Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum
Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum
Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.
Berätta, hur gick resan för dig att bli gravid?
På grund av att jag har PCOS så behövde vi hjälp för att bli gravida. Jag gick igenom flera ivf-behandlingar. Första var en insättning utan efterföljande graviditet. Andra avbröts då jag inte producerade några bra ägg. Tredje avbröts pga överstimulering av äggstockarna men där vi fick 4 embryo som de frös ner. Den fjärde blev en frozen embryo transfer som resulterade i en graviditet.
När du väl blev gravid blev det kanske inte som du väntat dig? Berätta!
Redan bara någon timme efter att jag testade positivt hängde jag över toaletten på jobbet och spydde helt okontrollerat. Jag fortsatte att spy genom hela graviditeten, från 5-10 gånger per dag till uppemot 100 gånger per dag när det var som värst. Att fortsätta arbeta eller att få i mig en normal mängd vätska eller mat för att leva hälsosamt genom graviditet var aldrig möjligt. I vecka 7 blev jag inlagd på sjukhuset och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG). Då hade jag gått ner 7% av min kroppsvikt. Jag var extremt uttorkad, hade ketoner i urinen och brist på diverse mineraler och vitaminer. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar men efter ett mindre trevligt bemötande av gynekologen på avdelningen skrev jag ut mig själv och fortsatte kampen för överlevnad hemma. Jag gick hela graviditeten på starka mediciner för att jag inte skulle spy hela tiden. Illamåendet, det KONSTANTA OCH TOTALT ALLTUPPSLUKANDE illamåendet, fanns det ingen någon medicin i världen som kunde stoppa.
Glädjen över att äntligen vara gravid infann sig aldrig. Istället flyttade jag in på gästrummet i 5 månader. Bara lukten av min man gjorde att jag spydde. Jag spenderade dagarna i sängen (har ett ärr på varje höft efter liggsår som souvenir) eller hängandes över toaletten. Jag orkade inte möta mina vänner, duscha eller ens klä på mig. Jag blev isolerad i hemmet. De gånger jag skulle till sjukhuset för ultraljud eller till vårdcentralen/mvc för kontroll behövdes planeras in i minsta detalj. Inget kunde ske innan kl 12, då låg jag pall och spydde i flera dagar efteråt. Det var inte värt det till slut.
Efter avslutad graviditet hade jag gått ner 25% av min kroppsvikt.
Vad fick du för hjälp under graviditetens gång?
Jag fick oklanderlig hjälp av min läkare på vårdcentralen. Hon hade själv haft HG med sina barn så hon visste hur jag led. Henne mötte jag varannan till var tredje vecka genom hela graviditeten för blodprover och allmän check-in för att hålla lite koll på viktnedgång osv. Kvinnan jag gick till på mvc var specialiserad på kvinnor med svåra graviditeter. Hon blev en samtalspartner. Hon fokuserade inte på barnet i magen utan på hur jag mentalt skulle komma mig igenom graviditeten.
Jag gick också till extra ultraljud på sjukhuset för att kontrollera hur den lilla i magen mådde när mamma mådde så dåligt hela tiden.
Jag gick som tidigare nämnt på starka mediciner för att försöka kontrollera kränkningarna. Jag gick också på blodförtunnande sprutor för att förhindra att jag fick blodpropp, då fysisk aktivitet inte var möjligt. Jag fick även medicin som hjälpte mig att sova. Sova bort dagar och nätter som annars hade spenderats på badrumsgolvet.
Jag tror nog de sällan har mött en så dåligt förberedd kvinna på förlossningen som de gjorde den morgonen jag kom in för att bli igångsatt. Det hade inte funnits någon ork att sätta sig in i diverse smärtlindrande andningsmetoder eller annat som man som gravid kanske vill sätta sig in i innan man ska föda. Jag var bara glad för att nu var helvetet snart över!
Vad saknade du i hjälpen du fick?
Jag saknade förståelse från såväl utbildad sjukhuspersonal som från en del familj och vänner.
Jag saknade lättillgänglig information om sjukdomen. Det är svårt att försöka övertala människor att man är allvarligt sjuk och inte bara negativ och överdriver när det inte finns god information och forskning att visa till.
