Det här har varit det som förvånat oss mest i föräldraskapet
Omställningen att bli föräldrar
Det som förvånade oss mest med att bli föräldrar var hur otroligt starka känslor det skapar. Och att känslorna är inte enbart positiva, alltid. Vi älskar våra barn och skulle göra vad som helst för dem, så oroa er inte nu. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att de också skulle kunna driva fram våra egna absolut sämsta sidor på ett sånt väldigt effektivt sätt. Det finns ingen annan människa som kan driva oss till vansinne som våra barn kan. Vi skulle aldrig bli frustrerade och arga på samma sätt, av vad någon annan gör. Vi blir extremt sällan arga på varandra, och vi är inga personer som ofta hamnar i konflikter med kollegor eller andra medmänniskor. Men barnen kan driva fram en sån ENORM frustration, som vi inte riktigt var bekanta med att vi hade inom oss tidigare. Är det bara vi?
Barnen ser hela registret
Vi älskar dem över allt annat, och vi låter inte frustrationen och ilskan ta överhanden på något för barnen negativt sätt. Men de ser oss bli arga, upprörda och stressade och vi försöker så pedagogiskt vi kan förklara för dem när det händer, eller strax efteråt. Vi tänker att barn behöver vet att hela känsloregistret finns och att det är okej att inom sunda spann ge utlopp för sina känslor.
Men, ja. Det som förvånat oss mest som föräldrar är hur arga vi kan bli. Haha.
Förebilder och inspiratörer inom föräldraskap
När det kommer till förebilder inom föräldraskap går vi nog båda mest till våra egna föräldrar. Mia vill gärna pyssla med barnen som hennes mamma gjorde med henne och hennes systrar. Det är lite tråkigt, för våra två stora älskar verkligen inte att pyssla. Mia tycker att det är viktigt att skapa ”magiska” barndomsminnen, hon jobbar mycket med stämningen hemma vid olika specialla tillfällen. Eller gör vardagliga tillfällen speciella. Från mina föräldrar har vi mycket hämtat en generositetsinställning – det ska alltid finnas utrymme för matgäster, och att ha barnens kompisar över är bara en förmån.
Svårt att härma av andra?
Annars känns det i stort sett svårt att inhämta råd och kunskap från andra när det kommer till föräldraskap. Det är ju bara vi som är vi, och det är bara vi som har våra barn. Våra svårigheter är ju utifrån våra egna svagheter som individer och föräldrar, och våra barn är ju sina egna personer med allt vad det innebär. Vi har några kompisfamiljer som fungerar ganska lika oss, och dessa blir ju inspiratörer på ett mer vardagligt plan. Det handlar inte om att vi har vänner som några stora föredömen på piedestaler, utan mer som medkämpande. “Jaha, de löste det där problemet så där, vad smart!”.
Håller med om frustrationen, blev verkligen tagen på sängen av hur frustrerad jag kan bli. Det som hjälpt mest är att prata om det med kompisar och inte leta lösningar utan bara höra att de också har sina dåliga stunder och att kunna skämta tillsammans om vardagsproblemen
Precis segrande hur arg och frustrerad man kan bli, känner verkligen igen det! Tycker det är en kamp i sig bara att acceptera att jag är en person som kan bli så arg/frustrerad och hitta sätt att hantera det.
Jag blev förvånad över hur lite man kan påverka sitt barns person och identitet. Trodde helt klart att de skulle vara mer formbara, eller åtminstone mer lika mig eller pappan som personer. Men nej, de är verkligen helt egna människor, och man får snarare försöka ”lära känna dem” än ”forma dem” som jag alltid trott.
Jag blir mycket mindre arg än jag trodde jag skulle bli, för mig är nog största utmaningen de praktiska grejerna.
Att köpa vinterkläder och packa väskor, lägga in schema i förskolans app….
Att få till när jag själv ska till tandhygienisten, och få det att klaffa med jobb och barnvakt också gärna tandhygienisten med.
Att komma ihåg och fixa med alla grejer när jag ska vabba (jobbet, förskolan, Försäkringskassan, ev. vårdkontakt/intyg etc.)… Tänker att allt det där verkar gå så lätt och automatiskt för alla andra när det tar sån tiiid för mig! :’D