Vulvasmärtor

Gästinlägg av Renita Sörensdotter om vulvasmärtor.

Hej mitt namn är Renita Sörensdotter, (fil dr i socialantropologi) och jag arbetar som forskare och universitetslektor vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. Jag har forskat om hur de som är drabbade av vulvasmärtor upplever och tolkar kropp, sexualitet, relationer och mötet med vården, dessutom har jag forskat om hur personal på ungdomsmottagningar tolkar och bemöter unga personer med vulvasmärtor.

När könet gör ont

Brinnande vulva, vulva vestibulit, provocerad vestibulodyni, vulvodyni, vaginism, samlagssmärta, fittsmärta. En okär smärta med många namn med mer eller mindre medicinsk klang. Smärta i underlivet, i det här fallet i slidmynningen och ibland på hela vulvaområdet, är inget nytt. Dyspareuni och vaginism lanserades som diagnoser redan under senare delen av 1800-talet.

Brinnande vulva

Den moderna diagnosticeringen tog sin början under 1970-talet. I mitten av det decenniet lanserades termen brinnande vulva. Ett begrepp som hänger kvar än idag, kanske just för sin metaforiska kraft. Det går att förstå hur den brännande, stickande, skärande och intensiva smärtan känns. En risk med begreppet är dock att det associeras till sveda-värk-bränn-kärringar (SVBK) och tendensen att bagatellisera, ogiltigförklara och psykologisera kvinnor som söker hjälp hos sjukvården för smärta. Om smärtan dessutom sitter i underlivet dyker gärna historiska associationer om hysteri, frigiditet och sexualneuroser upp som förklaring.  

Vestibulit

1987 lanserades begreppet vulva vestibulit, något som senare ifrågasattes då det inte handlar om en inflammation, vilket ändelsen –it tyder på. Vestibulit är dock det mest spridda begreppet idag, även om nya begrepp har lanserats för besvären. Diagnoskriterierna för vestibulit förde med sig en tydlighet om att begreppet avser en provocerad smärta i slidmynningen, till skillnad mot vulvodyni som innebär att smärtan är mer diffus och ständigt närvarande. Det har visat sig att det inte är så lätt att särskilja mellan de här två diagnoserna, därför har genital smärta, underlivssmärta eller vulvasmärta börjat användas i vissa sammanhang.

Samlagssmärta

Ett mer problematiskt ord som spridits är begreppet samlagssmärta. Till skillnad mot exempelvis begreppet brinnande vulva flyttas hela problemet från placeringen (genitalierna), till en av alla de aktiviteter som försvåras (vaginalsamlaget). Begreppet samlagssmärta medför en fixering vid heterosexuellt vaginalsamlag som både problemformulering och behandlingens mål. När vaginalsamlaget fungerar anses personen vara frisk eller näst intill frisk. Som med annan långvarig smärta ska det förstås vara smärtans intensitet och dess begränsningar i vardagslivet som avgör om en mår bättre av behandlingen. Smärtan sitter i genitalierna, inte i akten vaginalsamlag! En följd av smärtan är förstås att vaginal penetration försvåras, men den som är drabbad får också problem med gynundersökningar, tamponger, menskopp, stringtrosor, tighta byxor, viss träning osv.

Smärta som förändrar sexualiteten

Oavsett vad en vill kalla smärttillståndet så tvingar smärtan en in i ett förändrat beteende både vad gäller vardagslivet och ens sexuella praktik. Sexualiteten blir en viktig del att hantera när smärtan sitter i genitalierna, oavsett könsidentitet eller vilka en har sex med. För den som lever heterosexuellt medför dock normer för heterosexuellt sex att det bli svårare att avstå från vaginalsamlag än för dem som lever lesbiskt eller queert.

Ställa-upp-sex/tjatsex

Många med vulvasmärtor, speciellt de som lever heterosexuellt, försöker genomföra vaginalsamlag trots smärta. Många ställer upp på sex (i betydelsen vaginalsamlag) fastän de inte har lust, ibland för att deras partner tjatar, ibland av rädsla för att förlora sin partner och framför allt för att det ingår att ha sex på ett specifikt sätt i en heterosexuell kärleks/parrelation. Att bita ihop och genomföra vaginalsamlag trots att det gör ont bidrar till att hålla igång, och ibland förvärra, smärtan. Det krävs oerhörd kroppskontroll och förmåga att stänga av för att kunna fortsätta ha vaginalsamlag fastän det gör så ont.