Jag saknade information om medicinerna jag gick på. Genom hela graviditeten var det en gnagande tanke i bakhuvudet, vad händer om alla dessa starka mediciner gör att mitt barn blir missbildat. Det var faktiskt en läkare på sjukhuset som sa att om jag gick på de mediciner jag fått av min läkare på vårdcentralen så skulle mitt barn bli grovt handikappat och antagligen födas med två huvuden och fyra armar. Detta var ju såklart total lögn! Jag oroade mig för att jag nästintill knarkade ner mig i graviditeten med mediciner som aldrig varit testade för användning av gravida kvinnor.
Jag saknade också finkänslighet hos de jag mötte runt mig. Tro mig, jag har provat alla sorts kärringråd som finns. Det hjälper inte att påpeka att kanske jag borde tugga på ingefära. Eller kanske jag borde äta lite innan jag står upp på morgonen. Eller kanske jag bara behöver gaska upp mig. Det hjälper heller inte att påpeka hur mycket jag gått ner i vikt och att det kanske inte är så sunt för barnet att mamma går ner så mycket i graviditeten. Tro mig, hade jag klarat äta mat, hade jag inte spytt av mitt eget saliv så hade jag gladeligen tryckt i mig allt av mat och hällt i mig liter efter liter med vatten.
Hur blev det sen? När kände du att du hämtade dig igen?
Ska jag vara helt ärlig så har jag ännu inte hämtat mig, och min dotter blir snart 2 år. Bara tanken på att bli gravid igen och riskera att få en liknande graviditet (det är trots allt 80% chans att få HG igen om man en gång haft det) gör mig svettig. Tänker jag för mycket på det så känner jag paniken och tårarna pressa på.
Som tur är hade jag inga problem att rent kroppsligt hämta mig, de 25% i kroppsvikt jag gick ner under graviditeten kom snabbt tillbaka. Jag hade aldrig problem med att amma eller på annat sätt ta hand om eller knyta band till mitt nyfödda barn.
Det moln av illamående jag levt i försvann i det att hon blev född. Det enda sättet att förklara det på är att jag fysiskt kände illamåendet försvinna i samma ögonblick som de drog ut henne ur mig på operationsbordet. Igångsättningen resulterade i ett akutkejsarsnitt, dock inte på grund av HG. Tyvärr kom illamåendet tillbaka redan nästa morgon. Med hjälp av mediciner så höll jag det under kontroll och efter ett par dagar var jag inte illamående längre.
Har du något råd till andra som är i din situation?
Mitt råd är att söka vård så snabbt som möjligt. Möter du på någon som bara tror det är i ditt huvud, att du själv gör dig sjuk eller att du inte behöver vård, kräv att få möta en annan läkare. Är du för svag för att kämpa för dig själv så ta med dig din partner, en förälder eller en vän som kan föra din talan. Får du ingen hjälp på vårdcentralen, ring direkt till sjukhuset eller åk till akuten om det så krävs. För hjälp behöver du!
Stort tack Angelica för din berättelse!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Angelica, jag vet precis vad du menar! Jag brukar säga att de flesta pratar om förlossningen som det värsta, men det är en kortvarig smärta som det går att få smärtstillande till. Men graviditet…och när man får HG, det håller i sig i nio månader.
Med mitt första barn mådde jag illa i kanske 9 minuter. Med mitt andra barn i 9 månader…
Jag visste att jag var gravid innan mensen var borta ens. Sen kräktes jag varje dag, överallt, när som helst, hur som helst. Dropp gav jag mig själv på jobbet, för jobba ville jag, mådde bättre då. Gick ner 15 kilo. Efter det kunde jag inte tänka mig att vara graviditet igen.
Tills sex år senare, när jag hade glömt bort hur hemskt illamåendet var. Även denna gång drabbades jag av extremt illamående tidigt och fick därför göra ett tidigt u-ljud försatt utesluta extrauterin graviditet. Det var det inte, däremot såg man en tvillinggraviditer där den ena graviditeten avstannat. Fick börja äta Levaxin och det lättade på illamåendet något. MEN efter sju månader började det lätta. Och jag fick två fina månader i våras att njuta av min sista graviditet. Fint ändå!
Sarah! Usch så fruktansvärt att få det efter först en normal graviditet. Men så fantastiskt att du ändå fick njuta 2 månader av graviditeten.
