Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.

Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.

*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.

Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

5 kommentarer till “Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum”

  1. Angelica, jag vet precis vad du menar! Jag brukar säga att de flesta pratar om förlossningen som det värsta, men det är en kortvarig smärta som det går att få smärtstillande till. Men graviditet…och när man får HG, det håller i sig i nio månader.

    Med mitt första barn mådde jag illa i kanske 9 minuter. Med mitt andra barn i 9 månader…

    Jag visste att jag var gravid innan mensen var borta ens. Sen kräktes jag varje dag, överallt, när som helst, hur som helst. Dropp gav jag mig själv på jobbet, för jobba ville jag, mådde bättre då. Gick ner 15 kilo. Efter det kunde jag inte tänka mig att vara graviditet igen.

    Tills sex år senare, när jag hade glömt bort hur hemskt illamåendet var. Även denna gång drabbades jag av extremt illamående tidigt och fick därför göra ett tidigt u-ljud försatt utesluta extrauterin graviditet. Det var det inte, däremot såg man en tvillinggraviditer där den ena graviditeten avstannat. Fick börja äta Levaxin och det lättade på illamåendet något. MEN efter sju månader började det lätta. Och jag fick två fina månader i våras att njuta av min sista graviditet. Fint ändå!

    1. Sarah! Usch så fruktansvärt att få det efter först en normal graviditet. Men så fantastiskt att du ändå fick njuta 2 månader av graviditeten.

      Det var faktiskt 2 år sedan jag skrev detta inlägget, men inget har förändrats. Jag har fått diagnosen ptsd och bara det att läsa min egen berättelse fick tårarna att komma.

      Vi har försökt bli gravida igen, men inför varje insättning har jag inte riktigt klarat av att hoppas på att plussa för tanken av 9 månader över toaletten har skrämt mig så otroligt mycket.

  2. Jag förstår precis vad du menar! När jag kände första illamåendesymtomen med mitt tredje barn, i vecka 4, fick jag riktig panik. Liksom som att jag nu skulle vara instängd inuti min egen kropp i nio månader (så som det var med mitt andra barn, men då visste jag ju inte hur länge det skulle pågå utan levde med en tro att det skulle gå över. Vilket det ju inte gjorde alls, men hoppet levde). När jag sen efter sju månaders illamående och ständiga kräkningar helt plötsligt kände att illamåendet avtog var det som att en frid la sig över mig. De två sista månaderna gick jag omkring och njöt. Och kände mig så jävla förtjänt av det!!!

    En annan anspekt som inte framgår heller då man talar om hyperemesis är hur man mår fysiskt och psykiskt efter förlossningen. Efter mitt första barn hoppade jag ur sängen och sen var allt som vanligt. Efter mitt andra barn var jag så sjuk. Tittar jag på bilder ser jag ett blekt skelett. Var ständigt förkyld, fick maginfluensa och var så trött, så trött. Nu tredje gången känner jag verkligen hur den sista tidens välmående gjorde gott. La på mig några kilo och kunde vara ute i solen.

    All lycka till dig Angelica och att du får må bra framöver!

    1. Åh, stackars dig Annika. Fy så illa att du blev lika dålig som sist. Ja vad ska man säga, annat än… Nej vet du vad, jag är så less på alla som ska komma med goda råd, som säger att det är ju ändå en begränsad tid, att det kanske blir bättre snart. Det hjälper inte, det vet jag.
      Jag lider med dig, det kan jag säga. Jag förstår vad du går igenom.
      Det är jag som skrivit berättelsen, och är själv också tillbaka i hyperemesis-helvetet igen.
      Allt känns så hopplöst, för nu vet jag ju hur det kommer bli. Sist var man ändå lyckligt lottad med att kunna hålla kvar vid tanken att kanske det blir bättre snart. Nu vet jag bättre.
      Får du bra hjälp annars av en gynekolog/läkare eller så som håller koll på dig och baby? Har du fått erbjudande om att komma in för lite vätska ibland om det skulle behövas?
      Tycker så synd om dig. Speciellt att du begav dig in i detta helt oförberedd på att det kunde bli likadant igen. Vilken hjälte du är som orkar stå ut!
      För mig var det tvärtom. Jag var förberedd till tusen. Hade fått Afipran på recept från läkaren många månader innan vi ens blev gravida (ivf denna gången också, dock mindre dramatiskt än sist). Redan samma kväll som de satte in embryot hängde jag över toalett och spydde som en gris. Jag fick helt panik. Googlade abort. Men sen la det sig, illamåendet försvann. Vecka 4 kom, tänkte att illamåendet kommer säkert samma dag igen, men det gick bra. Vecka 5 kom, jag kände mig ändå ok. Sen, v6. Shit pommes frites alltså. Då slog det till. Är nu i vecka 9 och går på Zofran. Det hjälper ibland, ibland inte. Oftast ligger jag i sovrummet hela dagen. Orkar komma upp en timme eller så när dottern kommer hem från förskolan.
      Jag åker till sjukhuset ett par gånger i vecka nu för kontroll av mig och baby. Det tär på mig. Mest av allt vill jag bara ligga och sova. Det går inte att äta. All mat sätter sig som en klump i halsen. Hade läst att många kunde äta, vara med sin familj, ja leva lite med Zofran, så blev inte fallet för mig. Sover jag är illamåendet borta. Några minuter efter jag spytt är jag fri från illamåendet. Annars är det där i bakhuvudet. Inte lika intensivt som sist, men kvitt det blir jag inte.
      Du är inte ensam! Det är det enda jag kan trösta dig med.
      Heja oss! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *