Gästinlägg av Elisabet Rondung
Hej, jag heter Elisabet Rondung.
Jag är psykolog och forskare på Mittuniversitetet i Östersund. För sex år sedan, samtidigt som jag väntade mitt tredje barn, fick jag ett spännande erbjudande som sedan dess helt har styrt min yrkesbana. Jag fick möjlighet att vara med och jobba i ett forskningsprojekt som skulle undersöka om internetbaserad KBT (alltså kognitiv beteendeterapi) kunde vara till hjälp för gravida med förlossningsrädsla. Jag kunde inget om området, men tyckte det verkade spännande och tog chansen. Tre veckor innan min son föddes påbörjade jag min forskarutbildning, och fokus för den blev just förlossningsrädsla.
Vad vet vi egentligen om förlossningsrädsla?
Ganska snart märkte jag att det här är ett område som vi egentligen inte vet så mycket om – i alla fall inte om vi tänker oss att det vi ”vet” ska ha sin grund i vetenskapliga studier. Jag skulle beskriva Sverige som världsledande när det gäller forskning om förlossningsrädsla, men trots det är det många frågor vi ännu inte har så tydliga svar på. Och många saker vi tar för givna utan att egentligen ha studerat dem särskilt noga. Ju mer jag läste, desto fler frågor fick jag. Det ledde till att jag skrev en översiktsartikel om förlossningsrädsla sett från ett psykologiskt perspektiv, och att jag sedan fortsatt att vända och vrida på frågor om förlossningsrädsla.
One size does not fit all
En sån där sak som ofta tas för given i forskningen är att kvinnor som är förlossningsrädda är ganska lika varandra. Det är kanske inte så man skulle beskriva det, men när man studerar förlossningsrädsla klumpar man ofta ihop kvinnor med förlossningsrädsla i en grupp som man sedan jämför med kvinnor som inte är särskilt rädda för att föda barn. Då antar man ju egentligen att rädda är förhållandevis lika, eller hur? Fast är det verkligen så? Nej, såklart inte. Rädda kvinnor är precis lika unika som kvinnor som inte är rädda. Vem som helst kan bli rädd och det finns tusen olika anledningarna till att bli rädd. Det betyder såklart också att alla som är rädda för att föda inte behöver eller vill ha samma typ av hjälp eller stöd. One size does not fit all.
Om förstföderskor och omföderskor
Men om alla inte är lika, så är väl ändå den viktigaste skillnaden om en kvinna har fött barn tidigare eller inte? De som väntar sitt första barn är väl rimligen rädda för att de tycker det är jobbigt att inte veta vad som väntar? Och de som fött barn är väl antagligen rädda för att deras tidigare upplevelser av att föda inte varit särskilt trevliga? Tja, ett visst mått av sanning ligger det i dessa påståenden, men det är långt ifrån hela sanningen. All forskning jag har läst och själv varit inblandad i har åtminstone inte övertygat mig. Om man tittar på gruppnivå skiljer sig förstföderskor och omföderskor inte särskilt mycket åt. Rädslorna är desamma. Det vi sett när det gäller ”psykologisk profil” skiljer sig inte åt. Och de stödinsatser som erbjudits funkar ungefär lika bra (eller dåligt) i båda grupperna. Däremot är det förstås stor variation inom grupperna. De som väntar sitt första barn och är rädda för att föda är alla unika, precis som de som är gravida med sitt andra, tredje, fjärde eller femte barn.
Individanpassat stöd
Om alla förlossningsrädda är unika, behöver såklart vi som försöker hjälpa och stötta vara flexibla i vilket stöd vi erbjuder. Vi behöver helt enkelt bli bättre på att möta var och en där de står. Vi behöver bli bättre på att samarbeta över våra yrkesgränser och över våra mottagningsgränser. Vi behöver bli bättre på att undersöka den enskilda individens eller parets behov, och anpassa våra insatser utifrån vad vi får se och höra.
Olika typer av förlossningsrädsla?
Om vi ändå vill försöka oss på någon typ av gruppering i olika ”typer” av förlossningsrädsla, är det min övertygelse att det finns bättre utgångspunkter än hur många barn en kvinna har fött. I en av våra studier, där 206 förlossningsrädda kvinnor svarade på ett antal olika enkäter, testade vi om det gick att gruppera kvinnorna utifrån deras ”psykologiska profiler”. I bilden här nedanför ser du de grupper vi hittade i just den studien. Jag vill inte på något vis säga att det här är fem olika typer av förlossningsrädsla. Hade vi bett deltagarna svara på andra frågor hade vi förmodligen fått helt andra grupper. Poängen med studien var alltså inte att hitta olika typer av förlossningsrädsla, utan mest att testa och se om det ens gick att hitta mönster i de svar vi fått. Det gick att hitta mönster, och en spännande sak vi såg var att det i alla dessa grupper fanns både kvinnor som väntade sitt första barn och kvinnor som fött barn tidigare. Kanske är det alltså inte så centralt att skilja på förstföderskor och omföderskor, utan viktigare att beskriva den som är rädd och hens behov på helt andra sätt.
