- Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Berätta allt du kommer på och vill dela med dig av!
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt? Ja under mycket lång tid! Kanske ännu idag, snart 4 år efter förlossningen. Jag ältade vad som hände den första förlossningen dagligen tills mitt andra barn föddes 2 år och 2 månader efter första, och var inför andra förlossningen jätterädd.
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
“Bara” en grad 2 men den var så nära en grad 3 som det går att komma sa de. Djup och mm ifrån sfinkterruptur. Jag hade oerhört ont lång tid efter och upplevde att jag inte fick hjälp eller smärtstillande (isbinda, sittkudde utöver tabletter och eventuellt starkare tabletter hade varit önskvärt). Jag kunde inte ens gå på toaletten själv eller resa mig ur sängen de första 3 dagarna.
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Jag förstår inte riktigt frågan.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Att man skulle räkna med att ha “lite” ont, att det är fullt normalt, att man inte ska gnälla när barnet var friskt etc.. Jag hade varit med om något jättejobbigt, hade jätteont, kissade på mig, fick inget gehör på BHV, ingen familjemedlem som snappade upp mitt mående. Jag blev heller inte kollad i underlivet som överenskommet innan hemgång, vilket kändes som de helt enkelt bara struntade i det. Samt att jag fått söka vård i efterhand flera gånger med samma ton “det är normalt”.. dessutom skulle jag bestämma i förlossningssal om de skulle sy på rummet eller operation. Nyförlösta och utmattad efter 19 timmars aktivt förlossningsarbete. Det ansvaret kan inte rimligtvis ligga på mig som nyförlöst (sydde på rummet pga visste inte bättre).
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Jag var dålig på att föda barn och inte gjord för det. Dock var jag grym andra förlossningen med mer stöd, men blev jätterädd inför att krysta och sprack på samma sätt men inte lika djupt igen. Däremot har jag skämts över att jag gnällt över vad som hänt i efterhand och känner skuld mot mitt barn som jag hade svårt knyta an till kanske helt i onödan..
Ja, det var ju tyvärr så det blev. En mental grej. Hela min sexuella identitet rubbades och är fortfarande inte på plats. Det här låter kanske löjligt eftersom min skada var förhållandevis liten om man jämför med många andra. (Bristningar, framfall på framvägg, senare OP av framvägg, bakvägg och mellangård) Men ändå var det det som hände.
Innan FL hade jag ett underliv som jag tyckte om. Jag var liksom lite stolt över mitt underliv. =) Det var fint, helt perfekt i form/utseende och funktion. Jag älskade sex. Kände mig nöjd och “hade något att erbjuda” rent sexuellt.
Det ska också sägas att jag har en lite annan sexualitet som är mer åt bdsm-hållet. Jag har spekulerat massor på om det också påverkar min rubbade sexuella identitet efter skadan. Förstått på det sättet att jag har vissa önskemål inom sex med tanke på den sexuella sidan av mig (bdsm) och en lite för stor snippa med dålig koll på läckage finns absolut inte med på den kartan. Den förstör mest hela den bilden, hela den fantasin och jag känner mig bara oattraktiv och har “inget att erbjuda”
Så ja, det satte sig väldigt mycket på mitt sexuella självförtroende. Det blev en tanke som ständigt cirkulerade i huvudet – att jag kände mig förstörd och inte alls fin längre. Eller funktionell. Jag blev deprimerad och har som sagt dragit mig undan sex fortfarande. Jag kände mig okvinnlig och “förbrukad”… Och det är ju inte bra för hälsan i stort, för livsglädjen. Bitvis kan jag känna mig lite bitter tex och det vill jag ju inte alls vara.
Nu, fem år senare, börjar jag bli nyfiken på att prova igen och längtar tillbaka. Jag hoppas jag lyckas.
Ja, jag upplevde att förväntningarna från vården har varit att jag bara ska acceptera det, släppa och gå vidare. Det har inte funkat så bra.
Jag hade en väldigt jobbig förlossning som slutade med sugklocka och en sfinkterruptur grad 4. Jag mådde jättedåligt efteråt, kände skuld över att jag sprack så mycket, att jag borde ha gjort något annorlunda, inte tagit epidural osv.. Allt var mitt fel och jag var dålig som inte klarade att föda ett barn utan att gå sönder som jag gjorde. Jag kämpade med mycket såna tankar i säkert två år.
Första tiden var jag rädd att inte bli “normal” där nere. Kommer jag kunna hålla mig eller kommer jag gå runt och bajsa på mig? Kommer jag någonsin kunna ha sex igen?
Det som hjälpte mig var nog att prata om det med folk runtomkring. Jag var öppen med det som hänt och frågade någon sa jag precis som det var.
