Vi är ofta mer personliga på instagram, och vårt konto där har också ganska stor fokus på vår vardagsmat, mat-temaveckorna och vad barnen äter av allt vad vi lagar. Där fick vi en fråga för ett tag sedan
Frågan löd:
“Det här kanske ni har svarat på många gånger, men hur pratar ni med barnen om att smaka? Om att de kan välja något bara på bordet? Hur peppar ni er själva när de bara äter grönsaker och bröd flera dagar i följd? Ni verkar ha en härlig inställning till mat och jag skulle uppskatta lite inspiration/tips från er”.
Vi planerar och tänker mat utifrån någon slags tallriksmodell, med kolhydrater, protein och grönsaker.
För vår egen del försöker vi hålla på tallriskmodellen med varje lagat mål, men för barnen ser vi det som en cykel över tid. Vi har ganska stort förtroende till barnens egna kroppar, att kroppen över tid ser till att den får allt den behöver. Bara vi erbjuder bra mat generellt. Vi är helt nöjda med att barnen ibland bara äter kolhydrater, vissa dagar bara äter av proteinkällan och en del dagar bara äter grönsaker. Över tid får de i sig hela kostcirkeln och motsvarande en tallriksmodell, fast det är utsmetat över två veckor.
Till exempel har barnen haft lite svårare att få sådana där riktiga “protein-ätar-dagar” då vi ätit mer vegetariskt i perioder veckor. Helt plötsligt började Wilfred be om ägg till frukost. Det ser vi som ett kvitto på en högfunktionell kropp som ser till att han får i sig allt den behöver.
Vi försöker också alltid att ha det ganska odramatiskt kring att smaka.
De MÅSTE smaka innan de får uttala sig om att något är äckligt, men måste inte smaka rent generellt. Regeln handlar alltså om rätten att uttala sig. Ofta kör vi mut-metoden. Typ barnet tar en portion pasta, men vägrar grönsaker, sås, proteinkälla. Om barnet då vill ha en till portion pasta måste han då först smaka på något av det andra. Det räcker med att smaka pyttelite, men ändå. Otroligt ofta kommer de då på att de nog visst ville ha sås till nästa portion, etc. Ibland mutar vi också med att “om du smakar på detta så får du efterrätt”. “Efterrätten” är oftast någon festligare frukt till vardags.
Äter de typ ingenting alls, eller något som vi bedömer som alldeles för lite, då avslutar vi måltiden utan tjat. Sedan dukar vi av, de får leka en stund. När det gått tillräckligt lång stund för att de inte ska dra parallellen “jag-äter-inget-till-middag-och-då-får-jag-något-godare-istället” så brukar vi göra smörgåsar och frukt till dem.
Att inte komma för hungrig till matbordet
Vi ser ofta att måltiderna blir mer kaosartade om barnen är FÖR hungriga när måltiden börjar. På veckodagar får de ofta börja med morotsstavar eller andra grönsaker i soffan, medan de lyssnar på något från SR barnradio. När de inte är utsvultna verkar de ha bättre strategier själva för att klara av att smaka och testa.
Att vara med och laga
Vi har i vardagen sällan tid/ork att ha med barnen aktivt i matlagningen, men däremot låter vi dem nästan alltid smaka av maten. Vi ber dem om hjälp att smaka av såsen på en tesked. De har också utvecklat en riktigt bra känsla för sås. “Den behöver mer syra” kan vår sexåring svara. Om de redan smakat under tillagningen så har de svårare att dissa maten när den väl står på bordet.
Vi har tryggheten av att vi vet att våra barn äter bra på förskola/skola
Att kunna vara avslappnad kring vad barnet äter eller inte äter handlar ju mycket om att veta att de faktiskt inte far illa på något sätt alls av att äta lite sämre/mindre någon dag då och då.
Vi testar ju och lagar mycket ny mat. För att barnen ska känna sig trygga i detta blandar vi sällan ihop alla ingredienserna innan servering, utan låter barnen plocka ut det de kan tänkas äta. Säg att vi ska äta nudlar, wokade grönsaker, sås och nötter. Då låter vi barnen får nudlar, färska och icke-wokade grönsaker och nötter. Vi är också väldigt öppna för att barnen får äta ketchup på typ vad som helst. Om det är en smak som gör dem trygga att smaka och äta sig mätta på en ny rätt så gör det oss ingenting.
