För någon månad sedan ställde jag en fråga på instagram under den här bilden. “Låt oss föreställa oss att du hamnade på ett möte där man ska planera kvinno/mödra/förlossningsvården för framtiden. Vad, utifrån din egen upplevelse, skulle du kräva att förändrades? Vad, utifrån din upplevelse av vad som är bra, skulle du vilja att de framhävde och fortsatte med? Om du pallar, berätta gärna lite runtomkring ditt resonemang. Ge gärna exempel på konkreta och mer abstrakta saker (typ bemötande).”
Jag fick jättemånga svar, både i kommentarsfältet, i mejl och på meddelande på instagram och Facebook! Tack!
En behovstrappa
Jag skulle använda citaten och berättelserna jag fick in till en grej jag gjorde för Kvinnohälsa-satsningen på Sveriges Kommuner och Landsting och fick hjälp av en tjej som jobbar på Innovationsguiden för att analysera och se ett sammanhang. Det resulterade i bilden ovan – en behovstrappa!
Det här är ju inget vetenskapligt, och heller inget som nödvändigtvis står för fler än de svar som vi faktiskt fick in. Men så här.
Jag och barnet överlever
Den mest grundläggande nivån handlar om ren och skär överlevnad. Det är kring detta som svensk mödravård kan klassas som typ “bäst i världen”. Vi fick in bara väldigt väldigt få kommentarer kring detta, och tolkade det som att det faktiskt är en behovs-nivå som till stor del tillgodoses i Sverige idag.
Fortsätta informera om fosterdöd och hur viktigt det är att ha koll på fosterrörelser.
Ge mig en trygg plats och stöd när jag föder
Nästa nivå handlar om tillgänglighet till förlossningsvård och stöd, alltså om det rent fysiska behovet av att få stöd. Även på denna nivå hade vi ett litet fåtal kommentarer. Jag gissar att för två år sedan, när det vara dags för nedläggningen av BB Sophia och som mest krisigt kring nedläggningen i Sollefteå, skulle den här nivån vara väldigt, väldigt full med oroliga, arga och stressade kommentarer. Men nu verkar det ändå rätt lugnt med detta? De kommentarer vi fick in gällde mestadels hemgången från BB, om att det upplevdes som stressigt och jobbigt att skickas hem för tidigt.
Att det finns tillräckligt med platser att föda på och att bli trodd och lyssnad på. Mitt barn höll på att födas hemma på vardagsrumsgolvet då vi inte fick plats och jag blev inte trodd att jag hade krystvärkar. Det var väldigt traumatiskt för både mig och min sambo.
Stöd för mig, och inte bara magen
Det är på denna nivå, och de över, som den stora mängden kommentarer hamnar. I behovstrappan kan man då säga att svensk mödra-/förlossningsvård kanske möter de två mest grundläggande behoven, men sen verkar det som att kvinnors upplevda behov inte möts i samma utsträckning. Den här nivån omfattar behovet av stöd under och efter graviditet. Under graviditet kanske det handlade mest om bristen på eftervård, men också om bristande stöd för psykisk ohälsa och om att magmuskeldelningar inte alls räknas in under samma paraply som annan graviditetsrelaterad ohälsa. På detta steg kommer även behovet av amningsstöd in.
Ordentliga efterkontroller med kunnig personal att remittera till om den förlösta har problem. Slut med “allt ser bra ut”-fasonerna. Har en kvinna kroppsliga eller psykiska men efter förlossning så ska det finnas hjälp att få, och hjälpen ska dessutom vara lätt att hitta och likadan i alla landsting.
Mer uppföljning! Fler tillfällen och även långt efter. Hade ett obligatoriskt samtal med fysioterapeut på ca 5 min på BB pga sfinkterruptur och ett besök hos läkare ca 6 v efter. Räknas det ens?! När barnet väl är ute så kändes det som man själv var kvarglömd på parkeringen.
Respektera mig – jag är vuxen och kapabel
Bemötandet inom mödra-förlossningsvården var en stor och återkommande sak i materialet vi jobbade med. Att inte bli bemött som en vuxen och kapabel person och att inte bli lyssnad på. Det kom också in flera positiva berättelser om detta, ska vi poängtera. Men det framstår tydligt som ett behov som inte är väl mött.
Bemöt vuxna i vården som just vuxna kompetenta människor, och förminska inte patienter (ex fick jag höra att “du är snart mamma och ska ta hand om ett barn, du klarar dig själv en natt” när jag uttryckte oro över att inte få ha min partner hos mig över natten).
Låt mig välja
Det här behovssteget framstår som en utopi när de två underliggande behoven inte uppfylls. På på detta översta trappsteg ryms önskan om att få föda hur man vill, och med det slags stöd man själv vill.
Att varje kvinna får bestämma över sin kropp och få välja att föda sitt barn på det sätt hon vill.
Vad tänker ni om detta?
Det är ju inget vetenskapligt och inte heller något representativt för något annat material än det vi hade att jobba med, men visst är det ändå ett intressant sätt att se på det hela?
Absolut! Intressant att läs! En bra sammanställning!
För mig är det helt ofattbart att kvinnor inte får välja mer hur de vill föda(vaginalt/kejsarsnitt) och att den där sugklockan åker fram i tid och otid (mycket onödig medicinsk intervention) istället för att välja KS i ett tidigare skede etc? (Förutsatt att mamman vill då.. aa ni fattar kanske)