Ingen inom vården har frågat hur jag har mått efter. Allt har bara handlat om själva skadan. Jag hade önskat att jag fått gå på samtal med någon som kunde hjälpa mig att bearbeta det som hänt.
Något som tog hårt var när jag fick veta att jag aldrig mer kommer kunna föda vaginalt igen. Det känns som en förlust. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer våga skaffa ett till barn men jag hoppas att rädslan kommer släppa nån gång.
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Ja, min förlossning var en ”normal” förlossning, 14 timmar, slet sönder 2 muskelfästen och en andragrads bristning. Jag tyckte de va skit jobbigt, fruktansvärt och alla bara svarade att sde va normalt. Barnmorskan sydde allt med samma tråd, dom slarvade med att kolla min bristning innan jag fick åka hem, jag fick en infektion i stygnen och fick senare operera om allt. Problemet var att få komma in och få vård, när vi ringde efter hjälp så svarade bara barnmorskan att ”det gör ont att föda barn”. Jag kände mig förlöjligad och mesig som inte stod ut med smärtan hemma. Jag kände mig smutsig och äcklig av infektionen och har efter detta blivit helt galet hygienisk och fått sådan hälsoångest att jag ständigt tror att jag är sjuk eller ska bli sjuk.
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression? Jag har inte fått en förlossnings depression, snarare en vårddepression och fullfjädrad hälsoångest!
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv? Känner nog mest att jag är dålig på att föda barn och väldigt okvinnlig.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa? Ja, när jag försökte förklara hur jag mådde vid mitt utskrivningssamtal så svarade barnmorskan ”du har ju haft en helt vanlig förlossning” jag ville sätta betyget 5 på förlossningen men hon liksom fick mig att skämmas över att jag klagade och på hennes inrådan satte vi då en 7:a. Hon hade dessutom urskrivningssamtalet innan hon kollade min bristning som visade sig vara infekterad, så jag blev utskriven och liksom inte längre ”deras problem”. Omgivningens förväntan är väl att man bara ska hålla käften och vara glad, jag kände de lite som om att klaga är = att inte vara tacksam för sitt barn.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam? Ja, men framförallt så var de värsta hur smutsig jag kände mig av infektionen efter!
Jag födde mitt första barn i november 2018 och fick en grad 3 bristning med partiell sfinkterruptur så detta har hänt väldigt nyligen.
Jag hade kämpat med vestibulit och återkommande svampinfektioner i 7 år när vi började försöka bli gravida. Jag har varit hos olika gynekologer och fokuserat mycket på min bäckenbotten som var överspänd. Det var inte helt lätt att bli med barn eftersom våra möjligheter att ha sex var begränsade för att mitt underliv skulle klara det. När jag blev gravid var jag väldigt orolig för hur det skulle påverka mig- och framförallt hur min spända bäckenbotten och allmänt olyckliga underliv skulle överleva en förlossning. Ovanpå detta ska sägas att jag har blod/nål/skärsårs-fobi som inte gjorde det lättare att tänka på förlossningen.
Från min barnmorskemottagning fick jag inget som helst stöd eller någon som ens ville ta i min oro kring min bäckenbotten. Allt fokus var på att min kropp klarade graviditeten och att barnet mådde bra. Min tidigare gynekolog släppte mig helt eftersom jag nu var gravid. Som tur är hade jag en bra graviditet och när ingen tog min oro kring vestibuliten på allvar försökte jag tänka att bort det. Jag kände dock en stark ångest inför förlossningen generellt och fick gå på samtal hos kurator. Vid det samtalet var det uppenbart att all min ångest hade att göra med rädslan att brista och få ett ännu mer sargat underliv efter att ha kämpat i flera år med mina problem.
Sen kom dagen D och min förlossning gick helt fantastiskt. Jag kände mig stark, tog inte epidural och allt var kontrollerat och gick i ett bra tempo. När jag fick upp min son var jag helt euforisk över min egen insats. Och sen kom beskedet att jag fått en allvarlig bristning som behövde sys på operation. Barnmorskorna var oense om anledningen. En sa att hans axlar fastnade lite och den andra sa att det inte alls berodde på det utan kanske att han var stor. Han vägde 4,2 och var 54 cm lång.
Vi var inlagda i tre dygn efter operationen. Först försökte jag intala mig att det inte fanns något jag hade kunnat gjort annorlunda och att det var otur, men snabbt kom känslan av misslyckande. Det var chockartat att vara i så dåligt skick och försöka etablera amningen. Jag upplevde att personalen endast fokuserade på amningen. I efterhand känns det märkligt att ingen frågade hur jag kände kring bristningen. Det stod över hela min journal att det var just det här som var min mardröm.