Det var faktiskt 2 år sedan jag skrev detta inlägget, men inget har förändrats. Jag har fått diagnosen ptsd och bara det att läsa min egen berättelse fick tårarna att komma.
Vi har försökt bli gravida igen, men inför varje insättning har jag inte riktigt klarat av att hoppas på att plussa för tanken av 9 månader över toaletten har skrämt mig så otroligt mycket.
Jag förstår precis vad du menar! När jag kände första illamåendesymtomen med mitt tredje barn, i vecka 4, fick jag riktig panik. Liksom som att jag nu skulle vara instängd inuti min egen kropp i nio månader (så som det var med mitt andra barn, men då visste jag ju inte hur länge det skulle pågå utan levde med en tro att det skulle gå över. Vilket det ju inte gjorde alls, men hoppet levde). När jag sen efter sju månaders illamående och ständiga kräkningar helt plötsligt kände att illamåendet avtog var det som att en frid la sig över mig. De två sista månaderna gick jag omkring och njöt. Och kände mig så jävla förtjänt av det!!!
En annan anspekt som inte framgår heller då man talar om hyperemesis är hur man mår fysiskt och psykiskt efter förlossningen. Efter mitt första barn hoppade jag ur sängen och sen var allt som vanligt. Efter mitt andra barn var jag så sjuk. Tittar jag på bilder ser jag ett blekt skelett. Var ständigt förkyld, fick maginfluensa och var så trött, så trött. Nu tredje gången känner jag verkligen hur den sista tidens välmående gjorde gott. La på mig några kilo och kunde vara ute i solen.
All lycka till dig Angelica och att du får må bra framöver!
Finns inte så mycket mer att säga än: stackars, stackars dig vilket elände! Du är en hjälte!
Åh, stackars dig Annika. Fy så illa att du blev lika dålig som sist. Ja vad ska man säga, annat än… Nej vet du vad, jag är så less på alla som ska komma med goda råd, som säger att det är ju ändå en begränsad tid, att det kanske blir bättre snart. Det hjälper inte, det vet jag.
Jag lider med dig, det kan jag säga. Jag förstår vad du går igenom.
Det är jag som skrivit berättelsen, och är själv också tillbaka i hyperemesis-helvetet igen.
Allt känns så hopplöst, för nu vet jag ju hur det kommer bli. Sist var man ändå lyckligt lottad med att kunna hålla kvar vid tanken att kanske det blir bättre snart. Nu vet jag bättre.
Får du bra hjälp annars av en gynekolog/läkare eller så som håller koll på dig och baby? Har du fått erbjudande om att komma in för lite vätska ibland om det skulle behövas?
Tycker så synd om dig. Speciellt att du begav dig in i detta helt oförberedd på att det kunde bli likadant igen. Vilken hjälte du är som orkar stå ut!
För mig var det tvärtom. Jag var förberedd till tusen. Hade fått Afipran på recept från läkaren många månader innan vi ens blev gravida (ivf denna gången också, dock mindre dramatiskt än sist). Redan samma kväll som de satte in embryot hängde jag över toalett och spydde som en gris. Jag fick helt panik. Googlade abort. Men sen la det sig, illamåendet försvann. Vecka 4 kom, tänkte att illamåendet kommer säkert samma dag igen, men det gick bra. Vecka 5 kom, jag kände mig ändå ok. Sen, v6. Shit pommes frites alltså. Då slog det till. Är nu i vecka 9 och går på Zofran. Det hjälper ibland, ibland inte. Oftast ligger jag i sovrummet hela dagen. Orkar komma upp en timme eller så när dottern kommer hem från förskolan.
Jag åker till sjukhuset ett par gånger i vecka nu för kontroll av mig och baby. Det tär på mig. Mest av allt vill jag bara ligga och sova. Det går inte att äta. All mat sätter sig som en klump i halsen. Hade läst att många kunde äta, vara med sin familj, ja leva lite med Zofran, så blev inte fallet för mig. Sover jag är illamåendet borta. Några minuter efter jag spytt är jag fri från illamåendet. Annars är det där i bakhuvudet. Inte lika intensivt som sist, men kvitt det blir jag inte.
Du är inte ensam! Det är det enda jag kan trösta dig med.
Heja oss! Kram