A tale of two ruptures

A tale of two ruptures

Hans

När jag fortfarande jobbade med ”vanliga” patienter träffade jag ett tag en man som genomgått en knäoperation. Vi kan kalla honom Hans. Hans hade haft knäartros länge och kunde knappt gå, så tillslut beslöts det att han skulle få ”byta knäled”. Sagt och gjort, han opererades en dag i mars och kom tillbaks till mig någon vecka efter operationen.

Till en början hade Hans jätteont och hade svårt att motivera sig till rehaben, men det är ganska väntat. Knäoperationen är ofta smärtsamma, och fysioterapeutens roll är ofta att peppa patienten att jobba en del över sin bekvämlighetsgräns.

Symtomen

Hur mycket vi än tränade kunde Hans inte få till någon sträckning i sitt knä. Jag lockade, pockade, lyfte, tryckte, drog och hejade. Ingen effekt

I april dök Hans helt plötsligt inte upp på våra bokade tider, men i maj kom han igen. Vi träffades sporadiskt under hela sommaren, men jag tyckte att rehaben gick märkvärdigt långsamt. Ett tag tänkte jag att det var för att han inte gjorde sina hemövningar, men vid flera tillfällen bad jag honom uppsöka en läkare eftersom jag misstänkte att det var något med operationen som misslyckats.

Hans gick till flera läkare men alla hänvisade tillbaks till mig. Vi skulle bara fortsätta träna. 6 månader efter operationen hade vi inte fått någon progress alls vad gällde hans knäfunktion, och tillslut gick en ortoped med på att kolla efter ordentligt.

Rupturen

Den stora senan på framsidan av knät, den som samlar alla framsidan av lårets muskler och som är ansvarig för sträckning i knäleden, var totalt av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

På någon vecka var Hans omopererad, och på några veckor såg vi framsteg igen.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog honom på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hans är alkoholmissbrukare. Han missade ungefär varannat av alla sina besök, och det är svårt att veta om han någonsin gjorde sina hemövningar.

True story.

wp-image-1870868559jpg.jpg

Sanna

Låt oss ta en annan sann med avidentifierad historia.

Här är berättelsen om Sanna.

Sanna har fött två barn vaginalt. Vid första förlossningen fick hon en sfinkterruptur och hon syddes ihop av en läkare direkt efter förlossningen. Sanna var hyfsat besvärsfri efter detta ändå, men tyckte att hon fick konstiga tyngdkänslor i underlivet efter mer fysiskt ansträngande dagar. Sanna blev gravid med barn nummer två och tyckte att besvären förvärrades en del under graviditeten. Hon ville helst inte föda vaginalt igen, men fick inget gehör när hon försökte få till en dialog om kejsarsnitt. Efter andra förlossningen sas det allt ”allt gick bra” och att man bara behövde sy några stygn.

Tio månader efter andra barnets födelse kommer Sanna till mig. Då har hon konstaterade både främre och bakre framfall, och har blivit hänvisad till fysioterapeut för att få hjälp att knipträna.

Symtomen

Sanna har svårt att hålla fisar, ibland avföring. Hon har besvärande tyngdkänsla av vardagliga aktiviteter och hon kan inte leka med sina två barn som andra mammor gör. Hon vågar inte gå till gym eller springa, saker som hon tidigare tyckte om att göra.

Hon kniper, och kniper, och kniper. På tre månader lyckas vi inte få till någon direkt förbättring, vare sig det gäller muskelfunktion eller hennes upplevda symtom.

Rupturen

Tillslut säger jag ifrån, tycker att det är slöseri med hennes tid att hon ska knipträna sig blå utan att få effekt. Hon bokar en tid till en annan gynekolog. Som konstaterar att ALLA muskler som kan vara av i bäckenbotten, är av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

Sanna får sedan vänta i ett halvår på att någon ska göra en bedömning av om hennes muskler går att lappa ihop.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog henne på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hon var kvinna.

***

Lite svinn får man räkna med!

Vad trodde du skulle hända, du har fött ett barn, det är klart du inte kommer se ut som vanligt där nere igen!

Du är bara bitter. Tänk positivt istället!

 

A tale of two ruptures

Båda dessa är historier är baserade på sanna patientfall, men  namn och detaljer är ändrade för att skydda integriteten.

Vad får du för tankar när du läser det här?

Hur förändrar vi inställningarna?

Dela gärna det här inlägget, den här diskussionen behöver spridas!

 

Comments (7)

Starka och talande historier.. viktigt att skriva om detta. Blir berörd!

Om man för det första skulle få män att ens läsa detta så kanske se skulle förstå lite lite lite vad detta handlar om.. Män prioriteras alltid framför kvinnor. Kvinnor gnäller. Kvinnor ska vara tacksamma. Den som skriker högst vinner. Osv. Osv..

Intressant, jag och min man har diskuterat just detta hemma då jag fick en 3:e grad sfinkterreptur och han har opererat korsbandet, hur mycket mer rehab som var självklarhet från sjukvårdens sida för honom medan jag fick höra att jag ska knipa lite och höra av mig men ingen egentlig uppföljning alls.
Tråkigt så tack för att du belyser detta!!

Jag har dragit korsbandet som idrottare och fick operation inom typ 1 månad, återbesök efter en 6 månader med styrketest. Sjukgymnastbesök en gång i veckan med mycket pepp och hjälp. Särskilt för mitt psykiska mående. Nu, 10 år efter skada och operation, fick jag hem en enkät för uppföljning av mitt mående.

Har fött två barn vaginalt. Första blev jag klippt med och hade ont (i varierande grad) av promenader, toalettbesök och sex i nästan ett år. Gick på återbesök hos barnmorskan efter 6 veckor och ”allt var bra”. Har varit hos flera gynekologer efter det som tycker att jag är ”öppen” men att det bara är att ”fortsätta knipa”.

Vet inte ens vad jag ska skriva, blir så upprörd. Det är så mycket vi kvinnor bara förväntas ställa upp på. Att föda barn är en sån jäkla nitlott i dethär skit-patriarkatet!

Ett team för patienter i rehabilitering är väl det absolut bästa? Att personer som är sjuka ska behöva driva sin egen vård är tröttsamt. Det borde finnas mer utrymme för team eller avstämningar yrkesprofessioner emellan. Jag tror inte på att alltid lägga över ansvaret för sina kontakter på individen bara för att på så vis få denne involverad i sin egen rehabilitering. Någonstans har väl vi som vårdgivare ett ansvar för att vårdkedjan funkar för våra patienter och därav borde det finnas mer möjligheter för oss för avstämningar. Positivt att Hans fick operation och kunde bli bättre så snabbt när problemet väl kom upp.

Gällande Sanna så saknar jag också här ett team. Att det sedan tar så lång tid för operation är sorgligt. Men där gör denna blogg och alla kvinnor som vågar berätta stora, avtryck för att vi i framtiden ska få det bättre!

Jag förlorade närmare två litet blod vid första förlossningen när moderkakan inte kom ut. På BB kände jag mig yr trött hjärtklappning orkade inte stå upp. Bm kallade mig sjåpig. Vad trodde jag efter förlossning. Min man bad dem göra blodprov. Fick sen två påsar blod akut.

Leave a comment