När vi kom hem kom de jobbiga känslorna ordentligt och jag hade så otroligt ont och var så orolig över om allt gick åt rätt håll. Jag kände mig ledsen och hade ångest bara jag tänkte på mitt underliv och hade väldigt svårt att känna glädje och anknytning till vår fina son. Jag bröt ihop på första läkarkontrollen med sonen efter att ha sett alla andra mammor sitta ner i väntrummet medan jag halvlåg och inte kunde gå på toa och allt kändes hopplöst och orättvist. Efter några dagar var vi på gynakuten eftersom några stygn släppt. Jag kände mig så otroligt övergiven med min skada och fick ingen klarhet i var jag skulle vända mig.
Nu vet jag inte hur jag kommer känna om några månader/ett år, men nu när det gått två månader och jag börjar må bättre inser jag att jag mådde otroligt dåligt psykiskt de första veckorna, att det påverkade mig och anknytning till min son och att det uteslutande hade med bristningen att göra. Jag har på något sätt känt ett misslyckande över att jag gjorde allt rätt på förlossningen och allt gick bra men ändå klarade inte min kropp det. Jag har även känt en enorm ilska mot mig själv som inte krävde mer stöd och hjälp under graviditeten. De första veckorna mådde jag illa av att tänka på mitt underliv och att behöva kolla svullnad varje dag gjorde mig gråtfärdig. Jag kände mig och känner mig äcklig och sargad och jag vet inte hur det kommer kännas att ta upp ett sexliv igen när det väl är aktuellt.
Jag hade önskat att barnmorskan tog min oro över bäckenbotten på allvar, att jag om möjligt fått ett svar på om mitt tillstånd bidrog till bristningen och hur mina tidigare problem kan påverkas av bristningen framåt.
Tack för all bra info på bloggen och att ni uppmärksammar kvinnohälsa!
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Absolut. Jag fick ett friskt barn men en sfinkterruptur grad 3 samt bristning upp i urinröret samt klitoris och en “vanlig” djup bristning i slidan. Att vara nerprioriterad av vården direkt efter förlossningen och inte få stöd eller opereras förrän långt senare på dygnet skapade ett trauma för mig. Traumat gav mig ptsd och förlossningsdepression.
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
På grund av de fysiska skadorna kunde jag inte vara ute och röra på mig de första tv0 månaderna. Jag kunde inte bajsa, eller kissa utan otrolig smärta och var starkt påverkad av smärtstillande i ca 6 veckor. Detta ihop med att dessutom behöva ta hand om vårat första barn ensam efter bara 10 dagars gemensam föräldraledighet gjorde mig deprimerad.
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Jag var feminist långt innan jag fick mina förlossningsskador, men efter att jag fått dem och i första person fått uppleva hur negligerad man är som kvinna i förlossningsvården gav mig ett helt nytt djup i min feminism. Jag blev arg, sårad, deprimerad men så småningpm starkare; efter att ha fått stöd och hjälp av vården.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Jag fick i efterhand veta att jag inte gavs adekvata smärtstillande åtgärder, något som gjorde att jag upplevde det som oerhört orättvist och som spädde på min redan befintliga postpartumdepression. Det förväntades alltså av mig att på egen hand stå ut med mina smärtor, att själv skaffa adekvat stöd i form av psykolog.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Skam ja, eftersom det tog mig nästan tre månader att våga gå ut med mitt barn på stan utan att gråta av rädsla. Jag kände skuld eftersom jag då trodde att mitt nyfödda barn behövde mer stimulans än vad jag i den stunden var förmögen att ge. Jag upplevde att man som mamma skulle vilja vara ute och “leva som vanligt”, men mådde för dåligt för det.
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
– Ja, jag fick rätt lite information och emotionellt stöd redan under förlossningen och fick en väldigt stark känsla att ska jag ta mig igenom det här så får jag klara ut det själv.
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
– Klass 2. Hade ingen ppdepression utan var väl snarare åt det maniska hållet, med korta stunder av katastroftankar och ångest. Tror definitivt att jag hade taggat ner lite om jag inte i tusen (liten överdrift) telefonsamtal/vårdmöten behövt tjata/gräla/egenremittera mig till möte med fysioterapeut eller vettig läkare.
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
– Ja. Jag har alltid sett mig som en frisk person. Att helt plötsligt inte fungera som förväntat var skit.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
– Förväntningen att jag skulle amma gjorde att jag sov väldigt lite och det tålde jag nog inte särskilt bra. Och att jag liksom skulle driva allt själv med vprkontakter mm. (se ovan). Det var också väldigt svårt att få hjälp för psyket (har fortfarande inte fått och bebisen är två år nu) när en inte var deprimerad, jag hamnade utanför mallen på något sätt.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
– Ja, sen blev jag förbannad och typ skämdes för att jag skämdes, att skämmas kändes inte som en rationell eller konstruktiv reaktion.
