Jag får gärna ofta frågor om min – och barnens tvåspråkighet och idag tänkte jag ägna ett helt inlägg åt det! Våra barn växer alltså upp som tvåspråkiga, engelska och svenska. Jag tänkte berätta hur vi gör med med de olika språken hemma hos oss.
Min egen uppväxt med två modersmål

Jag (Joseph) är uppvuxen delvis i Sverige och delvis på Sri Lanka. Min pappas modersmål är sinhala men som “urban medelklass” i en före detta brittisk koloni pratades det både sinhala och engelska i hans hem, familj och släkt. Min mamma är svenska, men växlar mellan engelska och svenska inom familjen. Jag har gått i engelsk skola på Sri Lanka, och i svensk skola i Sverige. Jag kan väldigt lite singhala, men flytande engelska. Därför har vi valt att se till att våra barn blir tvåspråkiga. Jag kan välja att prata engelska med sinhalesisk dialekt eller en mer generellt engelska, som jag aktivt väljer att ska låta mer brittisk än amerikansk.
Hur vi gör
Mia pratar svenska med barnen och jag engelska. Mia och jag pratar svenska, men växlar också över till engelska ibland av oklara anledningar. Undantagen är att vi använder oss av valfritt språk vid läsning eller sång. Barnprogram kör vi nästan uteslutande engelskspråkiga. När vi köper böcker är det nästan alltid engelska böcker i och med att presentböcker från andra och bibliotekslåneböcker nästan alltid är på svenska.
Förskola och skola?
När vi skulle välja förskola när vi fortfarande bodde på Södermalm (och hade massor att välja på) funderade vi på att välja en engelskspråkig förskola. Men att ha en förskola som är nära hemmet vilket underlättar hela livspusslet. Valet föll på en “vanlig förskola”. I och med att det är så mycket svenska i vardagen på förskolan för barnen så har vi ett tillägg till “regelverket“. Vi middagar försöker vi att alla prata engelska. Barnen pratar nästan uteslutande svenska men de två stora kan också svara och föra hela konversationer på engelska. De är också införstådda med att de behöver prata engelska med vissa släktingar och då vi är utomlands. Det funkar bra.
Barnen märker ingen skillnad
Jag tror inte att barnen bryr sig om vi pratar på ett språk med dem när de pratar på ett annat. För dem är det kommunikationen som är det viktiga. I min familj har vi alltid blandat och knappast varit medvetna om vilket språk som använts, så det är något av en vanesak. För mig tog det ungefär 1 ½ år innan jag kände mig helt bekväm med min engelskspråkighet med barnen, fastän jag pratat engelska med mina föräldrar (blandat med svenska) hela min barndom.
Waldo gör nu som alla våra barn gjort när de lärt sig prata – han väljer alltid det enklaste ordet, oavsett språk. Nu pratar han inte så avancerat än, men det har till exempel varit “hiss” istället för “elevator” men “teeth” istället för tänder. Och så vidare.
Daddy med alla barn
På Sri Lanka kallas fäder för tatha alternativt tathi. Min pappa kallade sin pappa (min farfar) för daddy. Han ville kalla honom för tathi, för det kallade ju alla andra sina fäder. Min farfar var dock mycket fast besluten för att han ville kallas daddy. Det var väl något i det som var viktigt för honom.
Under min uppväxt försökte min bror och jag vid några tillfällen att kalla min pappa för just pappa, daddy, dada eller liknande. Men han var lika fast besluten som sin far över vad han ville bli kallad. Han ville vara en tathi, och är nu han Siya=farfar. När vi väl fick Wollmar så kom så klart frågan upp över vad han (och numera båda barnen) skulle kalla mig. I och med att jag konsekvent pratar engelska med barnen så lät det konstigt med “pappa”. I så fall hade det varit mer korrekt att köra med “papa” eller “pa” som i vissa delstater i USA och Kanada. Men i och med att jag inte har någon som helst koppling till den delen av världen så kändes det fel. Att bli kallad för “tathi” var ju så klart också ett alternativ men i och med att jag alltid drömde att få kalla min pappa för just daddy så blev det daddy som vi bestämde oss för. Barnen vet att förklara för alla sina vänner att “min pappa kallas daddy” och både kusiner och kompisar kallar mig ofta för det. Det känns rätt mysigt, om än knasigt.