Problematiskt att säga nej

För den som avstår från vaginalsamlag i en heterosexuell relation som pågår över en längre tid blir det problematiskt att vara den som ständigt drar sig undan, säger nej och avbryter. Att inleda en heterosexuell relation blir också svårt eftersom en måste berätta om oförmågan till vaginalsamlag. Med distans till upplevelserna och med en förändrad sexuell praktik som inte sätter vaginalpenetration i centrum är det vanligt att inse att en behandlade sig själv illa och att smärtan egentligen är som all annan långvarig smärta; den begränsar livet och en måste hitta andra sätt att leva sitt liv på.

Att hitta andra sexuella vägar

De som lever med vulvasmärtor måste utforma strategier för att hantera sina upplevelser av smärtan, kroppen och de (o)möjliga sexuella praktikerna. Ibland leder strategierna till ett berikat sexliv, ibland upplevs oförmågan att ha vaginalpenetrerande sex som en ständigt närvarande brist. Några strategier går ut på att göra andra sexuella handlingar än vaginal penetration, som exempelvis oralsex, smeksex, stimulans på andra delar av kroppen osv. Om den som har smärtan vill bli vaginalt penetrerad så bör den personen ha kontroll över takt, tryck, intensitet, position och använda mycket glidmedel. Och alltid stoppa när det inte känns bra. Eftersom ganska många med vestibulit får partiell vaginism (slidkramp) som en effekt av smärtan kan det också hjälpa att tänka på att slappna av i slidan, att tänka att en gör den så stor som möjligt.

Val av sexuell partner har betydelse

För personer med vulvasmärtor som lever heterosexuellt fungerar sex ibland bättre med mer försiktiga män, såna som ogärna tar sexuella initiativ, inte driver på den sexuella situationen, utan låter personen med smärtan göra det. Även män som är mer intresserade av att sätta njutningen för den de har sex med i centrum, eller helt enkelt finner sin egen njutning via deras njutning möjliggör smärtfritt sex i högre grad. Att ha sexuella partners som inte rusar in i vaginalsamlaget, såna som inväntar sexuella initiativ och är följsamma i valet av sexuella praktiker, underlättar för den som har vulvasmärtor.

Personer med vulvasmärtor som har sex med kvinnor eller andra queera personer har lättare att utforma sitt sexliv så att det blir lustfyllt. De har större frihet att välja vilken slags sex som ska utövas. Framför allt är det möjligt att välja bort vaginalpenetrerande sex utan att det blir en komplikation i relation till ens sexuella partners. Vaginal penetration blir bara en praktik bland andra att välja på. Om det ska ske är det upp till parterna att bestämma om vem som ska penetrera vem och med vad. Det sexuella förhandlingsutrymmet är med andra ord större än för dem som har heterosexuellt sex. Det finns också större utrymme för att vara aktiv och drivande i sexualiteten. Normen för heterosexuellt sex innebär att män förväntas driva på sexet och att kvinnor förväntas följa.

Hitta lösningar

För att få bra sex när en har smärtor i underlivet gäller det att, istället för att fastna i kroppsliga begränsningar, hitta lösningar. Att utforma sexuella strategier och kommunicera dem är dock inte helt enkelt, speciellt inte om en är ovan i att vara den som driver sexakten och den som tar initiativ till hur sexakten ska genomföras. Då gäller det att öva på att tala om och hantera sin sexualitet.

Njutning på många sätt

Det bästa för alla är om alla sexuella handlingar är likställda och en förhandlar om vad en vill och kan göra med potentiella partners. Våra kroppar är plastiska och läraktiga, de kan hitta njutning på många olika sätt. En tanke som kan ha värde för att kunna utmana snäva normer för sexuella handlingar är att utgå från vad kroppen faktiskt kan göra, inte vad den borde vara och kunna göra. Genom att vidga vad som är sex är det möjligt att finna vägar till njutning med utgångspunkt i kroppens möjlighet till njutning och därmed lämna normernas hämmande effekter.

Mina publikationer om vulvasmärtor

Föreläsning om vulvasmärtor

Barnmorskepodden om vulvasmärtor

Comments (1)

Nån som har tips på en bra gynekolog/urolog – vilken ska man gå till om man tror man har uretrit? Har varit i Bergshamra på Urogyn, det var ok. Dock o-empatisk läkare som inte kommunicerade med mig. Kändes som mitt fel att jag hade problem med kissandet.
Vill ha nån som lyssnar och har kunskapen. Nån som är nöjd och vill tipsa…?

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.