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Ja det tror jag nu i eftehand. Jag led nog av ptsd men förstod inte detta, då jag bara ville få mitt barn att må bra. Jag mådde dåligt länge och jag tror att det ibland fortfarande påverkar mig – 20år efter
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en Postpartumdepression.
Jag fick aldrig återhämta mig. Det tog 4 månader innan avslaget avtog, och smärtan satt i minst 8-9 månader, ( senRe var det ryggont och ostadighetskänsla)
Jag minns inte att jag fick sova mer än 2-3 timmar i sträck de första 2 åren. Min sambo ville inte avlasta och vi hade ingen som ville vara barnvakt, så jag minns allt som ett töcken och jag mådde jämt dåligt pga sömnbristen.
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Jag blev asexuell.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Att alla tyckte jag skulle vAra glad, men jag var mest arg ( vanlig reaktion vid postpartumdepression) min depression fångades aldrig upp på bvc de sa bara att man är trött som ny förälder ( de började scanna nyblivna föräldrar nåt år efter min fl) jag är otroligt besviken på min omgivning fortfarande, litar inte på att jAg får hjälp.vi är skilda nu, jag kan inte förstå hur man kan strunta så i någon man delar sitt liv med. Men han kanske också fick en depression, vi var så ensamma i detta.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Jag litar inte alltid på mig själv och min förmåga.. jag litar inte på sjukvården alls./har svårt iaf
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Under graviditeten såg jag fram emot min förlossning och var inte alls rädd. I min släkt har alla ungar bara swishat ut och fötts i säte och hitan och ditan utan en enda skråma på någon, typ. Såg fram emot att känna mig stark, den där ”kraften” alla pratat om att man ska känna. Under förlossningen kände jag istället tvärtom, det enda jag hörde hela tiden var ”svag svag svag”. Svaga värkar så jag hade flera dagars latensfas och var helt utmattad när jag skrevs in. Sen gick hjärtljuden ner och det blev sugklocka och en grad 3-bristning. Så inte ens trycka ut barnet klarade jag av. Kände mig extremt misslyckad och som att allt var mitt fel. Den känslan påverkade mig väldigt mycket när jag kom hem också, jag litade inte längre på att jag ”hade vad som krävs” utan började tvivla väldigt mycket och kände mig dålig.
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
Vet inte om det var en depression men jag var väldigt väldigt orolig för allt och tvivlade mycket på min förmåga att kunna ta hand om mitt barn. Kände mig väldigt ofta dålig och tolkade hennes gråt som att hon kände sig övergiven eller att hon inte fick tillräckligt av mig. Trots att jag hade henne hos mig och bar på henne precis hela tiden så det var ju bara hjärnspöken. Tror att det kom av självkänsletappet under förlossningen.
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv? För mig var inte skadan i sig det värsta utan känslan av misslyckande.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa? Jag upplevde det som att det fanns en förväntan på att allt skulle komma ”naturligt” och särskilt för mig som var så barnvan. Redan på BB så var det som att de förväntade sig att man skulle fatta hur man ammade till exempel, jag bara lämnades där med henne och skulle få det att funka. Minns en gång när en sköterska kom in och skällde på mig för att jag lät henne amma på det bröstet som hon gillade mest eftersom jag inte fick till det med det andra, hade inte fattat att det var viktigt att de ammade på båda för det var ingen som sagt det. Allt detta ökade känslan av att jag ”inte hade vad som krävs” eftersom det verkade som att man bara skulle fatta allt själv, naturligt, och det gjorde inte jag.
Upplevde också att det fanns en förväntan att sex var något man bara borde ha så man fick det överstökat. Att det inte var så farligt om det gjorde ont. Det var typ det enda hon tjatade om på edterkontrollen, typ ”va?! Har ni inte haft sex ännu?!?”. Men jag vill knte att sex ska göra ont så det tog över ett år innan vi hade det.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam? Ja, kände väldigt mycket skam och skuld och hade jättesvårt att höra om andras fantastiska förlossningsupplevelser under en lång tid efteråt. Särskilt eftersom många med fina förlossningsupplevelser gärna pratade om det som något de gjorde bra (vilket jag kan förstå nu i efterhand att man vill). Typ att de hade läst den och den boken eller förberett sig på ett särskilt sätt och sen gjort si eller så och inte varit rädda osv osv osv. Provocerades mycket av det ett tag.
Det jag tyckte gjorde allra ondast under förlossningen var efteråt när de undersökte mina skador. Det gjorde tusen, tiotusen, gånger ondare än hela förlossningen tillsammans tyckte jag. Fick ingen bedövning förutom lustgas och hade så ont att jag skrek och grät och knte kunde ligga stilla. Och personalen blev irriterade och bara ”men nu får du faktiskt ligga stilla, du har ju precis fött barn, det här är väl ingenting jämfört med det?!” Och jag kände mig så jävla dum som inte bara kunde skärpa mig och sluta vara så dålig på allt och fick samtidigt panik över hur trasig jag måste vara där nere om det gör såhär ont när det inte verkar ska göra det. Rädslan över vad som hänt med mitt underliv gjorde att jag började skaka så mycket i kroppen att två personer fick stå och hålla fast mig under operationen så att jag skulle ligga stilla.
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt? Ja, det har det gjort! Jag är egentligen ganska nöjd över själva förlossningen. Jag blev igångsatt pga stor bebis lite i förtid. Jag hade redan öppnat mig några cm och jag gjorde också två försök av hinnsvepning innan igångsättning vilket inte bidrog till fler värkar. Vi checkades in på förlossningen, sattes igång med medicinering vilket gav värkar men inte smärtsamma, sedan tog de hål på hinnan och då kom värkarna med full kraft. Jag hade visserligen också värkstimulerande dropp men det var en lättnad att kroppen svarade på att vattnet gick. Fruktansvärda två långa timmar med värkar som avlöste varandra, dvs ingen vila alls. Kroppen ville krysta men jag fick inte. Begärde epidural vilket jag skulle få men pga akutlarm var narkosläkarna tvinga prioritera annat så efter ytterligare tre låååånga timmar fick jag äntligen epiduralen. Heaven! Under timmarna med värkar innan epidural öppnade jag mig bara ca 2 cm pga att jag helt enkelt inte kunde slappna av, och efter epiduralen öppnade jag mig 6 cm inkl 25 min krystvärkar på enbart 4,5 timme! Fick en andra gradens bristning dock nära sfinktern men de bedömde det som en 2:a. Barnmorskan sydde allt med kontroll av gyn/läkare, sa att jag ej brustit inuti utan endast i mellangården. Jag bad ny gyn kontrollera allt innan hemfärd från bb och allt såg fint ut. Efter ca 6 veckor hemma åkte jag in akut till gyn för misstänkt infektion i livmodern, var inget sådant, men bad ny gyn kontrollera läkningen o allt såg bra ut. Kände dock hela tiden att det kändes som jag hade något extra inne i vajajnan, något som tog plats som inte funnits innan förlossningen. Vid efterkontrollen uppdagades att jag hade en buktande bakre slidvägg just där bristningen varit – men vaddå jag brast ju inte i vajajnan?! Tydligen gjorde jag ju det och troligtvis missade barnmorskan detta och troligtvis blev jag därför heller inte sydd just där. Ett kort perineum har också noterats som ”avvikelse” i min efterkontroll. Detta var startskottet av en hel cirkus med ytterligare läkarbesök för second opinion, olika fysioterapeuters undersökningar och även nya gynekologer. Alla gör olika bedömningar; allt från att det är rectocele till att det är bultningar både på främre och bakre slidvägg till att det absolut inte är det på varken främre eller bakre slidvägg. Och jag som älskar löpning! Hur gör jag nu – kan jag fortsätta springa i framtiden? Också där får jag olika svar från alla dessa…
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression? Jag har inte fått en förlossningsdepression, men däremot en vårddepression och hälso- och framtidsångest! Jag får ingen hjälp, jag får rådda i detta själv och luska fram vilka jag bör träffa för vidare undersökningar. Och jag vågar knappt träna eller något förutom promenader och enstaka cykelpass. Och hur ska jag våga skaffa ett syskon till vår son efter allt detta? Jag vill inte att han ska bli ensambarn. Men med ett redan kort perineum, kan jag ens föda barn vaginalt igen och samtidigt få en framtid med löpning?
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv? Absolut, jag känner mig bekväm i kroppen som sådant men inte i mitt underliv och bäcken. Jag är inte bekväm vid att ha sex då jag 4,5 mån efter förlossningen fortfarande känner av skadan. Vi har inte haft sex än och om jag får bestämma lär det dröja.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa? Förväntan från vården – ”det kan bli så här efter att ha fött barn”, ”det är vanligt”, ”det är normalt att känna så” osv. Omgivningens förväntan är väl att man bara ska finna sig i detta, inte prata om skadorna och vara glad.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam? Nej, jag känner inte skuld eller skam alls! Det är inte jag som gjort fel! Jag vill bara att vården tar sitt ansvar och hjälper mig rätta till det som blivit fel. Just nu känner jag en enorm sorg eftersom jag inte vet hur det blir med löpningen framöver och det kan tyckas vara banalt men för mig är det så starkt förknippat med välmående för det är så jag alltid har hanterat stress, funderingar och oro.