Framtiden får utvisa
Wollmar går nu på hemspråk och vi vet inte om det gör sådär jättemycket för hans språkutveckling, men om inte annat så vänjer han sig vid att också ha engelska i skolmiljö. Hur det blir sen när hela klassen börjar med engelska får vi se. De flesta barn växer väl dessutom upp nu med att bli rätt bra på engelska? Vi är i alla fall inte oroliga för våra barns ordförråd eller att de skulle få två halva språk istället för två hela. De verkar vara väldigt verbala, ha lätt att lära och ha bra ordförråd generellt sett.
Någon annan tvåspråkig familj?
Hur tänker ni hemma?
Intressant, det här med hur man förstår och använder språk. Där jag kommer ifrån (ett ställe i Sverige alltså) finns ett lokalt mål som människor från andra delar av Sverige har väldigt svårt att förstå. Det är som ett eget språk kan man säga.
När jag växte upp så ansågs det dock, av någon anledning, lite mer modernt och ”fint” att prata svenska med barnen. Så i princip alla vuxna pratade svenska med mig, men så fort de vände sig till varandra pratade de på mål. Detta ledde till att jag förstår målet flytande, men kan inte prata det själv.
Alltså, jag är inte helt okunnig inom det, jag kan absolut härma det, om du förstår vad jag menar. Men det känns inte naturligt för mig och jag känner att jag måste leta efter orden ibland.
Känns absolut lite tråkigt att det blev så, och nu för tiden håller målet i princip på att dö ut med de gamla som fortfarande pratar det. Visst finns det undantag, men jag tror inte att många i yngre generationer idag får växa upp med det med tanke på att många av deras föräldrar inte fick det.
Hur som helst, det är säkert en stor skillnad att faktiskt prata till barnet på ett språk, men jag tycker ändå att det säger något om vikten av att faktiskt aktivt använda ett språk också och inte bara höra det. Engelska är ju dock en helt annan sak med tanke på att vi är ständigt omgivna av det och det är ett naturligt språk för ”hela världen” så att säga. Men väldigt intressant att fundera på!
Vi är också en bilingual family, min man är engelsman och jag är svensk. Vi har alltid pratat engelska med varandra, min man förstår typ allt på svenska och talar det i jobbet men han har varit väldigt tydlig med att han skulle tycka det vara konstigt om jag pratade svenska med honom.
Han pratar engelska med vår åttamånaders son, jag pratar för det mesta svenska och vi pratar alltid engelska med varandra. Jag vet att jag antagligen borde vara mer konsekvent och endast prata svenska med vår son men tycker det är svårt när jag är inne i engelskan, då får det liksom av farten.
Jag tänker att det är viktigt att han får höra mycket engelska hemma då svenskan kommer komma naturligt i förskola/skola längre fram. Böcker växlar vi på svenska och engelska, vet inte hur sonen kommer hantera att han har en Greta Gris bok men två Peppa Pig, haha.
Jag tänker liksom att han får lite övervikt på engelskan nu innan förskola/skola och sen kommer det vara övervikt på svenska.
Jag är född i Holland men bor nu med min (svenska) sambo i norra Sverige. Försöker nu vara väldigt konsekvent med att prata holländska med vår dotter som snart är 1,5år. Min sambo lär sig holländska ungefär i samma takt som vår dotter.
Det jag funderar lite på är hur ni gör när ni har folk över, tex barnens kompisar eller så. När jag bodde hemma var vi väldigt noga med att inte prata holländska om vi hade gäster som inte förstod det, så att det inte ska skapas uppfattningen att vi pratar om våra gäster. Jag tänker mycket på det samtidigt som jag vill fortsätta vara konsekvent med att prata holländska. Ni kanske inte upplever samma “problem” iom att de flesta ändå förstår engelska mer eller mindre men skulle vara intressant att höra era tankar 🙂
Så fantastiskt att era barn får två språk! Barn med två eller flera språk blir inte ”halvspråkiga” som man trodde förr. Däremot utvecklar de sin metaspråkliga förmåga tidigare än jämnåriga enspråkiga barn. Fortsätt som ni gör! Hälsningar från logopeden.
Hej!
