Läsarberättelse om en missad förlossningsskada
Veronicas historia
Veronica bor med partner och tre barn mellan 11 och 4 år i mellansverige och har nyligen fått veta att de problem hon haft under flera års tid beror på en missad och defektläkt förlossningsskada.
Du har inte haft en helt lätt återhämtning efter din senaste förlossning, berätta!
Jag förlöstes med sugklocka för fyra år sen och fick en grad 2-bristning som syddes efter förlossningen. Mitt största bekymmer just då var att jag fick en nervskada i benet (droppfot) vid förlossningen så att jag inte kunde gå eller bära mitt barn ordentligt. Det var en omtumlande upplevelse och jag låg kvar i fem dygn på grund av diverse undersökningar. Sen när jag kom hem blev jag svårt sjuk i barnsängsfeber och återinlagd i en vecka till. Sen fick jag urinvägsinfektion och åkte tillbaka….och efter det fick min bebis födoämnesallergi. Komplikationerna gjorde att jag blev oerhört noggrant undersökt gynekologiskt av minst fem läkare plus att jag gick på efterkontroll hos barnmorskan. INGEN sa något om att inte bristningen läkt som den skulle och jag hade fullt upp med att komma på fötter efter allt jobbigt som hänt. Det ansågs ju också vara en “rätt liten” bristning jämfört med en trea eller fyra…
När märkte du först att det var något som inte stämde?
Jag kände nog direkt efter förlossningen att allt inte var som det skulle. Jag avvaktade efterkontrollen innan jag vågade ha vaginal sexuell penetration eller göra något påfrestande. Jag vet ju att läkningen tar tid och vissa saker blir bättre efterhand. Sen fick jag klartecken vid efterkontrollen och då litade jag på att allt var bra. Eller kanske var det så att jag försökte förtränga att allt inte var som innan och “acceptera” att det kan bli annorlunda efter en förlossning. Jag kunde ju kissa, bajsa och ha vaginal sexuell penetration utan smärtor, min bebis klarade sig oskadd, då borde jag väl vara nöjd? Samtidigt var knipet helt förändrat och jag fick ångest av att titta efter hur det såg ut eftersom jag inte kände igen mig själv då vaginan var mycket större än förut och mellangården kändes obefintlig. Kroppsvätskor blandades i underlivet lite här och där utan större åtskillnad och sex var inte lika skönt som förut. Men om fem läkare och tre barnmorskor har kollat och tycker det ser fint ut, då borde jag inte vara nojjig…? Istället gjorde jag allt jag kunde för att träna upp kroppen igen, komma i form etc. Jag tränade först core jättelänge och fortsatte sen med tung styrketräning med fria vikter och skivstänger.
Sökte du vård för dina besvär? Hur gick det till? Vad hände?
Det dröjde tre och ett halvt år innan jag sökte vård för det har varit en process av att våga acceptera och be om hjälp. Först förnekade jag ju att något var fel men sen växte en tanke fram – ska jag ha det så här resten av livet? Det som krävdes för mig var dels att jag hade träffade en husläkare som jag fått förtroende för, dels att jag tack vare träningen lärde känna min kropp bättre och började förstå att något kanske var fel trots all träning jag gjort. Jag vände mig till den husläkaren, undersöktes och fick “för säkerhets skull” en remiss till en gynekolog. Tyvärr blev resultatet av gynekologbesöket att jag fick med mig instruktioner om knipövningar… Hen tyckte allt såg normalt ut! Då var bollen i rullning så jag återkopplade till husläkaren, berättade att jag inte var nöjd med besöket och önskade att få träffa någon som specifikt brukar hjälpa personer med problem efter förlossningar, inte bara en “vanlig” gynekolog. Jag var alltså en besvärlig patient som även var påläst, jag hade hittat bra artiklar som beskrev exakt samma symptom ur gynläkarperspektiv och jag bestämde mig för att gå till botten med problemet (bokstavligt talat…) och att inte ge upp. För min egen skull.