När ovisshet och smärta uppfattas som hotfullt ökar risken för rädsla
I en annan studie undersökte vi kopplingen mellan förlossningsrädsla och flera olika faktorer som vi vet kan hänga samman med andra former av rädsla och ångest. I den studien fick 499 gravida, både rädda och inte så rädda, svara på en massa olika frågor. När vi analyserade svaren såg vi att förlossningsrädsla var associerat med tre olika psykologiska faktorer: att uppleva smärta som hotfullt, att känna obehag inför sådant som är ovisst, och att ha positiva föreställningar om oro (tex att oro minskar risken för att något hemskt ska hända och gör en mer förberedd på att hantera hemska saker om de ändå sker).
Livskvalitet under graviditet
Idag är det drygt ett år sedan jag blev färdig med min avhandling om förlossningsrädsla och disputerade. Sedan dess har jag breddat mina forskningsområden, men frågor som har med graviditet och födande ligger fortfarande nära mitt hjärta. Just nu håller vi på att analysera material som vi samlade in i våras, och som handlar om livskvalitet under graviditet. I den studien, som spreds genom sociala medier, var 1015 gravida med och svarade på frågor om sin livskvalitet. Vi genomförde och intervjuer om livskvalitet med 10 kvinnor som beskrev sig som förlossningsrädda. Resultaten av studien är ännu inte publicerade, men de analyser vi gjort tyder helt klart på att förlossningsrädsla spelar roll för hur en upplever sin livskvalitet under en graviditet.
Att vilja men inte våga
Tillsammans med två psykologstudenter håller jag också på att planera en ny studie på temat Att vilja men inte våga. De allra flesta studier om förlossningsrädsla görs med deltagare som är gravida. Ändå vet vi att det finns individer som är så rädda att de inte vågar bli gravida över huvud taget. I den här studien vill vi därför uppmärksamma en väldigt osynlig grupp och lära oss mer om hur det kan vara att vara så rädd för att föda att en helt enkelt inte vågar bli gravid.
Det här är en grupp som verkligen behöver bra hjälp och stöd i vården, men som tyvärr inte alltid får det. Här har vi verkligen ett område att bli bättre på. Ingen borde behöva ge upp en dröm om att bli förälder för att det känns skrämmande att föda barn. Förhoppningsvis kan vi med den här studien bidra till mer kunskap och bättre stöd för denna grupp.
Jag blir oerhört frustrerad över att av vården bli inbakad i gruppen “förlossningsrädda” och ivägskickad till en aurorabm. För det första, jag var/är inte alls förlossningsrädd. Inte rädd för smärtan, för det okända blabla. Jag var på rimliga grunder rädd för att få skador av den tvingade vaginala födseln som jag sedan inte får hjälp att åtgärda, och som ingen heller kan garantera att man kan åtgärda på ett vettigt sätt. Ändå tvingades jag iväg till en sk. aurorabarnmorska för att försöka “lösa” denna rimliga rädsla med prat? Hur då? Exakt vad ska denna människa, alltså då dessutom BM och inte psykolog ens (för dem som ändå har en annan sorts rädsla som man kan prata bort), kunna säga som tar bort den “rädslan”? Den bygger ju på fakta, på hur vekligheten ser ut. Lösningen blir då istället att tvinga mig att föda vaginalt, vare sig jag ville eller inte. Trots att alternativet kejsarsnitt finns, med sina egna risker, absolut, men risker som jag är mer villig att ta efter att ha läst på ordentligt. Men jag ges noll procent medbestämmande rätt om vad jag vill utsätta min egen kropp för. Hur i helvete kan det få vara så? Det är ju patetiskt att tvinga iväg en patient som mig till en aurora och tro att det ska lösa någonting. Prata bort en rädsla som bygger på vetskapen om att jag kommer tvingas genomgå en vaginal födsel fast jag inte vill, och att man inte kommer bry sig om vad jag vill gör med min egen kropp. Denna grupp önskar jag att denna forskning kommer fånga upp på ett bra sätt, och låta oss sätta ord på vår ilska och frustration över att bli klappade på huvudet, trots att vården har varit så kass i så många år, visat att de inte är att lita på och att de inte tycker vi är värda att lyssna på – verkligen lyssna på, inte som i “prata du en stund nu så kommer jag ändå säga sen att du måste föda vaginalt vare sig du vill eller inte”.
Håller med. Allt det där fokuserade ju på kvinnorna själva. Inte vad de var rädda för. Jag skulle gärna vilja se en bild där man också visar upp: kontrollförlust, otillräcklig smärtlindring, bristningar, att sys utan bedövning, odiagnosticerade bristningar, inkontinens, förstört sexliv och syrebrist hos barnet. För att nämna några.
För egen del tyckte en gynekologöverläkare att vaginal förlossning var ett fullgott alternativ trots att risken för bestående men var 30 %! Och då har vi inte ens börjat tala om de ökade riskerna för barnet. Snittet jag tjatade mig till står säkert som ”förlossningsrädsla” i statistiken …