Nu i vuxen ålder är jag så otroligt tacksam över att mina föräldrar, som är från Finland och Iran lärde mig dessa språk när jag var liten. Mamma pratade finska med mig, pappa pratade persiska med mig och de pratade svenska med varandra. Jag tror att detta har medfört att jag alltid haft väldigt lätt för att lära mig fler språk och ffa nya uttal, t.ex. engelska, så coolt och bra! Barn blir liksom inte förvirrade på det sättet, så jag tycker det är jättebra att ni fortsätter! 🙂
Va smart att ha en “middagsregel” det ska vi ta med oss. Jag är svensk och min man kommer från Benin i Västafrika som är en fd fransk koloni. Han har bott större delen av sitt ungdoms- och vuxna liv i Frankrike. I Benin pratar man fongbe, men administrativt så är det franska som gäller.
Idag bor vi i Sverige, vi pratar engelska med varandra (för det här vi gjort sen vi träffadesp) jag pratar svenska med barnen (0och ibland franska då jag tycker de hör för lite av det), min man pratar franska men går ibland över till svenska eftersom hon oftast lyssnar bättre till det. Vi hade önskat att våra barn lärde sig fongbe, men det faller sig inte naturligt för min man att prata det så därför hör de endast de då pappa pratar med farfar och då vi besöker Benin.
Dotttern på 2,5 år är mycket tidig I språket och jag tror att det är tack vare att vi läser mycket böcker och sjunger mycket, så att ha mycket spräk behöver absolut inte betyda sent/halvt språk vår mindre är 1,5 månad så det återstår att se hur det blir för henne.
BTW älskar dessa typer av vardagsinlägg och utveckling första året m bebis osv
Då min sambos båda syskon är döva och vi båda är teckenspråkiga så använder vi tecken hemma. Vår dotter Juni tecknade sitt första tecken när hon var 9 månader gammal och fick sedan ganska snabbt ett ordförråd så hon kunde uttrycka sig. Sen valde hon att bara teckna länge då hon inte riktigt förstod vitsen med att prata. Efter en vecka hos morfar som inte är teckenspråkig kom hon sedan tillbaka och bara pratade strax efter sin tvåårsdag Idag är hennes tal väldigt utvecklat och jag tror det har med hennes tidiga kommunikation att göra. Hon uttrycker sig idag nästan endast via tal men förstår teckenspråk när faster och farbror pratar med henne. Då vi båda är hörande och Juni pratar så mycket så tecknar vi nu mer sällan även fast vi egentligen vill blanda. Tanken är att fortsätta stimulera hennes båda språk då det är viktigt att hon kan kommunicera med alla våra familjemedlemmar och att hon i framtiden ska vilja lära sig mer teckenspråk själv. Jag tror tvåspråkighet endast är av positiv karaktär och en vinst!
Åh vad kul att läsa om hur det fungerar för er och era tankar kring det. Jag tror definitivt att tvåspråkighet bara är en fördel och inte leder till att man får två sämre språk utan snarare tvärtom. Jag är uppväxt med svenska och indonesiska och spenderade varje vinterhalvår i Indonesien som liten tills skolan började, därefter slutade jag prata indonesiska i 4 år tills en släkting kom och bodde hos oss och allt kom tillbaks som över en natt. I samma veva blev jag över ett sommarlov i princip flytande i engelska vid 10 år och vid 15 lärde jag mig konversera på spanska pga två korta sommarsemestrar i Spanien. Tror definitivt att min tvåspråkig grund har gjort det lättare att lära nya språk. Vill även att mina framtida barn ska vara tvåspråkiga men då blir det nog engelska men känns knepigt att få till rent praktiskt så får se!
Ni verkar ha en bra syn på flerspråkigheten!
För en som är insatt i forskning på flerspråkighet hos barn så vill jag bara säga att majoriteten av alla världens barn är flerspråkiga. Det är inte svårare att lära sig fler språk för ett barn (kan ta lite längre tid). Det är också otroligt vanligt att familjer blandar språken i hemmet och det är inget man behöver vara orolig för eller så. Förr fanns en uppfattning om att varje förälder skulle tala sitt språk för att barnen inte skulle bli förvirrade. Det finns det inget belägg för. Man gör som man vill och känner för och vad som är mest naturligt för familjen – då blir det bäst!
Vi kör med svenska, polska ,pyttelite engelska och använder lite teckenspråk när vi sjunger sånger. Jag har inte reflekterat över att det skulle vara något problem. Jag tänker egentligen att de är viktigt att de är duktiga på språk när de betygsätts och fram tills dess är det ju bara viktigt att de kan kommunicera bra på valfritt språk.