Faktum är att jag inte reflekterat så mycket över min psykiska hälsa varken innan eller efter graviditeter och förlossningar. Var mkt rädd för skador inför båda mina förlossningar och fick sys på operation pga bristningar vid båda tillfällena, har inte skuldbelagt mig själv för det dock. Däremot kan jag i efterhand ifrågasätta vårdpersonalens agerande. Är fortfarande inte helt återställd 3 år senare och räknar inte längre med att bli det, vilket gör att jag känner mig nedslagen ibland, det påverkar mig negativt men jag har inte haft någon förlossningsdepression. Har inte känt några direkta förväntningar från omgivning, mer än att man ska vara så stolt och nöjd som nybliven mamma. Mår överlag bra psykiskt och har alltid gjort.
1. Nej, det kan jag inte påstå. Var ledsen över själva förlossningen som jag skattade lågt, men inte så pass att det påverkade mitt mående på något speciellt sätt.
2. Blev klippt, påverkades inte av detta vare sig psykiskt eller fysiskt (mer än att det förstås behövde läka).
3. Nej, var lite orolig att det skulle kännas annorlunda, men det är väl väldigt vanligt.
4. Nej.
5. Ja, skuld på så sätt att jag var rädd att mitt barn på något sätt påverkades av att födas med sugklocka och av att vara medtagen när han kom ut. Tänker fortfarande på det, om jag har ”förstört” honom på något sätt då jag inte ”lyckades” föda fram honom ”normalt”. Han är 2 år nu. Men det är mer oro/grubbel än psykisk ohälsa så att säga.
•Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Ja tyvärr mkt negativt. Jag kunde inte känna glädje över mitt barn, och att inte känna den där överväldigande kärleken, gjorde mig extremt ångestfylld. Den ångesten och skammen och känslan av att jag måste gottgöra mitt barn efter den där första veckan i chock, följde mig ca ett år framåt. Sen började klinga av sakteliga.
•Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
Ja jag fick en större bristning, och jag tror att den i kombination med det förfärligt nonchalanta bemötande under och efter förlossning, var enda orsak till depression. Eller nej förresten, jag hade kunnat ta den bristfälliga vården jag fick, om jag hade fått åka hem med ett helt intakt underliv. Så mitt svar blir alltså ENBART skadan/ bristningen gjorde mig deprimerad.
•Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Ja, jag hade misslyckats med min förlossning. Även om jag med flera anser att det var vården som misslyckades, och handlade min förlossning direkt felaktigt, så tog jag på mig skuld om att inte ha varit påläst om förlossningens olika skeden så att jag bättre kunnat styra/påverka beslut. Sen att inte vilja ha sex pga känslan att gå sönder, att allt var förstört . Senare förändrades jag från att ha varit en person som hela livet tränat- hårt och mycket, inte längre våga/ känna lust till fysisk aktivitet.
•Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Absolut! Nu handlade ingenting om mig längre, jag hade fött ett friskt barn och förväntades vara överlycklig av tacksamhet. Ingenting fick handla om mig och mitt mående. Och just det är ju så komplext, man ÄR ju överlycklig av tacksamhet för sitt barn, men det ena utesluter ju inte det andra. Det är så konstigt, att omgivningen tycks tro att om man mår dåligt över att vara skadad i bäckenbotten eller pga av en bedrövlig förlossningsupplevelse ,så skulle det innebära att man inte helt o fullt älskar sitt barn? Jag får litegrann den känslan ivarjefall.
• Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Ja. Mkt skuld och skam. Varför gjorde jag si och så. Varför hade jag inte läst boken ’föda utan rädsla’ , eller gått på profylax? Jag tog på mig mkt ansvar. Varför åkte vi in så tidigt till fl kliniken? ( öppen 2cm) som då gav mig sovdos, och sen åkte vi igen då öppen 3 cm, jag fick inte komma in. Efter det blev vi hemma ytterligare ett dygn pga att jag börjat känns rädsla för att åka till förlossningen ännu en gång. Kommer sen in när jag är nästan 9cm, och svintrött. Inte ätit ,sovit på 2 dygn. Jag var skräckslagen och kände mig som en kossa på väg till slakt. Barnmorskan var så kall och arrogant, inte ett endaste tryggande, peppande ord ville hon ge, utan forcerade på en gång med stark dropp och yttre press. Och se där, nu ältar jag samma visa igen o igen. Men det är så dubbelt, att känna skuld o skam över sin förlossning och samtidigt känna skuld o skam över att gå runt med dessa känslor, istället för att bara släppa dem, och enbart fokusera på det positiva- barnet. Fast att ha problem med bäckenbotten är ju konstant påminnande, kissa ,bajsa, hålla sig, ha sex, kunna var fys aktivt utan att det skaver, tynger… och att inte riktigt veta vad man får räkna med för obehag efter en vag fl. Många säger sig vara precis som innan, och tja då känner jag mig väldigt annorlunda och skadad i jämförelse. Medan andra menar på att det ”kan ju aldrig kännas som innan en förlossning” , vad betyder det?
•Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Ja tyvärr mkt negativt. Jag kunde inte känna glädje över mitt barn, och att inte känna den där överväldigande kärleken, gjorde mig extremt ångestfylld. Den ångesten och skammen och känslan av att jag måste gottgöra mitt barn efter den där första veckan i chock, följde mig ca ett år framåt. Sen började klinga av sakteliga.
•Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
Ja jag fick en större bristning, och jag tror att den i kombination med det förfärligt nonchalanta bemötande under och efter förlossning, var enda orsak till depression. Eller nej förresten, jag hade kunnat ta den bristfälliga vården jag fick, om jag hade fått åka hem med ett helt intakt underliv. Så mitt svar blir alltså ENBART skadan/ bristningen gjorde mig deprimerad.
•Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Ja, jag hade misslyckats med min förlossning. Även om jag med flera anser att det var vården som misslyckades, och handlade min förlossning direkt felaktigt, så tog jag på mig skuld om att inte ha varit påläst om förlossningens olika skeden så att jag bättre kunnat styra/påverka beslut. Sen att inte vilja ha sex pga känslan att gå sönder, att allt var förstört . Senare förändrades jag från att ha varit en person som hela livet tränat- hårt och mycket, inte längre våga/ känna lust till fysisk aktivitet.
•Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Absolut! Nu handlade ingenting om mig längre, jag hade fött ett friskt barn och förväntades vara överlycklig av tacksamhet. Ingenting fick handla om mig och mitt mående. Och just det är ju så komplext, man ÄR ju överlycklig av tacksamhet för sitt barn, men det ena utesluter ju inte det andra. Det är så konstigt, att omgivningen tycks tro att om man mår dåligt över att vara skadad i bäckenbotten eller pga av en bedrövlig förlossningsupplevelse ,så skulle det innebära att man inte helt o fullt älskar sitt barn? Jag får litegrann den känslan ivarjefall.
• Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Ja. Mkt skuld och skam. Varför gjorde jag si och så. Varför hade jag inte läst boken ’föda utan rädsla’ , eller gått på profylax? Jag tog på mig mkt ansvar. Varför åkte vi in så tidigt till fl kliniken? ( öppen 2cm) som då gav mig sovdos, och sen åkte vi igen då öppen 3 cm, jag fick inte komma in. Efter det blev vi hemma ytterligare ett dygn pga att jag börjat känns rädsla för att åka till förlossningen ännu en gång. Kommer sen in när jag är nästan 9cm, och svintrött. Inte ätit ,sovit på 2 dygn. Jag var skräckslagen och kände mig som en kossa på väg till slakt. Barnmorskan var så kall och arrogant, inte ett endaste tryggande, peppande ord ville hon ge, utan forcerade på en gång med stark dropp och yttre press. Och se där, nu ältar jag samma visa igen o igen. Men det är så dubbelt, att känna skuld o skam över sin förlossning och samtidigt känna skuld o skam över att gå runt med dessa känslor, istället för att bara släppa dem, och enbart fokusera på det positiva- barnet. Fast att ha problem med bäckenbotten är ju konstant påminnande, kissa ,bajsa, hålla sig, ha sex, kunna var fys aktivt utan att det skaver, tynger… och att inte riktigt veta vad man får räkna med för obehag efter en vag fl. Många säger sig vara precis som innan, och tja då känner jag mig väldigt annorlunda och skadad i jämförelse. Medan andra menar på att det ”kan ju aldrig kännas som innan en förlossning” , vad betyder det?
Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Ja kände direkt efter både extremt stark oro och rädsla då jag förstod att jag hade fått en djupare bristning än grad 1 men fick ingen information från vårdpersonal om bristning en och vad de gjorde med min kropp. Denna oro och rädsla bar jag med mig hem från BB och den minskade inte förrän efter att jag hade opererats på bbc Huddinge. Fick även en depression och när jag 2 år efter förlossningen sökte vård privat för mitt psykiska mående (fick ingen hjälp från Vc) så fick jag även diagnosen ptsd.
Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
Jag fick en omfattande grad 2-bristning med en liten skada proximalt på den yttre sfinktern samt levatorskada och den bidrog i hög grad till en depression. Dock klassades min depression inte som någon postpartumdepression så därför upplevde jag att ingen tyckte att det var något akut problem som jag behövde ha behandling för. Vården ansåg heller inte att det var någon risk för mitt barns välmående då barnets pappa mådde bra. Läkare på Vc så att jag skulle må bättre av att börja jobba igen – det gjorde jag inte.
Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Förändringarna i kombination med funktionsnedsättningen de gav mig samt bemötandet från vården har lett till att jag känner att jag inte är någonting alls, har inget värde, kan ingenting, kan inte bidra med något.
Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Att man skulle ha haft en fantastisk förlossningsupplevelse och känna sig urstark som kvinna och typ vilja föda barn imorgon igen. Att man skulle återhämta sig snabbt, att man var duktig om man började träna tidigt, att man skulle bli som vanligt igen fysiskt. Att man skulle klara allt trots förlossningsskada och psykiskt illabefinnande.
Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Ja oerhört mycket skam och skuldkänslor. Jag har tänkt varje dag och legat vaken på nätterna och tänkt på allt jag gjorde fel under förlossningen; att jag inte kunde hantera smärtan, att jag tog eda, att jag inte hade läst på bättre om risker med vaginal förlossning och själva krystfasen. Jag förutsatte att bm skulle guida mig under krystfasen, vilket hon inte gjorde, jag hade ingen smärta pga eda och krystade därför så hårt jag kunde.
Jag tänker därför att förlossningsskadan är mitt fel. Jag skäms över att jag inte kunde föda barn och att min kropp inte är gjord för att föda barn. Jag skäms över att min kropp inte kunde återhämta sig så bra som alla andra.
Ännu värre blir det när andra pratar om sina fantastiska förlossningar, hur fantastiska deras kroppar är som klarade att föda barn knappt utan någon bristning, att de hade gjort massor för att förbereda sig väl, fick mycket stöd av bm, och klarade att föda barn alldeles galant och helt naturligt. Jag förstår att man vill berätta om man har haft en bra förlossning men när det från så många kommer som svar på min berättelse om min förlossningsskada så spär det på mina skam och skuldkänslor.
Jag känner även skuld och skam över att jag inte kunde ta bättre hand om mitt barn pga mitt fysiska och psykiska illabefinnande och att jag knappt har något minne av de första 15 månaderna. Jag låg eller sätt mest ner och grät hemma samtidigt som jag skulle ta hand om mitt barn drygt det första året.
Mest skam känner jag nog över att ha fått framfall, ”det får ju bara gamlingar”. Förlossningsskadan är jag öppen med för min omgivning men framfallet känns för skamfyllt att prata om.
* Påverkade utfallet av din förlossning din psykiska hälsa efteråt?
Ja, jag drabbades av en depression som inte blev bättre förrän över ett år senare när jag fick göra en rekonstruktion av mellangården i ett annat landsting. Under den värsta tiden hade jag en stark längtan efter att få avsluta mitt liv. Min första förlossning var mycket bättre.
* Fick du en större bristning och upplevde att den bidrog till en postpartumdepression?
Jag vet fortfarande inte graden av min bristning eftersom den inte är dokumenterad. Sen tror jag att det snabba förloppet, att jag nekades bedövning och mitt senare framfall bidrog till depressionen.
* Förändrades din upplevelse av identitetskänsla något av förändringarna i ditt underliv?
Helt och hållet. Jag var en sportig person och umgicks mest med andra som gillar att röra på sig. Håller på och bygger upp en ny identitet. Kämpar fortfarande med det.
* Upplevde du någon speciell förväntan från omgivning eller vården angående dig som nybliven mamma, något som påverkade din psykiska hälsa?
Svårt att svara på, mina egna förväntningar var nog värst.
* Upplevde du att din förlossning eller din förlossningsskada fyllde dig med känslor av skuld eller skam?
Skuld över att inte kunna bära mitt barn. Skam över att andra ser att jag inte lyfter henne.
Jag fick en grad 2 bristning vid andra förlossningen, rectocele och skador på mellangård och minst en muskel. Vet jag nu, då visste jag det inte. Jag har fysiska besvär. Jag undviker vissa fysisk aktivitet och utflykter, det är besvärligt att gå på toaletten, det är besvärligt med mensskydd, jag läcker urin ibland och det känns allmänt fel i underlivet.
Inga dramatiska saker egentligen och det har inte orsakat direkt psykisk ohälsa. Men – det begränsar mig och jag KÄNNER mig begränsad. Jag undviker bland annat att göra vissa saker som är roliga. Även saker som jag kan göra så innebär de fysiska problemen att det är lite besvärligare än annars och det sliter. Det sliter att planera toalettbesök, det sliter att parera konstant känsla av kissnödighet och det sliter att tänka på att lyfta rätt och att strunta i att det känns konstigt att sitta.
Tillsammans blir det ändå en psykisk börda som begränsar mitt liv även om det inte är en egentlig psykisk ohälsa.