När kom du till den vårdgivare som faktiskt förstod ditt problem? Vad ledde dit?
Efter en ny remiss fick jag efter lite väntetid kallelse till gynmottagningen vid ett större sjukhus. Nu var jag beredd på att argumentera och vara besvärlig! Jag tog med mig min partner som stöd och för att inte kunna bli avvisad igen med knipövningar och orden “så där kan det ju bli….” Jag hade tur och fick träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och undersökte. Hen ställde diagnosen defektläkt förlossningsskada och erbjöd direkt operation eftersom mina yttre knipmuskler inte sitter fast i perineum utan är avslitna. Huden lagades fint efter förlossningen men inte musklerna bakom…
Hur tänker du att dina besvär skulle omhändertagits bättre?
Jag tänker att det finns en stor okunskap i vården. Till och med gynekologen som jag träffade för några månader sen sa att mitt knip var normalt och då var jag ju inte ens nyförlöst utan hade tränat bäckenbotten varje dag i flera år. Jag tycker dessutom att informationen till nyförlösta är under all kritik, eftersom det enda jag fått veta är att det såg bra ut och läkte som förväntat och skulle bli bra. Jag litade på det förut! Det var mitt största misstag… Jag trodde nog att jag skulle få leva med sviterna av förlossningen och tvingas acceptera att underlivet aldrig skulle fungera som förut. Om alla säger att det är bra så måste det ju vara fel på mig och min upplevelse, så tänkte jag. Vad betyder det att det att bli bra? Ska det bli som förut? Varför pratar ingen om vad som är bra och vad som kan bli annorlunda och ändå måste accepteras? Det hade jag behövt diskutera, men ingen öppnade för det samtalet och jag frågade aldrig, tyvärr.
Har du några råd till någon som känner igen sig i din historia?
Sök vård! Lita på din magkänsla. Det är inte säkert att alla barnmorskor och läkare kan avgöra om dina knipmuskler fungerar ordentligt eftersom det är flera muskler som samverkar i knipet och de jag träffade märkte uppenbarligen inte att vissa muskler kompenserar för andra som inte kniper alls. Var en besvärlig patient. Be om remiss till specialist som lagar personer med skador i bäckenbotten. Nöj dig inte med ytterligare knipövningar om knipet inte funkar som innan förlossningen. Till dig som väntar barn eller är nyförlöst, ta upp diskussionen på detaljnivå kring vad som är normalt och inte så att du slipper undra. Och om du misstänker att allt inte är helt bra, ta det lugnt med vikterna i gymmet…. 🙂
Tusen tack Veronica för din berättelse!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.
Relaterat innehåll
Skrämmande! Undrar hur vanligt detta är!? Varför missas detta av vårdpersonal? Blir det någon återkoppling till personalen som missat detta? Annars “lär dom sig ju aldrig”
Har själv haft två BM och en gynläkare som sagt att jag inte har framfall. Men stod på mig, visade med spegel i stående och blev undersökt av en ny läkare med domen framfall.
Kunskapsluckor som definitivt behöver fyllas!
Tack Veronica och Mia.
Jag undrar om jag på egenhand ska söka mig till ett bäckenbottencentrum, för jag har lite besvär med tyngdkänsla, urin och tarmtömning samt enstaka läckage per månad av båda slagen.
3 år sedan min son föddes
och jag har successivt fått bättre koll på hur min bäckenbotten fungerar, mycket tack vare bloggen.
3 bedömningar av olika gynekologer:
normalt, följt av diskret framfall, följt av inget framfall och ingen misstanke om muskelbristningar.
3 bedömningar av en fysioterapeut, medel/stark knipförmåga, buktande slidväggar, mellangård minst 1 cm (som ej noteras i journalen) men gynekolog bör bedöma närmare.
Väntar nu på tid hos en 4:e gynekolog men på samma sjukhus som övriga besök har varit på ….
Ja, anala läckage ska utredas på riktigt! Skicka egenremiss till bäckenbottencentrum om du inte kan få en “riktig” via gynekologen du ska träffa!
Tack!